Humpin' Fish

Igår var det vår fyra års-dag. Kändes som om det borde ha varit fler år, då det är som om vi känt varandra avsevärt längre. Samtidigt tänkte jag "Fyra år - redan?" En obeskrivbar men samtidigt oerhört lyckosprudlande känsla.
 
Möttes av en stor bukett blommor när min drömprins klev innanför dörren efter jobbet. En del flickvänner hade fotograferat den från varje vinkel i troligtvis olika rum med Instagram, och kanske även skrivit ned vad varje blomma heter. Det gör inte jag. Jag vet inte vad en enda sort heter. Bara att de doftar ljuvligt och är vackra, nästan lika mycket som Max (jag får vara corny, bara stå ut!). Sen märkte jag fiskarna i bakgrunden, de som Max kom hem med på Tosia Bonnadan förra sommaren.
 
De har alltid varit placerade med huvudena riktat mot tv:n, jämte varandra sida vid sida. Men igår intog de en helt ny ställning. Var det Max som snabbt och diskret flyttade på dem när jag hämtade vasen, eller har Aslan ballat ur nyligen och sprungit över dem när jag varit iväg? Skulle jag tolka det som ett tecken på hurdant jag borde visa min tacksamhet?
 

Demens - en allvarlig sjukdom

Sugen att babbla på, som jag till störst del alltid är, passade jag på att ringa mamma när jag handlade. Hörde efter om hon var på rast från snorungarna hon dagligen jobbar med. Hua..

 

Hon svarade inte och jag trodde inte mer om det och ringde till nästa person på listan.


När jag kom hem ringde hon upp. Allt jag hörde var ungar skrika i bakgrunden och hon mumlade något otydligt. Jag förklarade att hon inte ska ringa när hon är upptagen. Då hon inte kunde höra ett enda ord av det jag försökte framföra bad hon mig sms:a henne istället, så jag skrev följande;

 

"I knew you called just to say you're sorry for missing my call yet still knowing the fact that you wouldn't be able to talk at the moment, cause i heard the kids in the background. Like I've said many times before; don't call me just to say you can't talk. So unnecessary and only stressful for you. Instead call me back when you actually can talk. Have a nice day!"

 

- "I didn't call you though" svarade hon. Som om det umbärliga samtalet aldrig hade hänt. Till en början trodde jag hon drev med mig, dock kom jag på att hon alltid tillägger ett HA! i slutet eller början på varje mening då hon retas eller är sarkastisk. Så var det inte den här gången.

 

- "Uh yeah you kind of did, like a minute ago you're freaking me out" skickade jag brådstörtat.

 

Det kan nog vara mammas glömskarekord. Jag visste att ungar suger musten och ungdomligheten ur en, men suger de verkligen minnet lika snabbt? Så pass?


En kattkram

Vad vore en söndagsfika utan klopenetration i fingret? En ganska normal fika. Men normal låter så tråkigt tycker Aslan, så han valde att hälsa Max välkommen hem med en kram. Kattstyle.
 
 
Varför skulle våra katträdda vänner inte vilja kela med vår kisse? Imorse var han ju minst lika gosig med kroppstyngden vilad över Max hals och sedan mitt ansikte. Mysigt. Kattstyle (parodiversion med katter på Gangnam Style kommer snart - håll utkik!)

Italiensk tillfredsställelse

Sådär vansinnigt hungrig och insjunken i soffan streamar recept av Laura Vitale. Jag tror jag är kär. I ca en månad har jag kört med hennes recept från punkt till pricka och det går aldrig fel. För att citera Max; "Du har blivit riktigt bra på att laga mat!" Följt upp av kontinuerliga "Åhhhh" och till och med "Guuud!", som han i vanliga fall låter bli att uttala högt i onödan. Så.. om han undrar ge mig cred. En stund till i alla fall.
 
Idag efter jobbet var inköp för nya, Laura-rätter prio ett. Kassan innehöll enbart pasta i alla möjliga former; pappardelle, bucatini, fusilli, tagliatelle, linguini.. Kanske inte läge att bjuda hem lchf:are. Här ska riktig mat lagas och midjemått ökas.
 
Då har jag bestämt morgondagens matlåda till jobbet. Åhhhh...

Förkärlek till jobbet?

Verkar som om jag fattat udda tycke för jobbet. Varje gång det dröjer dagar i streck utan att jag blir inringd är jag lik en tonårsflicka; aningen panikslagen, bekymrad över om hennes pojkvän går bakom ryggen och aldrig mer kommer ringa. När jag väl blir inringd lyser jag upp och kan inte sluta le och vara tacksam över hur underbart jag sannerligen har det.
 
Idag blev jag inringd. Medan jag loggades ut från Hotmail, eller den nya Outlook, "slängde" jag datorn (inget Max behöver veta, datorn funkar trots allt fortfarande) vid sidan av soffan och svarade. Tackade självfallet ja inför kommande pass.
 
När vi lade på tog jag datorn tillbaks i knäet och råkade i all hast nudda laptopmusen och klicka in på msn's nyhet om Justin Bieber. "Ahh!! Save me, Jebus!" skrek jag och stängde snabbt ned fliken.
 
Aslan uppskattade det inte heller, det syntes.
 
Unfriggenbieberble!!

Ett år senare

Vad var det jag sa - Aslan är med oss idag. Ett år sedan vi skrev under adoptionspapprena och tog med honom hem till oss. Det här datumet skulle aldrig glömmas bort. Det skulle anges som hans officiella födelsedag, då ingen vet säkert vilket datum han fyller år, icke desto mindre vilket år.
 
2,6 kg, undernärd, spretig och torr päls, svullen i ansiktet, ingen ork. Inte mycket liv alls utom i hans trötta, dock fängslande blick som fick mig att smälta och Max att sucka, eftersom han var ute efter pipande kattungar på bara tio veckor.
 
Då                                                                                       Nu
 
Idag ska vi fira. Aslan ska få en kattunnel, kattmynta och här ska bakas bland annat tigerkaka. Bara för att han är.. ja vår lilla tiger.
 
 
Definera gärna galenskap och hur långt ifrån/nära vi är till att förvandlas till Crasy Cat Lady

Ömsesidighet

Då var det bekräftat, Max och jag är inte heller omtyckta grannar. Förutom för kvinnan från Stockholm som bor bredvid oss. Hon kallar oss "underbara, vackra människor". Sen om hon gör det för att hon är förtjust i katter och vet att vi också har en, eller om det är för att vi inte för oväsen dygnet runt eller besudlar utegården, och vid varje tillfälle hälsar artigt, det vet jag inte. Kanske både och?

 

För cirka en kvart sedan, vid kyldisken i Willy's stod grannen från ettan på första plan där. Jag hade anat illamående vid entrén då jag redan där kunde känna lukten av hennes rökskadade ister till kropp. Den hiskliga synen av hennes fördärvade ben (som i själva verket lika gärna kunde varit ett, då ett tunnt kaffefilter inte får plats emellan låren) med tunna, sprängladdade tighta strumpbyxor och på tok för korta tunika, snarlik ett Ikea-lakan, kommer aldrig försvinna ur min näthinna. Inte på ett bra tag i alla fall.

 

Hon stod just vid den hyllan jag behövde komma åt. Alla olika smörsorter; normalsaltat, extrasaltat, osaltat, laktosfri, ekologiskt. Antingen är hon den typen som velar och får beslutsångest över småsakerna i livet, eller så blockerade hon framkomligheten för min del. Bara för att.

 

När jag väl lyckades sträcka handen efter smöret jag behövde, kunde jag känna hennes kisande, trötta blick mot mig. Darth Vaders mörka, kalla andetag underifrån masken skulle passa ypperligt vid det ögonblicket. Jag ignorerade ögonkontakt, och vände istället snabbt om när jag begav mig, för att se om hon kunde hålla sig från att trycka i sig smöret på plats. Hon stod med ryggen vänd lik en kaxig valross med nyllet högt upp mot taket.

 

Avskyn som vi känner mot henne. Det är ömsesidigt.
Snart slipper vi ha henne som granne. En sådan lättnad. Så efterlängtat. Så fantastiskt.


Överraskningar som piggar upp

Klockan må ha ringt 6.30 imorse, men tufft var det inte att stiga upp. Inte när det fortfarande doftar äppelpaj i köket. Ännu bättre blev det när kaffet var färdigbryggt. Man kan inte få nog av den doftkombinationen. Eller förtäringen för den delen.
 
Det finns en bit paj kvar, och den sparar jag till Max. Bara för att han är så underbar. Och för att Cata överraskade mig med en syndligt god present.
 
 
Att Willy's än idag inte säljer dessa är något av ett mysterium. Jag har en teori som lyder: det kan finnas fler som mår illa av en enda tugga, än frossgalna människor som jag, som äter åtta hela i streck utan några som helst konstigheter.
 
Nu återstår bara att se om jag kan hålla mig till lördag. Min viljestyrka sätts på prov. Peppa mig!

Mindre lyckad marathon

Vaknade med håret fortfarande aningen blött. Jag gillar att somna nyduschad, utan fönat hår. Det är mysigt och jag somnar på direkten. Sen finns risken att jag vaknar förkyld, men jag tycks strunta i det fullkomligt.
 
Idag klagar jag inte på något. Inte ens det här u-länet. Här händer inget, och det är bra i särskilda fall.
 
En vän som är utomlands blev av med 3 000kr av ficktjuvar. Detta upptäcktes först hon var i en butik och skulle betala i kassan. Trevlig solsemester. Not.
 
Några av mina vänner/släktingar infann sig i Boston under explosionerna. Lyckligtvis skadades ingen av dem. Men nära och kära till andra människor drabbades värre.
 
Pass på och njut.
 
Bild snodd från släkten.

Jag borde...

Jag borde vara inne på arbetsförmedlingen och söka ytterligare ett jobb så jag får fler arbetstimmar...
- istället googlar jag i all ivrighet inspiration till plockmat inför kommande (över två månader kvar) inflyttsfest.
 
Jag borde ha ätit upp den där nyttiga pastasalladen som gjordes i torsdags...
- istället åt jag glass och överväger en till.
 
Jag borde vara ute och springa spåret i solsken och lyssna på fåglarnas kvitter och ljuva stämma...
- Men jag orkar inte byta om och divanen är så mjuk och skön.
 
Jag ska bara...
Ge mig några timmar så blir jag effektiv. På rätt sätt.
 
 

Star Wars

Dagen har varit fullspäckad. Klockan ringde så tidigt som kvart över sju på vår lediga dag för fler lägenhetsvisningar. Totalt fem lägenheter har vi spanat. De två första var helt okej. Lite längre ifrån centrum men vid ett lugnt område. Den tredje... Låt mig säga att man aldrig ska hasta sig när det gäller lägenheter - för den tredje var ÄNNU bättre än gårdagens!
 
Jag älskar den lägenheten. Den bara skriker efter att vi ska flytta in. Även den i centrum, tre rum, fin utegård och en efterlängtad walk-in closet. Den ser jag fram emot att inreda till en mini-H&M.
 
Efter ett par minuters övervägande på Contan, kom vi fram till beslutet att välja den. Lustigt nog ringde fastighetsägaren för lägenheten från igår just då. Den numera trevliga gubben hade dragit sig ur. Tänk som det kan gå.
 
Det muntliga avtalet och väntan på kontraktet är perfekta starten på helgen. Kvällen fortsätter inte med Star Wars, vi vågar vägra och ska streama olagligt och fira.
 
Detta vänner, är Star Wars som jag är van vid.

När det inte är läge att vara en typisk försynt svensk

Hemma efter en till lägenhetsvisning. Tveklöst min favorit. Stort och rymligt. Ljust och fräscht. Perfekta förvaringsutrymmen, mitt i centrum, andra gymmet tätt intill - bokstavligen en halv meters avstånd dit från det som kan bli vårt nya hem.
 
Vi var dock inte de enda som spanade in den. Medan allt annat var solklart utom sovrummet och Max mätte hörde jag en farbror lämna intresse direkt. "Så nattduksborden får inte plats, skit i dem vi klarar oss med bara sängen!" sa jag hastigt. Ibland vet man när något känns rätt. Det gör den lägenheten.
 
"Jaha.." suckade Max. "Då var det kört för vår del."
- "Nej, nej vi är fler om det här, vem säger att han ska få bara för han ringer först?" svarade jag snabbt.
 
Avslutligen lämnade vi våra uppgifter och skildes åt med mäklaren och den gubbjäveln (jag tar tillbaks det när vi flyttar in dit).
 
"Fan också!" utbrast Max när vi satte oss i bilen. Jag sög in mina aggressioner riktat mot en främling och uttryckte att vi ska kämpa in i det sista. Den gubben har för fasen inte ens sagt upp sin lägenhet i Kalmar och får tre månaders dubbelhyra. Vi har sagt upp vår och flyttar i juni. Vem som helst förstår att vi är i störst behov.
 
- Stick tillbaks till Kalmar!

Doggy Afuera

Morgonens andra kopp kaffe står på soffbordet medan jag laddar inför spanksakurser online. Började veckan innan Aslan blev sjuk och därefter handlade allt om honom.
Nu är det en ny vecka, hans värden är stabila och det är dags att ta tag i det.
 
Igår kväll när vi kollade på Family Guy fick Consuela mig att vakna till. "Visstja spanska var det!"
Hittills kan jag "hej". Jag är på god väg.
 
Ge mig ett halvår och en stor portion tålamod från Max så ska jag rabbla på spanska. Hålla det vid liv till skillnad från harklandet, franskan.
 
                                                                   

Skrattretande Empati

Solen skiner och min lama ursäkt till att jag inte är ute och springer är på grund av kylan. Att komma upp i värme tar knappt fem minuter.
 
Igår eftermiddag bestämde Max och jag att greppa våra kärlekshandtag och bege oss ut mot Brunnsskogen och springa. Alltid lättare när man är två. Dels för att peppa varandra, dels för att den ena (Max) ska kalla på hjälp om den andra (jag) svimmar och faller pladask med nyllet först.
 
Igår var det ingen som svimmade dock. Jag kände mig pigg och taggad. Extra mycket i början. Sedan glömde jag tänka på andningen och råkade föreställa mig hur det gick för Aslan, som tvingas ha en krage på när vi inte är hemma och ser efter honom. Så jag började skratta istället. När kroppen kort därefter insåg att det inte gick att skratta och springa samtidigt började jag successivt återhämta andningen.
 
Jag är inte elak, jag skrattar MED Aslan när han går in i möbler och inte kan ta sig någonstans med den stora kragen runt huvudet. Stackars liten.
 
Ska man skratta eller gråta?
                                                                   

Ståtliga Aslan

Det har varit en tuff och oändligt lång vecka. Den har bestått av oro och sorg. Max bad böner, jag grät som ett barn och höll tummarna tills de blev blåa.
 
Nu efter flera dagar inskriven på vårdavdelningen i Kalmar med dropp, röntgen, operation, ultraljud.. ja allt tänkbart, så är Aslan äntligen hemma igen.
 
Den där tumören som alla veterinärer var övertygade om, visade sig vara en mandarinstor klump av plast. Vår gissning är att han fick i sig det under den tiden han var en hemlös stackare i jakt efter mat.
 
Nu är den borta och han njuter och mår bra. Vi mår alla bra. Lördagen kan inte ha blivit bättre.
 

När förståndet inte är förståndigt

En stor anledning till varför jag inte skrivit på länge beror på vår lilla Aslan, som blivit svårt sjuk. Han fick åka till akuten i Karlskrona lördagmorgon. Vi trodde hans sämre tillstånd berodde på sjukdomen han under en längre tid kämpat mot. FIV. Vi fick istället veta att han hade en tumör i magen.
 
Att få ett sådant besked tar tid att smälta. Utöver förtvivlan kom Max och jag att tänka på en sak; om vi mår så pass illa över Aslans situation, hur tusan vore det inte om det vore ens eget barn? Oron som måste uppstå redan under graviditeten. Att bland annat ständigt tänka på vad man äter, eller behöva hålla andan när man passerar rökare för att skydda barnet. Att när det väl kommer till världen se efter det och bekymra sig över hurdant han/hon mår, vart denne befinner sig och vad som pågår just när man inte är tillsammans och saknar möjligheten att kunna skydda barnet. 
 
Våra alternativ har varit att lyssna på förstånd eller hjärta. Förståndet spelar ingen huvudroll i det här läget. Allt vi velar mellan nu är vilket djursjukhus som tros vara bäst inom kirurgi, vilken kommun som vore smidigast att köra till och vilken väg som är lättast för Aslan att åka.
 
Nu i april är blir det ett år sedan vi adopterade honom. Han ska vara med oss den 22 april. Inget snack om saken.
 

RSS 2.0