Lidl känner mig väl

Det där suget försvann inte efter ett stopp förbi Lidl där vi plockade på deras veckoerbjudanden. Jag har valt att se det som ett tecken.
 
Idag är den stora dagen, och jag längtar så pass, att jag fullkomligt struntar i att spela besserwisser med stavningen.

Särbehandling?

Fråga mig inte hur eller varför, men av någon anledning blev jag sugen på Quesadillas från ingenstans. Nästintill sugen på ett helt hav av dem, i alla möjliga varianter. Nej jag är inte med barn, jag lider bara av en okontrollerad ätstörning, där förtäring och gräns inte hör hemma i samma mening, ett vanligt symptom är att man äter för mycket, för ofta. Vanligen känt under befattningen; amerikan.
 
Började YouTuba för att hitta inspiration. Se vilka som är de absolut godaste, inte minst snabbaste att fixa ihop. Efter att ha sett den här videon var jag inte lika sugen, som orolig till en början. När jag däremot streamade vidare till andra videon blev jag åter sugen. Mer dessutom. Något får mig att bli extra hungrig när jag ser matlagningsprogram på spanska eller italienska. Det låter "godare". Jag kan väl inte vara den enda som tycker så?
 
Att jag valde den spanska över ostälskaren är kanske aningen särbehandling? Jag menar inget illa, men lets face it, alla gör vi val alla dagar i livet, inklusive särbehandling vare sig vi vill erkänna det eller inte. Spanska karln var dagens val.
 
 

En snabbis

Vi räknar tillbaks sex dagar. Återigen ett långt uppehåll. Jag ska försöka att inte bli en sådan bloggare som uppdaterar en gång i veckan, för att sedan i ett enda inlägg sammanfatta veckan som gått. Det har jag redan gjort nyligen. Och jag är dessutom för lat för att skriva långa inlägg. Frekventa snabbisar är bättre än långa. Vad gäller blogg i alla fall.

 

Arbetet rullar på, jag har fyllt 23 år och i helgen infann sig hela tretton människor i Ronneby, tack vare göteborgarna; David och Tomas besök. De fick åskåda Max arbetsplats. Det stället som folk anknyter till Blekinge utöver den - föredetta - finaste parken i hela landet. Vet inte om dess popularitet minskat på grund av all andnappning som skett på Brunnsparken. Vad har hänt de stackarna? Är de numera husdjur på Hjorthöjden, eller plockade människorna på dem för en andgryta? Ett ypperligt tillfälle för blekingar att lösa den svåra gåtan, och så kanske detta län blir utsett som landets bästa brottsutredare?

 

Jag skulle även blogga om något från lördagkvällen, sent efter Harry's. Efter mycket om och men kan jag dock inte uttrycka mig på annat, diskret sätt än; frusenhet lockar mig in till de flesta ställen bara för att komma in i själva värmen. Väl på plats märkte jag sedan att det inte var lika varmt som snuskigt där inne. Ett par tvillingar kom för att prata med mig av någon anledning. Kanske ansågs jag vara flata eller jobbintresserad, vad vet jag? Hursomhelst så ville jag inte glo, men det gick ändå inte att låta bli. The horror.

 

Nåväl gästerna fick se vad som är het i Blekinge. Och det är huvudsaken.

 

Det var allt för denna gång. Nu kallar chokladförtäring följt av jobb.

Puss


Ingen hade det som krävdes

Ingen ringde imorse. Nåväl jag överlevde. Varken somnade i personalrummet eller svalde hela Pop Tarts. Men visst åt jag upp båda lik förbannat. På cirka tre sekunder. En smarrig fettbomb som jag hoppades skulle göra mig pigg och alert, men blev snarare illamående. Det kan dock även ha berott på all onödig förtäring av kaffe (7 stora koppar) och alla mackor fulla med högar av pålägg, vad vet jag?
 
Vad som än orsakade illamåendet spelar inte längre någon roll. Det har gått över och just nu drömmer jag mig bort på H&Ms hemsida, och listar ut vad jag kommer köpa för de kupongerna jag hittade i plånboken efter att ha rensat den. Inte mycket, men ett par hundra lappar att disponera där är som att vinna en halv miljon att handla för i en Guccibutik. - Eller som det vore för en kåt, hemlös, man att bli bjuden på second base av sliskiga kvarterets prostituerade med minst sjukdomar.
 
Hallelujah!

Har du det som krävs?

Att vara på plats fyrtio minuter innan jag börjar jobba känns aningen surt. Varför finns det ens kuddar och plädar i personalrummet? All mysbelysning och soffor? Försöker de reta en till sömns?
 
- Återigen; kollektivtrafik suger. Stenhårt. Jag kunde sovit en hel timme längre om det inte vore för Blekingetrafiken.
 
 
Samma procedur imorgon då. Finns det någon morgonpigg människa därute som har lust att snacka efter fem tiden så tveka inte att ringa. Jag är väldigt öppen och pratar om det mesta.
 
Om ingen ringer finns risken att jag sväljer de två sista Pop Tartsen hela (inte bra för hälsan av en redan choklad- chips- och kakberoende) och/eller däckar och missar första morgontimmen och blir utskälld, inte minst att de drar det från min lön. Men ni väljer själva om ni kan ha min otur på samvetet.

Här kryllar blekingar

Måndag igen. Igår var det exakt en vecka sedan jag åkte hem och återförenades med min käraste. Ett ynka inlägg på den veckan. Bara för att. Så, vad har hänt...?
 
Mammas hall är i princip fulländad. Tapeterna sitter uppe, ny taklampa samt hatt- och skohylla. Nu ser det ljust, öppet och välkomnande ut, till skillnad från det förra mörka, skrämmande hålet med väggar, tillika klösbrädor. Vi är ett bra team, Max och jag. Borde kanske starta eget, typ bli nya Simon och Tomas med kamerateam.
 
Utöver renovering har vi sett Berättelsen om Pi. Plus: En söt tiger finns med i filmen. Minus: För känsloladdat och omöjliga odds som plötsligt blir höga. Årets hittills favoritfilm är fortfarande Django Unchained.
 
Över till annat - jag har även hunnit arbeta två pass förra veckan, i självaste Blekinge. Jag vet, jag är lika förvånad som ni. Det här länet börjar äntligen verka vettigt nu med mer arbete.
 
Under en av fikarasterna fick jag höra något jag aldrig förberett mig på. Något som nästan fick mig att sätta kaffet i halsen; "Krylligt" WHAAAAT?! tänkte jag, samtidigt som jag ansträngde mig att hålla från skratt.
Vi hade sett dokumentären om Blekinge och dess uttal, men jag trodde aldrig jag faktiskt skulle höra det med egna öron.
 
Det här ordet "krylligt" är lite som träskmonstret. Man har hört allt möjligt om existensen, och tänkt lite för sig själv att även om de inte finns på riktigt, vore det spännande att stöta på ett. Se vad som skulle hända. Vem vet istället för att slåss till döds hade man lyckats kommunicera och bli goda bekanta. Lite som E.T & Elliott. Men när den mörka dagen kommer och man väl stöter på träskmonstret är det inget annat än illaluktande, vämjelig och man ångrar att man hoppades se monstret och vill inget annat än fly därifrån, fullkomligt äcklad och panikslagen.
 
Jag kunde dock inte fly, utan satt bara där jämte kollegan, som så oväntat spottade ut det där ordet, och försökte tänkta på annat. Till exempel vilken tid vi alla skulle samlas för att överraska sjuksköterskan och vi äntligen kunde öppna Paradisasken. Det var nice by the way och fick mig komma över det förfärliga uttrycket "krylligt".
 

Nothing says I Love You like Flowers and Dicks

Imorgon är Alla Hjärtans Dag. Ett datum jag en gång avskydde, men är helt såld i nu sedan snart fyra år tillbaka. Jag hade tidigare planerat lite inför morgondagen, utan att ha i åtanke att Max och jag skulle vända tillbaka mot Västerås - just imorgon.
 
Gullig som min monkiboy (long story) är, kom han hem med en vacker röd ros, för att kompensera kommande dag.
 
I brist på vaser fick vi använda ett speciellt glas från en restaurang, vars miljö och personal, lever upp till jänkarstereotypen; Dicks. Ett ypperigt tillfälle att använda den!

För ivrig att komma på rubrik

Alarmklockan ringde 6.30 imorse och jag fick hjälp av katten att komma upp. Inte tack vare att han klappade till mig på kinden med sin tass som förr, utan för att hans andedräkt var på tok för illaluktande och outhärdlig för att vara nära mitt ansikte. Lyckligtvis räckt ett "Nej" och han gick därefter vidare till Erika och störde henne istället.
 
Gick upp kvart i sju, hoppade in i duschen. Sen var det sista packningen, smink skulle appliceras. Den här gången noggrant. Jag ska ju träffa min sambo för första gången det här året. Känns som evigheter sen sist. Nästan som första gången vi skulle träffas. (8 April 2009; Jag, Freddy och Frida var på Ica och köpte läsk att blanda med spriten då ett sms från Max plötsligt kom in till Freddys mobil. Det stod att han väntade på oss utanför och just från den stunden glömde jag andas och händerna skakade. Frågade om jag hade läppstift på tänderna, eller om jag såg slampig- eller för varddaglig ut - i hopp att vara någonstans däremellan)
 
Jag beter mig likadant nu. Har bytt om tre gånger sen jag kom ut ur duschen och sminkningen tog hela 30 minuter, istället för fem. Jag borstade tänderna två gånger i rad, utan att våga smutta ett glas vatten efteråt. Jag plattade håret i 25 minuter, om och om igen på samma slingor. Plockade på mig Erikas mellanstora spegel och kollade hur jag såg ut i alla möjliga belysningar. Från hallens gulgryniga lampa, till badrummets blekstrålande ljusrör, slutligen vidare till vardagsrum- och köksfönstrena för att se hur dagsljuset får mitt ansikte, hår och outfit att se ut. Jag har blivit galen. På nytt.
 
Nu kallar bussen. Jag ska hem.
Och till er som inte känner till ordet kvalitetstid, så kan jag meddela att bloggen kommer ligga och samla damm ett par dagar. Men oroa er inte. I'll be back!

Don't mind if I do

Över telefon sa Max åt mig att passa på njuta av sista dagen i Västerås och hitta på något speciellt med familjen innan jag beger mig hemåt. Då vi har minusgrader, mycket snö och en förkyld mor är en lyxig hemmakväll ingen tvekan.
 

Ett vanligt farväl

Västeråsvistelsen börjar lida mot sitt slut. Som tur var hann jag träffa min lilla Menal på stan idag, för att en sista gång (på det här halvåret i alla fall) fika och strosa på stan. Besökte H&M som vanligt. Beställde Chantal's minst populära kaka, som vanligt. Vi satt i en timme tills våra rövar domnade bort och fortsatt därefter röra på oss och se lite halvvilsna ut. Som vanligt.
 
Vid dagens ände, utanför busshållplatserna snackade vi om hur kul det hade varit om hon tittade förbi hos mamma och syster den helgen som Max och jag avslutar hallen. Låta min älskade partner möta min fru. Intressant och spännande. De har mer gemensamt än de kan ana.
 
Normalt fall hade jag skrivit "skål" som avslutning denna fredagkväll. Men jag är nyttig och dricker vatten. Efter en tonfisksallad. Jag känner inte igen mig själv.
 
Trevlig helg!

Fat is the new Black

Vinterns sista träff med Emelie och Frida tog plats på den där pizzerian. Syster och jag promenerade både dit och tillbaka. Som vanligt passerade vi Max gamla lägenhet på vägen. Båda gångerna. Den sentimentala femton minuters långa promenaden börjar bli uttjatad va?
 
 
Efter tre timmar av frosseri och snack (varav 90% osmakliga, liksom ocensurerade samtal som inte bör nämnas vid matbordet) bestämde vi att det var dags att bege oss.
 
P.S Tolv av de kanterna kom från mig. Årets - hittills - rekord. Borde kanske skämmas, men jag är mer stolt. Och snart åter hungrig.

Unga generationens morgon

Jag gick upp för en timme och 40 minuter sedan. Tanken var att vara effektiv och få mycket gjort nu på morgonkvisten, och därmed ha tid över senare.
 
Utan att se tillbaka passerade jag kaffebryggaren och satt igång datorn. Skrollade igenom 9.gag.com. Istället för att sedan lägga ned datorhänget fortsatt jag glo framför skärmen - inpå bloggen.
 
Kaffet är ännu inte bryggt eller framplockat. Nu sitter jag här frusen och trött, när jag behöver något hett och starkt som mest. Hungrig som en varg dessutom. Jag har nämligen inte ätit frukost än heller. (Evigt datorhäng kan inte ha någon bra verkan på kropp eller skalle, då jag snabbt insåg innan publicering att jag först skrivit "hungrig som en RÄV" Inte så listigt av mig..)
 
Aahhh 2000-talet!

Gissa bakverk!

Smarrigt och kladdigt, sådan lycka den sänder. Att man tar minst två bitar eller tre, det händer.
Servera med bär, grädde eller glass. Detta kan man äta med sked, gaffel eller tass.
Det doftar i hela köket och ger lägenheten nytt liv. Vid smetblandningen jag bakåt borde tagit stort kliv.
 
 
 
 

Poirot

Poirot om fem minuter. Jag hoppas kunna lösa mordet innan detektiven. Jag skulle gärna även vilja lösa själva grundorsaken kring att jag glömt franska efter att ha läst det i tre år, samt sista året i grundskolan, och dessutom kunnat samtala med en bekants mor från Quebec.
 
Nu är allt jag lärt mig borta.. förutom "voulez vou couche avec moi ce soir". Av någon märklig anledning är de orden nästintill inristade bakom näthinnan. Skumt.
 
                                              

Cravings

Från att ha varit bitter över en förkylning har jag plötsligt blivit på riktigt bra humör. Kan vara den ljuva chokladen. Kan också vara ett visst samtal jag väntar imorgon. Och onsdagen ser jag ännu mer fram emot.
 
Vad gäller chokladen, så är den som en kraftfull drog som påverkar mig direkt och får mig att tagga till. Börjar tänka och planera. Viktigt och nöje. Till exempel har jag i stort sett planerat färdigt Alla Hjärtans Dag på några ynka timmar. Även städat efter middagen igår.
 
- På tal om middagen, så kan jag inte släppa efterrätten. Helt klart lördagkvällens höjdpunkt. Sällskapet från fina vänner var inte fel det heller.
Kock: Ninas mor samt bror, Robin, som var den enda att lyckas hålla fingrarna i styr och käken stängd.
Foto: Erika K.

Smask och noveller

Samtidigt som jag ligger och läser utomordentliga noveller från en kär vän, börjar jag fundera. Jag hör katten i köket som befinner sig vid sina skålar och smuttar vatten efter att ha blivit bortskämd med Gourmet. När han smaskar gör han det högt, men ack så gulligt. Så jag låter mig inte störas av det.
 
Däremot avskyr jag när folk smaskar i överlag. Som mamma och syster. Liksom bekanta och främlingar i stan. Särskilt om de dessutom tuggar öppet. Ljudet är outhärdligt. Hujedamej.
 
Samtidigt gör det mig inget heller, när jag till exempel matar äldre på ett boende. Kanske för att de inte kan rå för det. Liksom katter inte lär sig hyfs beträffande att "äta fint".
 
Djupare tankar än så kommer jag aldrig in på under sådana omständigheter. Jag syftar då på min förkylning. Jag lär med största sannolikhet gnälla om den tills den faktiskt försvinner. Alltså om cirka fem veckor.
Ha överseende.
 

Stockholm

Även om det här inte längre är hemma, så känns det ändå skönt att vara hemma hos mamma i Västerås. Efter lite mer än ett dygn i huvudstaden. Det har varit riktigt fina 26 timmar...
 
Nåden överträffade mina förväntningar. Inte förvånad där. Fängslande låtar, förträffligt, och inte minst oförglömligt framträdande. Jag vill höra mer. Se mer.
 
Utöver giget på Scandic Grand Central gick mycket tid åt H&M's fyra butiker vid Drottninggatan. Trots många frestelser lyckades jag hålla fingrarna i styr. Ibland räcker det att drömma i provrummen. Eller för vissa; stjäla. Men jag vill inte bli påkommen. Icke desto mindre bli jagad av väktare/polis och hamna med i registret, så det blev inte- och blir aldrig något med det.
 
Med mycket dötid över tidigare idag, mötte vi upp Erikas gamla klasskompis vid Plattan. Kan nog vara enda stället där, som jag känner till väl. Gissa om jag i överlag känner mig som en vilsen bonde varje gång jag infinner mig i Stockholm. Däremot har jag lärt mig hitta hyfsat. Om någon skulle fråga åt vilket håll Gamla stan ligger, vid Åhléns City, hade jag pekat åt rätt håll. Jag börjar få kläm på den stora staden. Tålamod.. inte lika mycket. Men det kommer med tiden.
 
Nu väntar kebabtallriken. Man får vara lat när man är förkyld. Än en gång.

RSS 2.0