Epifani

Fick två uppenbarelser på Erikslund Shoppingcenter idag;
 
Uppenbarelse nr 1: Det finns trots allt något som är godare än min all time favorite; mandeltårta. Nämligen mandeltårta täckt i choklad med vispgrädde vid sidan. Som Stewie skulle säga, var det som en orgie i munnen och jag svävade bland moln. Prisa guden som kom på den idén!
 
Uppenbarelse nr 2: Gemensamma toaletter för både herr och kvinnor behöver inte alltid vara förjävliga. Blev äcklad när jag först upptäckte att varenda satans ring var uppfälld med stänk, utom en toalett, som olyckligtvis läckte. Fanns dock en till dörr öppen, längst bort, där ringen var nere. Däremot var den lite för låg. WTF tänkte jag, tills Emelie påpekade att det fanns en till bredvid. Tur hon inte har lika usel syn som jag.
 
Slutet gott, allting gott.

Overkill?

Dagens lunch hos Johansson's; Stark Tacogratäng a la Greasy Americano. När vi handlade på Ica var jag tveksam att ett paket ost skulle räcka. Insåg sedan att hälften hade räckt. Men wtf vi tog allt.

Positivt

Någonting säger mig att jag gnällt ovanligt mycket denna vecka, även i vissa inlägg. Jag ber absolut inte om ursäkt, det är ju MIN blogg. Men angående ett inlägg där jag klagade på Erikias mobil, har jag numera trots allt någonting positivt att säga om mobilen; den är bra lämplig när man vill jävlas med någon och skratta.
 
När Erika gick på toa lämnade hon mobilen med mamma i vardagsrummet. Riktigt rastlös skrev jag till henne via facebook. Det där typiska smartphone-visslandet var på hög volym och mamma hörde det, trots sina döva öron. "Erika, you just got a text! Or a facemessage!"
 
I brist på annat övervägde jag att trakassera och störa mamma när Erika ändå inte fanns tillgänglig för sin mobil. Jag skickade flera meddelanden. Som det visslades. "Oh my god! There it is again!"
 
Började skratta lite för mig själv och fortsatte skriva till systers facebook. "Fuc#in' shit!! I hope it's not the same person, if so you should worry! Get a life!"
 
För varje meddelande jag skickade blev svordomarna allt grövre och högre. Mamma förstod inte varför jag satt och garvade i köket. "And now Sara's acting up! Whats wrong here?!"
 
Smartphones är inte så farliga trots allt.

Prrrrfect chill

Det har varit en kall, dock mysig lördag med start på Espresso House med Annika och Filip. Tack vare Erika K har jag lärt mig dricka islatte. Inget går upp mot svart kaffe, men tänderna har nog en ljusare framtid om jag dricker åtminstone varannan latte med sugrör.
 
Lite mer än två timmar och två cheeseburgare senare åkte vi hemåt. Detta blir en lugn lördagkväll. Ingen Tabazco eller Pitchers. Jag laddar med extas inför Nåden på torsdag. Som jag längtar efter att se min förebild och hans nya band. Och Ninas lägenhet, där förkrök och rundvisning står på schemat.
 
Har nu massor av tvätt, tack vare Aslan. Borde kanske införskaffa en babymonitor för att lättare hålla koll på hans "glu-glu-glu". Först och främst lugn och ro framför datorn. Med kissen i knäet.
 
 

Au revoir Shosanna

Oturen valde mig den här dagen. Vaknade i tid, klockan fem. Inga konstigheter. Allt flöt på fram till det att första bussen inte stannade på min hållplats, då stoppknappen jag tryckte måste varit trasig. Finns väl en på varje buss, och givetvis var det just den jag satt vid.
 
Det lilla misstaget orsakade att jag missade andra bussen mot jobbet. Precis. Kärringjäveln vägrade släppa på mig en meter från hållplatsen, trots att det var rött och hon stod still nära trottoaren. Nu hatar jag inte bara kollektivtrafik. Jag hatar även bussschaufförer. De kan köra upp sina regler och tidtabeller där solen inte skiner.
 
Anlände jobbet "bara" fem minuter sen. Väl där blev det galet stressigt i början. Lyckligtvis mot slutet av dagen gick det fint. Mycket kaffe och snack.
 
I tron att oturen hade vänt gick jag ut mot hållplatsen efter jobbet. Varken en minut tidigare eller senare. Bussen kom inte, så jag stod ute i kylan och fick vänta tre kvart på Aroslinjen. I minusgrader. Prisa detta vinterland. Not.
 
Nåja jag slapp i alla fall se nakna, yrvakna människor i deras villor, som sist när jag jobbade nattpass. Man tycker att folk som bor i villor med vidöppna gardiner mitt emot en hållplats, borde tänka innan de blottar sig. Men icke.
 
Hursomhelst så är jag äntligen hemma hos mamma, äter choklad och av någon anledning kan jag inte sluta tänka på Christoph Waltz. Kanske för att han var med i filmen jag och min vän såg häromdan. Eller för att jag är sugen på att se Inglorious Basterds.
 
Hmm.. nu av någon anledning känns det oerhört dumt att klaga över dagens i-landsproblem. Jag går vidare och tar helg.
Puss
 

Worst big stomach ever!

Dagen har tillbringats på stan. Återigen. Syster var på jakt efter en ny outfit och med mig och Menal vid hennes sida kan jag lova att det blev snyggt. Vi har en öga för detaljer, inte senaste trender. Stor skillnad.
 
Jag vet inte om det är "inne" än idag, men oavsett om det kommer tillbaks eller inte så kommer ni aldrig se mig med en liten bit av ett linne eller en tröja instoppad i jeans. Dels för att jag inte finner en lämplig anledning till att se ut som om man slarvigt klätt på sig igen efter en snabbis. Dels för att jag ytterst sällan använder jeans. Jag bär mestadels tights, leggings i alla färger och jeggings (=jeansmönstrade leggings för er som undrade).
Då jag ständigt äter och måste göra plats för käk är det lättare, inte tal om mer anständigt, att diskret dra ner tightsen än att knäppa upp byxorna och dra ner dragkedjan offentligt på en restaurang.
 
På tal om restaurang; vid ett åt vi kinabuffé, och liksom alla gånger åt jag mer än en mänsklig kropp borde förtära. Det kan inte vara sunt. Men det är gjort. Jag är mätt, men Kinderägget stirrar på mig. Och jag tillbaka.
- Fan ta mammas spontana överraskningar till mig och Erika. Andra gången under Västeråsvistelsen hon köpt hem såna. Den är ju rätt liten, så det slinker nog ned... Ja jag tar den.
 
Thank you!

Tarantino och skam

Hade en riktigt trevlig dag och kväll med Erika K. Dagens på Café Gränden, följt av tidsfördriv i konditorin tills den satans biografen var villig att släppa in alla frusna stackare. Django Unchained var ett självklart val. Quentin Tarantinos filmer sticker ut, needless to say. Sen var det lite kul att se hur gammal min första kändiscrush blivit.
 
Nya SF-bio i stan är inget jämfört med Centrumbiografen i Ronneby, men jag gillar den. I alla fall salong 1. Redan under reklamen stängde jag av mobilen. Ifall jag nu skulle glömma. Dubbellkollade två gånger att den verkligen var helt avstängd. Njöt av hela filmen fram till de sista minuterna, då jag plötsligt hörde mobilens sms-signal. Såg mig omkring och insåg kort därefter att det var min.
 
Då den var inuti väskan, som i sin tur var i mitt knä med mina armar över, måste jag råkat sätta igång den på något vänster. "Oh shit...!" vilken tajming. Ju längre filmen fortsatt blev jag alltmer orolig. "Don't f#cking call!!" Utöver svordomar i huvudet började jag förbereda mig inför ett eventuellt inkommande samtal, som lyckligtvis aldrig kom till.
 
När filmen väl var slut pustade jag ut och tackade Erika för kvällen innan jag sprang mot bussen till Råby. Jag har ändå tänkt igenom allt och bestämt att hålla mobilen i handen framöver. Och stänga av ljudet innan jag stänger av själva mobilen. Utifall att.
 
Rädslan att få popcorn och diverse skräp kastat på mig satt i skallen länge. Jag hade trots allt fått utbrott själv om någon hade sin mobil igång, högt under en biofilm.
 
Skillnaden mellan mig och resten av filmnördarna är att jag hade kastat ena skon, istället för popcorn, på den högljudda personen.
- Nr 1 för att popcorn inte hade förändra ett skit, personen skulle kanske prata högre bara för att jävlas.
- Nr  2, en vinterkänga är tillräckligt hårt för att personen ska fatta att han/hon gör fel och om snacket ändå pågår så dröjer det inte länge tills andra skon hamnar i huvudet. Sen om den här personen hade blivit skadad av kängsmällarna, är det bara låtsas att man inte hade några skor på sig från början, när polisen frågar ut en. Såvitt de vet kan jag lika gärna vara en hippie som gillar att känna naturen mot mina bara fötter.

Miss Cat

Igår var Aslan plötsligt i akut behov av mer kattsand. Vet inte om det är av ren slump, eller om han gräver ut och drar med sig mer kattsand här än normalt där hemma. Som ett kaxigt sätt att tala om för oss att "tar ni med mig i bilen för ytterligare en lång färd blir det ännu värre väl hemma igen!" Jag sopar mer kattsand än Erikas hår - hur det ens är möjligt vette jag tusan.

Hursomhelst så hette den tillfälliga lösningen till kattsand, som Ica Råby hade "Miss Cat". Erika påpekade att det inte passade Aslan då det stod "Miss" och uppenbarligen var endast för honkatter. I tron att hon först skämtade var det lugnt, tills det faktiskt visade sig att hon menade fullaste allvar. Hon trodde HELT SERIÖST att Miss Cat var för honor...

När exakt får vi synliga tecken på våra svenska, smarta gener??

                                                                                                                

Rainbow Elbow

Erika och jag tycks ha mer gemensamt än jag trodde. Vi var båda sugna att se Lejonkungen, hade ont till höger om nacken och var sugna på samma sorts glass tidigare. Nu är vi sugna på Geisha. "High five!" sa Erika med extas och lyfte arrmen högt i skyn. "Fan heller, du hostade precis på den handen!" svarade jag med mindre positiv energi i rösten. Men Erika brydde sig inte; "Elbow-five!"
 
Gick med på det för att göra henne glad. Och jag har ändå bytt tröja nu så.. win-win.

Paranoja Activity

Att vakna precis innan elva en ledig dag som denna, och inse att både mamma och syster ligger hemma sjukskrivna, gör en någorlunda orolig. "What the f#ck?" vågade man ens titta till dem?
 
Hesare än Brians föredetta, Tracy Flenniken, förstod jag att båda drabbats av en förkylning. Troligtvis på grund av ett par snorungar därute som hostat öppet, eller på handen och sedan rört allt och alla. Mamma och syster jobbar båda med ungar och ser inte alltid nackdelarna.. Det här borde räknas som en av många.
 
Därför jobbar jag hellre på lss- eller demensboende. Inom hemtjänst eller som personlig assistent. Jag ger omvårdnad och stöd till i princip alla, FÖRUTOM FÖRSKOLEBARN. Aldrig, oavsett hur mycket jag än hade tjänat. Usch och fy och blä.
 
Mamma och syster verkade känna sig piggare vid ett, men då jag nyligen varit sjuk åtta veckor i streck, har jag vidtagit förebyggande åtgärder. Bland annat hållt andan, diskret, när jag passerat dem, druckit mycket, spritat händerna ovanligt ofta, och hängt upp en ny handduk i badrummet, enbart till mig själv, så alla har varsin nu. Kalla mig paranoid, men jag måste vara frisk till bland annat Nåden och hemfärden mot Ronneby.
 
Friska (hittills) kramar!
 
Be gone satan!

Min drog

Många röker och snusar. Andra frossar glass dygnet runt och blir stolta bara av att "överväga" ett äpple.
Jag tuggar. Vet inte varför, men min teori är att jag tuggar så mycket för att tänderna inte ska bli lika förstörda av all kaffe jag dricker. Så efter varje kopp kaffe - tuggummi. Efter varje måltid - tuggummi.. ja ni fattar. Sen tvivlar jag på att det faktiskt gör skillnad. Men jag gillar att tro det.
 
Jag brukar dock nöja mig med ett paket åt gången, men syster fick ett gäng. Hon tuggar inte, så gav till sin beroende syster.
 
Nu har jag så det räcker i ca tre dagar.

Na zdrowie!

Laddar inför utekvällen med lite Sam Adams. Inte för att förfesta med morsan, snarare ett sätt att värma kroppen innan jag beger mig ut ikylan.
 
Ikväll träffar jag min bästa väninna, Erika K. Hon som alltid får mig att dricka vodka, oavsett tillstånd och plats. Jag hoppas dock kunna hålla mig till starköl och vakna pigg imorgon.

Likadana fast olika

Det sägs ofta att tvillingar kan dela känslor, och känna av varandras närvaro. Jag och Erika är inga tvillingar. Vi är varken ens lika utseendemässigt eller till sättet vi pratar och beter oss. Förutom att vi kanske låter likadana över telefon ibland. Jag har trots allt lurat en vän till Erika i hennes mobil, och låtsades vara min syster. Efter en minut brast jag ut i skratt och erkände att det var jag, inte Erika.
 
Nåja, kaffeberoende som jag är har jag svept minst fyra koppar starkt och svart dagligen. Glömt dricka vatten vissa dagar, och inatt fick jag årets första sendrag i foten. Troligtvis på grund av vätskebristen.
 
"Åh j#vla f#itta! Fan, h#ra också! Motherf#cker, hel#ette h#lvette.. he#vettes sat#ns k#knylle!!!" Helt klart den värsta tänkbara smärtan. Jag har inte fött barn, så knip igen (ha ha..) truten.
 
Två timmar senare vaknade Erika, även hon med sendrag. Fast i vaden.
"Ajaj.. åh nej.. aj.. aj.. uh-oh.. aj aj...oj.. aj.."
 
Hon svär ta mig fan aldrig. Är vi blodsläkt egentligen? Är jag möjligtvis adopterad?
Allt jag vet helt säkert är att vi funkar bra ihop som systrar. Och att vi båda led inatt.

Låg behärskning

Okej så det blev mazariner trots allt. Men inte ett helt paket, lite kontroll har man över suget. Sen att jag skulle kunna äta tre hela paket till är en annan femma.

Dum för att vara smart

Många säger att det finns fördelar med såna här smartphones. Visst jag håller med. Till viss del. Kan vara viktigt att kolla hur bussarna går via vl's hemsida, eller hitta taxinummer mitt i natten på fyllan. Och den där appen som gör att man kan ringa gratis till alla gjorde mig sugen att skaffa egen, så jag kan ringa hela släkten i USA.
- Men så finns det nackdelar. Erika har en.., låt oss kalla den för "COAC" (vill inte att syster tar illa upp, och avslöjar därför inte förkortningen) så bloggen inte spärras på grund av att jag klankar ned på ett specifikt varumärke.
 
Igår laddades COAC, trots att en portabel laddare ingick, vilket för mig lät misstänksamt från första början. Hon pratade och sms:ade, men den laddades samtidigt, så det borde inte varit några konstigheter. Senast jag såg den ladda var vid midnatt.
 
I förmiddags, när jag precis hade klivit ur duschen ringde en bekymrad Erika. Hon hade glömt ta med sig laddaren till jobbet, och bad mig möta henne halvvägs. Detta var vid tio tiden. Batteriet höll alltså inte ens tio timmar.
 
Varför klagar jag över hennes COAC nu? Jo, för att jag fick gå ut med blött hår med hennes COAC-laddare, för att sedan komma på att jag glömde del två av laddaren (en hel sladd till laddare räcker tydligen inte). Jag svor för mig själv i kylan påväg tillbaks, mötandes av en äldre kvinna som tittade konstigt på mig. Okej att #itta hit och j#vla #uks#gare dit inte är lämpliga svordomar att mumla för sig passerandes förskola - men gjort är gjort.
 
Hursomhelst så visade det sig att jag inte hittade del två, och när jag ringde för att fråga visste Erika inte heller vart den var. "Strunt i den" sa hon, och fortsatte förklara att hon kunde använda delen jag redan hade för att ladda mobilen via en dator.
 
Begick utåt. Igen. Erika fick tillslut sin laddare och vände tillbaks mot jobbet, och jag hem till mamma. Hamnade bakom en man och hans två söner, varav en av de släppte en mök som exploderade rätt i nyllet.
 
Så... Om det inte vore för det hopplösa batteriet till hennes satans COAC hade jag inte frusit utomhus med blött hår, icke desto mindre få en mök i nyllet. Därför klagar jag nu.
 
Nåväl jag får väl försöka vara lite optimistisk - jag var ovanligt sugen på mazariner, men suget försvann så fort möken släpptes. På så vis slapp jag må illa av mazariner jag egentligen inte hade orkat äta, efter en mäktig lunch.
 
                              

Kollektivtrafik suger

 
På lördagar går bussarna inte så länge som jag hade hoppats på. Söndagar åker inga bussar till jobbet alls. Då har jag ingen tillgänglighet i schemat. Hela planen att jobba sent och helger påverkas en aning.
 
Jag skulle annars kunna promenera 9x2 km varje dag. I kylan, halkan och mörkret. Då kan jag trots allt frossa pizza, chips och choklad med gott samvete. Och ännu mer av godsakerna. Extra allt!
 
Men kanske finns möjligheten att jag blir inringd för ynka två timmars arbete på lördagar ändå? Två timmar kan avgöra mer än man tror.
 
ELLER - finns det någon vänlig liten skit därute som kan tänka sig låna ut sin bil? Jag tar vadsomhelst (helst ingen kärringbil med automatväxel, jag föredrar en riktig bil). Bilen återlämnas nytankad och kanske lite godispapper i, men inget som inte kan plockas ut. Ni har mitt nummer, ni andra har min facebook. Tack!
 

Skillnad på söt och söt

Det som utmärker mig till tjej idag är Mälarenergins snubbe som kom förbi tidigare för att montera en temperaturmätare i hallen. Han är döv och jag råkade tyckta det lät gulligt när han pekade på Aslan och sa att han var en söt katt. "Du är söt!" ville jag säga, men lät bli, då han kan läsa läppar och kanske skulle känna sig särbehandlad, vilket jag absolut inte menar. Han är söt punkt slut.
Jag är väl knappast den första tjejen som tycker en döv killes tal låter sött. En del tjejer tycker till och med att särskilda bilar är söta. DÅ är inte alla hästar i stallet.
 
I wouldn't be caught dead in that car. Den är inte söt någonstans, Google.

Bed Head

Inte för att vara sån, men det kändes alldeles underbart att ta morgonbussen och byta på stan, för att se alla människor huttra och längta tillbaks till sina varma sängar, medan jag precis slutat och var på väg hem för att sova. Det var bra svårt att hålla truten när två fjortisar, iklädda endast tunna skinnjackor och svarta strumpbyxor, klagade på kylan och skolan som väntade. Deras ansikten var mer täckta i smink än kroppen i textil. Och de undrar varför de jämt blir sjuka?
 
Somnade med Aslan bredvid mig kvart i åtta, och vaknade senare med bröstont av att han stod på mig och spann. När kattfan äntligen hade lagt sig ned kändes han inte lika tung, men lukten av tonfisk i nyllet när man var yrvaken, var inte kul det heller. Men jag var trött och han så söt. Så han fick jäsa på mig i två timmar, tills jag tvingade mig själv gå upp strax innan 15.00.
 
Huvudsaken är att jag hann ta igen sömn. Drömde dessutom om bland annat Nåden vilket gjorde att jag kvicknade till. Bara för det har jag kollat tågtider till och från huvudstaden den kvällen de spelar. Jag hinner titta förbi en stund. Yay!!
 
Det syns inte på grund av sömnbristen och veckans sminkbojkottande, men jag garanterar att jag är på bra humör nu. Glad över att se Nåden. Glad över att nattpasset gick fint. Ingen som kvävdes i sömnen, vilket jag oroade mig så mycket över. Jag städade, strök kläder och hade tid över att se en usel b-film med choklad och macka i ena handen, och läsk i andra.
Hjärnan spelade mig inte ett spratt i de mörka korridorerna och jag lyckades till och med döda en (enorm) spindel utan att skrika och fly i panik från gruppboendet. Svor gjorde jag däremot som satan, men det är något som kommer lika naturligt för mig som att blinka och andas. Huvudsaken är att ingen blev väckt på grund av det.
 
- Så för att sammanfatta; nattpassen är i överlag "soft", som en tolvåring skulle uttrycka det, (eller har man slutat säga så?) och jag kör nog några nattpass till framöver. Eller så länge till det går innan resan hem mot Ronneby kallar. Den här trötta-zombie-looken klär mig bra.
 
Nu måste jag springa och ta min fjärde kopp morgonkaffe. Eller i detta fall; eftermiddagskaffe.

Master Dick

Där har vi ett fint namn på en porrfilm. Jag tänjer på lördagnatten i hopp att lyckas vända på dygnet inför söndagens nattpass. Något jag vill, men samtidigt inte. Det blir fler timmars jobb, OB-tillägg och jag har ändå sömnsvårigheter. Sen att någons liv i stort sett "vilar i mina händer" under den natten, det känns mindre bra.
 
Jag har lyckats komma på andar tankar efter Emelie och Fridas besök. Många tankar som far kring skallen. Bland annat människans bemötande med djur.
- Hur kommer det sig egentligen att vi räcker ut handen varje gång vi ser en katt eller hund? Vill vi att de ska sniffa på den? Gillar vi omedvetet att pilla på deras nos med fingret? What gives?
 
Nu är jag mer inne på porrtitlar. Det ända sen jag hörde Alfred ropa efter "Master Dick" innan reklamen. Byt plats på dem orden så har vi en ny stav på g, som jag därefter kan sälja inom extrajobbet.
Jag har i alla fall kommit på nästan tio titlar, men de sparar jag till ett annat inlägg. Då har ni ju något att se fram emot. Dessutom finns det alltid en chans att jag kommer på fler. Jag har trots allt en tendens att tänka snuskigt omedvetet.
 
Nu väntar kaffet och snacks. Och filmen visas nu åter igen på deras gamla tv. Ni vet en fyrkantig sådan som har bredare röv än skärm.
 
Puss

Kosmetika

En karriär som make-up artist har aldrig slagit tanken. Jag har noll koll på hur man applicerar den bästa basen som håller hela kvällen. Eller hur man får dem där sotiga ögonen utan att se ut som en trött Alice Cooper efter ett sent gig.
 
Däremot är jag mycket noga med detaljer när jag sminkar min syster innan en fest. Dålig belysning är inget hinder när man har pannlampa. Jag satsade 120 procent innan Erika gick ut. Och hon verkade nöjd. Om inte annat, lättad över att jag inte stack henne i ögonen.

Vissa går på LCHF

Jag tycker synd om dem. Jag älskar pommes och bearnaisesås. Skulle dock inte vilja bada i det, vilket slöseri. Däremot kan man doppa i princip vad som helst i b-sås, så stoppar jag det i munnen utan att ifrågesätta vad som finns under. Misstolka inte snälla. Jag är faktiskt en rar liten tjej som råkar gilla sås.

Mitt senaste verk

Fick lite dåligt samvete över teckningen föreställande mamma. Visst det var ca 15 år sedan och jag var en snorunge, men jag är ändå ledig idag. Så efter en kvart på Paint och Marabou Schweizernöt-frosseri är jag äntligen klar.
 
Jag kallar denna mästerverk; "Poor Looser"

Life's a Witch

Mamma hittade ett par gamla teckningar jag ritade som liten. Vissa på katter, andra på framtiden med mina vänner, där en av dem bär en playboy-kanin på sin t-shirt av någon anledning. Och så denna;
 
Inte såg jag min mamma på det här viset. Hon lät mig trots allt ta ledigt från sexårsgruppen ett par gånger för att vara statist i Vänner och Fiender. Inte lika "elak" som andra barn skulle kalla sina mödrar.
 
Däremot drömde jag en natt, som åttaåring, att mamma var en häxa och skulle döda mig. Hon drömde likadant om mormor när hon var i samma ålder. Det är ett faktum.

Yin och yang

Sara var namnet. En undersköterska som fullkomligt älskar att jobba med människor och hjälpa dem genom vardagen. Under första året på omvårdnadsprogrammet visste jag att det var det rätta för mig. I överlag är jag väldigt förstående, tålmodig och trevlig.
 
- MEN om någon avslöjar sista avsnittet av Homeland blir jag ursinnig. Då kommer jag och bankar skiten ur den personen. Jag jobbar till midnatt ikväll, och blir därmed tvungen att se repriset en annan dag. Jag vill inte veta avslutet utan att se det själv. Ni har blivit varnade.
 
Alla sägs ju ha en ljus och mörk sida. Där fick ni läsa lite om båda.
 
Vänliga hälsningar/hotfulla varningar
/Sara Johansson

Kan inte vara klyftig alla gånger

Dagen började fint. Jag var ledig och sov till tio, mötte Menal på stan. Vi stannade förbi vårt andra HeM och trist nog arbetsförmedlingen. Trodde det skulle gå hopplöst för mig då jag inte är inskriven i Västerås och redan arbetar som vikarie. Men det gick bra trots allt. Om man nu räknar bort den långa väntan som tog över en timme. Där någonstans fick jag huvudvärk.
- Nu är jag inne på mitt femte glas vatten och tar eventuellt alvedon om så behövs. 
 
Att sitta framför datorn och bloggen är inte det klokaste nu nej. Jag får väl ta och runda av. Kanske ta en cat nap också? För ikväll visas äntligen Homeland igen. Det vägrar jag missa.
 

The Woman in Black

Ett bra tips när man ska se den filmen är att gömma gungstolen under filmens gång. Om man nu har en det vill säga.
 
Mamma och Erikas ligger dock inte i ett mörkt rum där en kvinna i 30 års åldern hängde sig själv. Vad jag vet är den inte besudlad. Hoppas jag. Den är trots allt begagnad. Från vem vet jag inte. Jag vägrar sitta i den i alla fall.

Got Milk?

Kalla mig Baby, men jag dricker varm mjölk med en gnutta kanel denna lördag kväll. Vi har alkohol, vi har läsk och det är inget fel med kranvattnet. Men jag vill ha mjölk.

Maybe I'm amazed

Jag förundras över hur mycket alkohol som blev över efter nyårsafton. Boxen är mer än halvtom för er som undrade. Och öppen vin håller ju bara i två veckor så jag vet vad som måste göras till helgen. Om inte nästa. Livet kan vara rätt hårt ibland.
 
 
En till sak jag förundras över är hur gott choklad är vid rätt tillfällen. Planen var att ta igen sömn så fort jag kom hem idag, men istället råkade jag sluka en hel Geisha så fort jackan åkte av. Hoppsan. Vi säger att det är för att jag pms:ar. Not. Jag förundras över min talang till spontana ursäkter.

När slumpen får till det

Lite creepy först, men Aslan hade inget emot att ligga på den direkt.

Tillbaka till framtiden

Inatt var sömnlösheten något längre och mer irriterande än normalt. Får skylla lite på mig själv som åt choklad mindre än en timme innan läggdags. Och så var jag givetvis för lat, och kanske en gnutta mörkrädd, för att lämna sängen och hitta på annat.
Så där låg jag och försökte räkna matte. När jag sen insåg att det var så pass längesedan jag läste matematik, och inte längre visste hur man räknade ut olika tal utan total förvirring, försökte jag intala mig själv att det var tidig morgon, och att jag behövde gå upp till jobbet. Lustigt nog är det alltid de tio minuterna innan klockan ringer, då jag är som tröttast.
 
- Den taktiken funkade dock inte. Hur jag än försökte, Vände till the cool side of the pillow, x antal gånger och vände till och med på täcket.
 
När jag väl hade somnat infann jag mig i en skum dröm. Som alltid. Den här gången drömde jag att jag reste bakåt i tiden för att handla på H&M 1947. Den första butiken öppnades i Västerås, men av någon anledning fanns denna i Karlskrona. Hujedamej så illa blekingskan lät även då. Höll på bryta ihop då Max från ingenstans, kom för att rädda mig och ta mig till Varberg istället. En kommun där både naturen OCH dialekten går att uthärda. Där alla låter så glada och trevliga. En rånare med pistol på en bank i Varberg skulle inte ens skrämma mig.
 
Hursomhelst, så var Max lite annorlunda i drömmen. Han var spraytannad, hade axellångt hår och en spansk brytning. På något sätt visste jag att han ville börja om på nytt. Utan att han sa det till mig med ord. Så jag följde hans spår. Vi dejtade på nytt. Drack whiskey ihop och han fick träffa Aslan för "första gången". Sa att han hatade kattskrällen, men var villig att göra ett undantag för min skull. Jag var vansinnig på Aslan då han hade rivit ner halva hallen, precis efter att vi renoverade den så fint. Det var en kattastrof.
 
Sen kom min väns mor med in i bilden och jag vaknade av att Aslan spydde under granen. Olyckligtvis, men som jag skrattade ändå, på en försenad julklapp Erika hade köpt till en vän. Undrar om det gick igenom. Den som lever får se.

Plan ahead

Jag väljer att inviga 2013 med glass i stora lass. Det viktiga kommer sen.
- Tro inte jag prioriterar fel. Glassen kommer väcka nytt liv i det som idag är en trött, utsliten kropp och sinne. Därmed kommer sockerkicken ge mig den sparken i röven jag behöver för att komma igång med det viktiga och avgörande som kallar.

RSS 2.0