Trött och packad

Vistelsen börjar lida mot sitt slut och precis som alla gånger i staterna förut har jag mer att packa hem än jag hade innan. Nya kläder, mycket ätbart som jag lovat Max och Menal. Jag hade inte gnällt över packningen om jag tänkte praktiskt från första stund. Av någon anledning följde mina träningskläder med, som om jag faktiskt skulle springa varje morgon. Och varför packade jag med mig fina blusar som jag ändå aldrig vågade använda i tron att jag ständigt skulle söla och kladda ner dem? Mycket som aldrig använts.
 
Nåväl nästa gång jag reser till USA tar jag enbart med mig slitstarka kläder som tål bland annat fettfläckar. Jag säger adjö för den här gången och återkommer om ett par dagar. Eller veckor.
 
 

Black and white

Så min syster trodde hon var mulatt förut... (OBS! Det är inte hennes ben i blåa klänningen längre bort.)
 

Bättre än en vakthund

Anna följde med oss till USA 2006. Hon hatade den "äckliga" maten till en början och var en gnutta bitter tills hon konverterade till jänkarsidan och fattade tycke för allt ätbart. Två veckor senare kom hon inte längre i en klänning som hon hade köpt en vecka tidigare.
 
Magnus hakade på 2009 och blev först irriterad över att inte förstå språket alltför väl och trodde innerligt folk pratade illa om honom. Tills han plötsligt blev förälskad i den amerikanska andan. Fjärde juli slog det igenom. Han bar på sin stora hatt med amerikanska färger på, köpte sig en stor flagga att ta med hem, pratade om att bo här en vacker dag.. Han kunde inte sluta prata om USA. Inte ens när vi väl var tillbaks i Sverige.
 
Den här gången var det Dennis tur. Han var den första som följde med till Dick's. Han blev förolämpad, förnedrad av den mest ohyfsade personalen på planeten. Han älskade det. Det var ett nytt sätt att bli bemött på. En sådan restaurang där man får hattar som man är tvungna att bära tills man betalat notan, hade inte gått hem bland alla blyga svenskar.
 
Utöver Dick's finns det mycket i staterna som man vanligen inte stöter på någon annanstans. Här finns en Donkun' Donuts var hundrade meter, drive thru-bankautomater, onödigt många Viagra-reklam och jediriddare på gatorna.
 
Unique States of America. Indeed.

Quickie

Uppdatering: Kvar i staterna, något större, tyngre inte minst röd som en kräfta panda-style, tack vare min envishet att ständigt bära solglasögon så länge solen lyser. Mamma är lättad över att ha överlevt "det onda som härjar" i New York. Vi bodde mitt i stan och hon klargjorde omedelbart hur viktigt det var att inte visa tecken som kunde tyda på att vi var turister. Trots oron hon hyste flaxade hon med turistblanketten och kartan. Vilket jag förvisso gjorde med min egen turistblankett (skrivet på spanska - overkill?). Hon sa även vid upprepade tillfällen "I don¨t want to loose you guys in this city!" och "Watch your bags, this is New York!"
 
Bättre blev det först efter upploppet i stan. Vi gömde oss i H&M tills alla rasande människor passerat gatan. Tack vare en främmande man som kom från andra hållet och varnade oss att gå iväg snarast. New York-bor kan vara snälla. Eller så var han en av oss; en nyfiken, dock mesig turist i konstant beredskap att gå till patetiskt och värdelöst försvar mot en mäktig, beväpnad brottsling, skallig och tatuerad. Kanske ser de alla inte ut så?
 
Nåväl, det var en ny och spännande upplevelse som jag längtar tillbaks till. Hemvägen blev en road trip förbi Rhode Island, en tur till stranden och mysig avslut på kvällen på en Bead & Breakfast. Lustigt nog hos en trevlig kvinna, känd som "The Cat Lady". Kanske blir det mitt smeknamn om tjugo år? Max går nog med på att skaffa femton katter till - varför inte? 
 
På tal om katter, jag är trött efter en heldag med pizza följt av kalas. Först nu är vi hemma hos kusin Gene jr och hans söta, fluffiga katt spinner och lutar sig mot mig. Hon kräver uppmärksamhet och att bli klappad. På hennes villkor. Jag är återigen undergiven en katt och tackar för mig. Om jag har bilder på henne? Flera stycken och de lägger jag ut en annan gång, tillsammans med diverse andra bilder från resan hittills.
 
Det här var en snabb uppdatering. Enligt mig och samtliga Smith-tjejer. Ni får läsa en lång en vacker dag. Se bara till att ha huvudvärkstablett vid sidan om då.
 
Godnatt! Eller God morgon Sverige!

New York

Efter en, till vår förvåning, väldigt snabb och effektiv bilfärd är vi framme i New York. Hotellet såg för bra ut på nätet och jag bävade något falskt i stil med Metro HotellHelt i onödan - allt är fräscht,ljust och mitt i smeten.
 
Jag räknar längtansfullt ner de sista minuterna till videochatten med Max innan vi gör stan. Överväger att bära min Red Sox keps. Det lär väl inte New York-bor störa sig ihjäl på?
 
 

The Great Escape

Min mamma älskar barn. Liksom syster. Varför vet jag inte. När jag hör ordet "unge" tänker jag baciller, urin, skrik, tårar, snor och övrig oidentifierad gegga på händer som de gladeligen delar med sig genom att dra fingrarna genom ens nytvättade hår.
 
Jag har under åren försökt med allt. Vitlök runt halsen, vigvatten och ett kors. Sen kom jag på att det bara funkar på vampyrer och att ungar är immuna mot i stort sett allt. De är osårbara. Och det skrämmer mig.
 
Förstå mig rätt jag gillar barn till familj och vänner. (även om jag nu gömmer mig i nere gästrummet med låst dörr och nattduksbord framför som extra förstärkning.) Främlingars barn däremot.. mardrömmarna tar aldrig slut.
 
Mamma och kusins tjej finns uppe och passar alla sex barn i åldrarna 4-11. De valde barn. Hittills är jag fri och tar vara på den tiden innan den eventuella illamående- och bristorsakande saken dyker upp i livet.
 
Det här lilla gästrummet är mitt gömställe. Tills de lugnat ner sig någorlunda i alla fall. Vilket kan dröja då min idé att spetsa deras dricka med whisky i försök att få dem att somna, inte var uppskattat.
 
I see kids.. all the time

Sensuell och oemotståndlig hy

Att jag faktiskt trodde Max skulle skaffa facebook när han avskyr det så pass.. Tur att Skype finns! Videosamtalen slår telefonkontakt alla gånger. Skillnaden är det yttre som annars aldrig är ett bekymmer.
 
Jag kan i normala fall sitta med choklad och florsocker runt munnen från alla munchkins. Men inte via webbkameran. Man vill se någorlunda anständig ut.
 
Så nöjd jag var med den fina solbruna basen jag successivt byggt upp efter flera timmar i solen vid polen med iskall öl. Nyduschad och sminkad tog jag förgivet att brännan skulle hålla. Så fel man kan ha.
 
Det var minst sagt i rättans tid. Två minuter innan videochatten. WTF?
Nåväl jag har alltid håret att dölja axlarna med. Sen får jag ha snöflingorna i åtanke nästa gång jag sätter upp håret.
- Försök skaka loss den mentala bilden.
Heck jag bjuder till och med på axelbilden. Jag känner mig bussig idag.

Amerikansk storhandel när den är som bäst

24-pack Pepsi, 30 vattenflaskor och elva kassar senare har vi tillräckligt med mat som räcker till i några dagar. Det är en redig lyxhandel. Personal packar ner maten medan man står och pratar om allt mellan himmel och jord med kassörskan samtidigt som man i lugn och ro kan betala. Vi fick till och med två stora flaskor läsk på köpet.
 
- Det är inte allt. Här finns Gevalia! Svenskt kaffe. Jag gillar hur jag och mamma lyste upp i affären och utbrast "Gevalia!" medan vår kusin inte förstod vad vi menade och kollade på oss som om vi vore grottmänniskor som slogs mot elden. Tills vi pekade på paketet och visade upp en av våra stoltheter. Ingen mer svag jänkarkaffe.
 
Borde runda av nu. Ni ska få återgå till er storhandel med tystlåtna kassörskor och stress med att packa ned alla varor innan det är dags för nästa kund.
 

Slutet gott allting gott

Ni kan nog forestalla er hur det ar att, inte for forsta utan ANDRA gangen, aka tvars over Atlanten ifran sin pojkvan och veta att ni inte kommer ses igen forst en manad senare. Inget blir viktigare an korrespondensen. Inte ens vatten och foda.
 
Omodern anvander jag mig an idag av kontantkort. Bra till viss del, men forjavligt annars. Tidigare hann Max och jag prata knappt tva minuter innan samtalet brots.
 
Rasande och nara att kvadda kusins hus spetsade jag min lask i hopp att lugna nerverna. Nar val svept Captain Morgan begav jag mig ut pa promenad. Bara for att tanka pa annat.
 
Tillbaka med mer lask till att blanda aggressionsdampande laste jag i min mail att Max ska skaffa ett temporart facebook-konto tills jag ar tillbaka i Sverige. Nu kan vi videochatta obehindrat och jag ar ater lycklig.
 
Mamma tycker anda fler groggar ska blandas. For att fira i detta fall. Tror hon fattat tycke for groggar.
 
Bilder pa g som sagt. Puss

Fatsoland

Vi ar framme I staterna, hela och troligtvis store runt magen redan. Vad kan jag saga om allt hittills? Flyget gick bra, jag laste spanska, Erika talade svenska och engelska till fransmannen. Inget ovanligt i var familj. Vi ar och kommer alltid vara "unika" som det sa fint heter.
 
Igar firades nationaldagen. Vi pratar typiskt amerikanskt och overdrivet. Maffiga burgare, (eller korv- och hamburgare som var kusin uppfann), ol, vin och sist men inte minst tartor med amerikanska flaggan pa. Kvallen avslutades pa gatorna med fyrverkerier som lyste upp hela stjarnhimlen. Tack Kina! Och USA for att ta at aran.
 
Som ni sakert marker anvander jag kusins dator utan tre viktiga bokstaver. Utover det kryllar virus och bilder pa japanska tjejer med stora rattar som poppar upp i rutan circa var femte sekund. Sa jag overfor Inga kamerabilder an. Erikas dator som vantar hos var andra kusin far kopiera in dem.
 
Avslutningsvis kan jag namna att en gata I staterna heter Gaystreet. Pa riktigt. Vi kom in pa vagbeskrivningar och for att citera "Just go STRAIGHT into GAYSTREET!"
 
Nu har ni nagot att skratta at tillsvidare. Vi hors!

RSS 2.0