God Afton med Nutella

Idag har vi handlat. Bland annat mer pålägg (till alla lchf:are därute är pålägg enklare, syndligt god förtäring i alla möjliga smaker, former och konsistenser, perfekt att ha till er bävan; BRÖD) Kylen är full med leverpastej, ost, prosciutto, kalkon och salami.
 
Ikväll fick jag dock syn på Nutella, som jag ironiskt nog hade gömt allra längst bak i skafferiet för ca en vecka sedan i hopp att glömma bort och sedan använda till bakverk. Jag glömmer aldrig.
 

Killing Time

Jag övertalar mig själv att jag fördriver tiden och inte är sådär tokpedant som jag ibland anses vara. Om LP-skivorna, böckerna, samt kryddorna i köket ändå är i alfabetiskt ordning är det bara dumt att ignorera CD-skivorna, eller hur?
 
Efter den här sorteringen kallar antingen jobb om jag blir inringd, eller storleksgruppering av småprylarna under bordet, från Nordeas lilla bankdosa, till längsta fjärrkontrollen. Jag är simpligen noggrann, ja.

Goda måsten i livet

Dagens måsten har varit många. Enbart bra sådana. Bland annat sovmorgon - check!
 
Handla vispgrädde är nästa måste. Något så efterlängtat att haklapp blir ytterligare ett måste. Och sugslang.

Måndagshelg

Efter en kort dag på jobbet kommer jag hem till min underbara sambo som både damsuger och diskar. Jag är bortskämd. Frågar om han vil ha hjälp, men får allt i svar; "Nej du har precis kommit hem, slappna bara av."
 
Sätter mig i soffan, spanar in min snygging på försvarsmaktens sida och loggar sedan in på facebook. Givetvis. Ser att många är antingen bakfulla eller laddade inför festkväll nummer två. Skrattar lite åt mig själv och ifrågasätter vilka dumbomar som dricker söndagar och måndagar. Det för att sedan komma på att det faktiskt är helg, och jag jobbar medan andra sover ut och gör precis som de vill. Ett dagpass till imorgon bara..
 
Nåväl förmiddagsfikat var något lyxigare än vanligt, och på måndag är både Max och jag lediga. Imorgonkväll är vår lördag och vin på det. Medan alla andra lider av söndagsångesten.
 

Dagen innan pepp

Den här dagen börjar lida mot sitt slut. Den började redan klockan 5.30 med katten som halvt kvävde mig med framtassarna. Jag gillar att tro han råkar göra det varje morgon.
 
Dagen har bestått av road rage, stress och sjuklingar, mer road rage, och sist men inte minst fika med Minela och Emina.
 
Trots oändlig förtäring av kakor, mackor, kaffe, choklad, bullar, matlådan, till och med två frukter på jobbet, var jag innan återträffet hungrig bara tanken att smaska i sig en varm baguette med smält ost och skinka. Ibland förundras jag över hur mycket jag faktiskt äter inom några få timmar.
 
Imorgon är en efterlängtad dag. Max kommer tillbaks och jag är ledig. Men det betyder inte sovmorgon. Här ska städas, tvättas, sminkas och piffas. Handla mat, handla vin. Experiment tack vare Laura Vitale. Hon gör mig alltid lika sugen.
 
Fullspäckat schema med andra ord. Bring it on.

Träning före öl

Idag är St. Patrick's Day. Jag borde egentligen infinna mig på en rökig pub i Irland och dricka grön bärs, kanske utmana en pyssling i någon öltävling. Istället är jag ensam hemma i detta vinterland, där pysslingar och däckade rödtoppar inte syns på långa vägar.
 
Nåväl jag gör det jag kan av söndagen. Jag laddar inför ett till gympass med Petro. Det blir sannerligen ett sundare val.
 
LET'S DO THIS!!

Påverkade F17 brudar och korvstroganoff

Hade en lika trevlig kväll som alltid med Emma igår. God dryck, skratt och prat om våra karlar. Om de bara visste vad vi kvinnor uttalar oss om när de är iväg.
 
Vi hyrde även en film, åt upp de där kakorna, som annars skulle hinna bli dåliga. När klockan var cirka 1.45 övervägde vi om vi skulle ut till Katrins och köpa käk, eller laga ihop något här. Vi lagade mat. Vuxenpoäng till oss. Sen att matberedaren kanske var olämplig att starta just innan två på natten, det var inget vi hade ifrågasatt då.
 
När jag letade bland de få bilderna som togs av matlagningen valde jag den här suddiga som togs strax efter jag insett hur sjukt första kortet måste sett ut. Andra bilden där jag håller i hela falukorven och gapar som om käken inte hade några gränser skulle onekligen misstolkas något. Eller så hade ni kanske fattat att den posen skulle symbolisera hunger till följd av galenskap, och inget annat?

USK at the rescue

Kundval ringde precis. Hon frågade hur det stod till med mig. Helt taggad och ivrig att jobba svarade jag snabbt; "Jodå det är bra - hur går det för er, vill ni att jag jobbar mycket nu till helgen? Jag kan åka nu!" Frågade dessutom om det var möjligt att boka in fler nattpass till kommande vecka.
 
Efter samtalet insåg jag att jag aldrig frågade hur hon själv hade det. Bara arbetsplatsen i sig.
 
Jag har blivit jobbgalen. Jag märker att hon som har hand om alla bokningar oftast skrattar lite varje gång hon frågar om jag kan hoppa in och jobba. För jag säger aldrig nej.
 
Som de flesta av er vet har jag hyst avsky mot Blekinge på grund av arbetsbrist för ungdomarna. Värst i hela Sverige. Sedan jag flyttade hit 2010 fylldes mitt cv enbart med enkla tidsbegränsade anställningar och vikariat. Jag var tacksam i början av minsta lilla som fanns, men kände samtidigt sådan frustration över att veta att utgångsdatumet närmade sig.
 
I slutet av förra året åkte jag upp till Västerås för att dra in mer pengar och jobba som aldrig förr. Jag spydde galla över det här u-länet och bugade för Västerås med dess möjligheter. Billigt talat.
 
Konstigt nog ringde tre arbetsplatser från Blekinge mig just när jag infann mig i gamla hemstaden. Ett jobb som personlig assistent till en flicka, det andra som undersköterska i nystartat Hemtjänstföretag och det tredje på korttidsboendet jag numera är anställd hos. Fick jag välja hade jag tagit alla tre, men det slutade med att jag tog första arbetsplatsen som bokade in mig på introduktion direkt. Min ansökan var tydligen övertalande nog.
 
Laddad inför introduktionen i februari började jag runda av i Västerås och åkte tillbaks tidigare än planerat. Jag lovade mig själv att vara tacksam för eventuellt jobb som fanns här nere, och jag tar verkligen vara på det. Kanske lite väl mycket, men jag lugnar väl ner mig om någon månad.
 
Jag övar på det genom att skippa det här med att rulla tummarna och vänta på att en kollega blir sjuk, och istället träffa Emma. Vi leker vuxna och här blir det alkoholprovning. Lugnt och värmande i detta vinterland.
 
Vuxet som sagt.

Cookies and Dreams

Jag vet inte vad vilket jag föredrar bäst; att baka eller äta nybakat. Eller doften som uppstår och sprids överallt och följer en vart man än går. Min väska doftar fortfarande Chocolate Chip...
 
Igår efter jobbet åkte jag till Cata. En vän som gillar att baka lika mycket som jag. Så det rådde ingen tvekan om vad som skulle hittas på.
 
Det var en mycket trevlig eftermiddag/kväll full av fika, pizza, promenad och prat om allt mellan himmel och jord. Från bröllop, till Blekinges fasansfulla dialekt. - För sista gången; det heter buRk inte "böök", och koRv inte "koåaf".
 
Att börja kämpa för bokstaven R och rikssvenska i form av en språkkurs för blekingar är, liksom att öppna eget fik en dag, en av många förhoppningar om framtiden.
 
En vacker dag kommer inga kalla kårar löpa längs ryggraden och håret i nacken kommer aldrig mer resa sig så fort någon infödd Ronnebybo öppnar truten. Här finns kanske en gnutta hopp. Jag måste bara förbereda mig mentalt. Finna tid. Inte minst lista ut hur jag ska börja med det hela utan att blekingarna tar illa upp. För de stackarna tror verkligen att de talar svenska.
 
Tills den framtiden kickar in, tänker jag njuta av min lediga dag och strosa i "stan". Kanske även smaka ytterligare en kaka från igår.
 

Tufft nog att sära

När man vaknar en dag och inte längre kan sära eller böja benen och gå normalt, betyder det antingen att man tränat till det ultimata eller så är man i sämre form, stel efter alla timmar i soffan med glass och chokladsås. Tror min begränsade framkomlighet har med bådadera att göra.
 
Hoppas jag håller en jämn balans där jag tränar lika mycket som jag äter, men en stor del av mig vet att det inte är sant. Jag äter jämt, i stora mängder. Idag tappade en kollega hakan när hon såg min matlåda. "Oj, det var inte lite.. hur kan du äta allt det där?!" Inte på ett spydigt sätt, utan hon var innerligt förvånad.
 
Min ursäkt.. ja, man gör sig av med mer energi än i vanliga fall, när man jobbar inom vården. Mycket blöjor, mat, städ, tvätt och lyft. Springandes upp- och ned för trapporna mellan våningarna, till handspriten, vidare till nästa boende. Undersköterskayrket är som träning. Kan lika gärna säga upp medlemskapet på Wellness Studio.
 
Kanske är det därför träningsvärken känns mer nu. När jag fått jobba oftare och längre timmar. Vad det än beror på är det i rättans tid Max åkte iväg. För jag måste ju kunna röra på mig till hans hemkomst.
- Oj avslöjade jag precis mina dolda avsikter med min sambo?
 
Skidåkning säger vi. Homerstyle.

Gömd i byxorna

Nu är det lite drygt två och en halv timmar sedan Max åkte. Den här tomheten som uppstår i lägenheten går inte att beskriva. Jag får hoppas på rejäl tidsfördriv med mycket jobb. Och umgänge med vänner, det är trots allt roligare.
 
Aslan saknar Max också. Den katten är smartare än man tror. Redan förra veckan anade han att Max skulle åka iväg. Och han gjorde sitt bästa att hålla honom kvar. Han gömde sig i jobbyxorna, tills han måste ha listat ut att Max hade märkt att något inte stod rätt till när han väl skulle ta på dem. Ryggsäcken var gömställe nummer två. Då var Aslan istället redo att haka på mot kylan som väntar Max och hans stackars kollegor.
 

Långhelg

Långhelg indeed. Mycket efterlängtat. Idag känns faktiskt som en söndag, vilket kan låta trist. Men det är som ett plus i kanten när man sedan inser att det i själva verket är lördag och man har ytterligare en natt att vara uppe sent och sova ut nästa morgon. Fantastiskt!
 
Igår var en sådan dag då allt kändes perfekt. Kalla hamnblåsten i Karlskrona var inget hinder. Vi lunchade på Utkiken, shoppade i favoritbutiken, och fikade på Lennarth's. Jag glömmer alltid vad den där goda bakeslen heter. Något i stil med "Marias bulle". Hade lagt ut bild, men jag vågade inte googla just de orden, så ni får använda fantasin. Föreställ er en frasig och mjuk bulle toppad med florsocker, fylld med vaniljkräm.. Om det fanns en enda bakelse jag fick ha till kaffet resten av livet är det Marias bulle. Eller mandeltårta.. Usch vilket i-landsproblem; huvudvärk i försök att välja ut sin favoritfika.
 
Väl hemma till lilla kissen, med extra kläder, inte minst extra centimeter runt magen, fortsat kvällen rulla på fint. Vore dumt att klaga.

Kraften bakom TV

TV har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag minns tillbaks till en hemgjord film, "Sara the Movie". För att vara 1990 och på en videokassett var den ganska så välgjord. På något mirakulöst vänster lyckades de slå ihop sina skallar till att lägga till text samt musikintro "Sunrise" av Richard Strauss.
 
Den filmades när jag var inget annat än några månader gammal, liten, skallig, konstigt nog lika stora öron som idag. Senast jag såg den var jag kanske nio år ung, men ändå har jag vaga minnen, utöver mammas otaliga babblande, att tv:n var påslagen vid ett flertal tillfällen, tätt intill en av mina sovplatser.
 
Vid tre års åldern var jag beroende av MTV, det var lugnande när jag skulle nanna i soffan. Jag minns att Aerosmith musikvideo Cryin' var en favorit. Jag minns även att jag trodde tjejen som hoppade från bron hade knuten av repet runt hennes nya, ynka navelpiercing. Liten och lättmanipulerad ifrågasatt jag inte hur stark navel hon hade. Kanske var det möjligt att bungyjumpa med piercings. Allt jag var säker på då var att jag ville pierca mig i framtiden, och vara lika cool.
 
Tv:n har delvis även "undervisat" mig. (visst skolan gjorde sitt med..) Många faktakanaler har lockat genom åren. Likaså nöje. Jag minns Beavis and Butthead, gamla Simpsons-avsnitt som på den tiden var nya. Jag minns gamla McDonald's reklam, och att jag och syster hyste avund för Morgan och Jimmy som fick en Happy Meal varje fredag. För det fick inte vi.
 
Reklam gjorde mig sugen på i stort sett allt som annonserades i rutan, jag blev fäst vid seriefigurer och vid sex års åldern hade jag memorerat min första barnfilm, varenda replik.
 
Än idag kan jag memorera mycket. Ett gäng filmer, avsnitt från Family Guy och Simpsons. Och jag frestas fortfarande något så oerhört av vissa reklam. Reklam för mat och glass. Och H&M.
 
Som tur är, har jag vant mig vid tystnaden som en gång var lika skrämmande för mig som lightläsk är för Homer. Numera står tv:n sällan påslagen. Men när den gör det är tv mysigt, underhållande och inte minst perfekt tidsfördriv, i brist på annat.
 
Tacka vet jag Magnums reklam som nådde ända in i min kropp och plånbok.

Oändliga dubbelgångare

Två veckor i rad nu har jag sett dubbelgångare. Dock endast till och från jobbet. De lediga dagarna när jag får sova ut till klockan tio är allt som vanligt. Bara en massa blekingar som ser ut som sig själva, och ingen annan.
 
Första dubbelgångaren var busschauffören från Ronneby till Karlskrona förra veckan. Halvt vaken orkade jag ändå titta upp mot honom och säga hej. När jag väl fick en ordentlig titt på honom insåg jag hur lik han var Barack Obama. Jag spärrade upp ögonen lika mycket som första gången när.. Ja det angår er inte, men spärrade ögon hade jag säkerligen. Antingen trodde chauffören jag var rädd för något bakom honom, eller att jag tyckte han var snygg. Vad som än försiggick i huvudet hans, hoppas jag inte han tog illa upp.
 
Dubbelgångare nummer två var en kvinna på busshållplatsen utanför jobbet. Hon resulterade i den mest udda tänkbara reaktion. Jag blev nästintill attraherad av henne till en början. Sen slog det mig; Hon är Max i form av en kvinna! Håret, dock längre, men var lika mörkt, lika vågigt, kroppslängden, hållningen, ögonen, näsan - ja allt var som min käraste sambo.
Vi fick ögonkontakt när jag närmade mig hållplatsen. Innan jag hann se tydligt tänkte jag inte annat än att hon troligtvis tittade på mig för att jag gick som en zombie efter ett långt och slitsamt nattpass på 11 timmar. Efter en minut såg jag skarpare. Tämligen opraktiskt och dumt kunde jag inte slita blicken från henne. "SHIT!! Är det jag som är så pass övertrött eller är hon verkligen så lik Max?! Hon ser lite ut som en chilenare i överlag" tänkte jag för mig själv.
Lite framlutad mot vägen, kollade jag på klockan och lät påskina att jag såg efter bussen, när jag i själva verket - förhoppningsvis diskret - kollade på henne. Visst hon var lik Max i högsta grad, men jag lovar att jag inte klädde av henne med blicken. Hon var trots allt kvinna. Däremot kan jag ha råkat kapa av henne håret med blicken, likaså föreställa henne med Max jacka och med det där lilla ärret vid överläppen. Tror ni inte det blev honom på pricken då? Jo, och det kan jag inte släppa än idag. Vem är hon? Är hon möjligtvis en avlägsen släkting som också flyttade till Sverige på 90-talet? Eller är hon bara en ovanligt lik dubbelgångare?
 
Många dubbelgångare, lite tid att skriva om allihopa. Men totalt sex stycken på två veckor. Kanske tar jag mig tid att skriva om de en annan dag. Eller inte. Jag känner trots allt några som har en look-alike. Det är mer vanligt än man tror. Min vän Jenny har en nyhetsankare som påminner om henne, fast blond. Min vän Petro är rätt lik Fråga Olles reporter Malin etc.
 
Jobbet skapar en unik vardag fylld med oändliga överraskningar och dubbelgångare.

Lång njutning

Kompensation för fredagen står på schemat. Första anhalt; Contan.
Det går inte ens att beskriva hur den här kladdkakan förgyllde min dag. Petros samvaro var inte pjåkigt heller.
 
Vad mer kan jag säga annat än att jag njuter av livet?
 
Ikväll vankas förtäring i form av vätska, (ingen fara jag snackar enbart alkoholdrycker) i sällskap av stans coolaste tjejer.

När Hellmann's inte längre frestar

Jag må vara tokig i Hellmann's mayo, och kommer jämt på alla möjliga ursäkter att äta slut på hela burken inom en vecka. "Den kommer hinna bli dålig annars" och "Det är oerhört dumt att slänga en halvtom burk majonnäs när det finns barn som svälter"
 
Ganska rimliga ursäkter anser jag. Och Max håller med. Den öppnade Hellmann's glömdes dock bort när jag åkte till Västerås i november, och Max kom in i nyttigare matvanor.
 
Tidigare idag, även om jag var beredd att fika en mäktig kladdkaka senare samt dricka mättande, mörk lager ikväll, så kunde jag inte sluta blicken från burken. "Äh vafan, att lämna något onyttigt i kylen när vi ska vara nyttiga är klantigt. Jag äter upp allt, så vi slipper bli frestade och tappa kontrollen." Min senaste ursäkt. Däremot hade det bildats klumpar och gjorde pruttljud när jag slank ned smörkniven i majonnäsen. Även jag har en gräns.
 
 
I slutändan blev det varken fika eller fest för den delen. Jag blev inringd för jobb i absolut sista minuten. Men som jag sa till en vän; det fina med det hela är att jag ikväll tjänat in mer pengar till extra fika och öl.
 
All's well that ends well!

RSS 2.0