Egoboost

Igår eftermiddag var jag hos tandläkaren, som inte bara var bra på sitt jobb, trevlig och väldigt skämtsam (han skrev i min journal att jag "äter stora mängder choklad"). Till min stora förvåning kom han även med glada nyheten att jag är långt från riskzonen för hål, infektion och tandlossning. Det sades gladeligen inte sarkastiskt.
 
Trots att jag kunde pusta ut ville jag ändå göra något åt mina koffein- och chokladdrabbade tänder, och fick strax därpå tid hos tandhygienisten som jag hade friat till om jag vore singel och flata. Resultatet blev utöver förväntan.
 
Den senaste tiden har jag stått och glott i spegeln på mina tänder som besatt. "Haha!" har jag skrattat nöjd för mig själv och har lett ovanligt brett även till de mest tystsamma grannarna som i normalt fall undviker ögonkontakt. "Se på mig då blyge fan!" har jag tänk tyst vid varje möte med dem.
 
Senaste timmen har jag dock lugnat ner mig. Jag tog en promenad följt upp av en runda till Willys. Mitt sätt att fira fläckfria och riskfria tänder.
Sockret är inget jag planerar att spetsa burgarena med. Tyckte helt enkelt det var läge att fylla på bakningshyllan i skafferiet. Vår helg börjar nu.

C.O.D

Alldeles nyss fick jag ett fruktansvärt och akut behov av chips. Bara sådär. Kan det vara för att jag på något mirakulöst vänster inte tog en enda hos Petro i lördags trots att jag omringades av tre olika sorter? Kan det bero på att Emma och jag förra veckan planerade en filmkväll med vår enda trovärdiga diet; COD (chips och dipp)? Eller beror suget simpligen på mina förvrängda amerikanska gener som inte vet när det är lämpligt att sända ut sina tydliga tecken på mat- och snacksmissbruk?
 
Hursomhelst anser jag att vi varit duktiga de senaste veckorna. Nyinspirerade hemlagade rätter varje dag i två veckor med sallad vid sidan om. Jag har till och med druckit vatten. Vatten som jag i normalt fall väljer sist på grund av bland annat bristande smak. Det enda som faktiskt får mig att dricka stora vattenmängder är när jag dricker vin. Varannat glas, eller klunk i mitt fall. Jag tror dock inte att daglig vinförtäring är hälsosamt.
 
Kanske är det dags att växa upp och dricka kranvatten istället för att få panik och springa till affären tre minuter innan stängning, om jag ser att vi har ont om mjölk eller saft? Kanske skulle mina spontana sug efter bland annat chips minska?
 
Jag sover på saken inatt. Tills dess gör jag mitt yttersta att hålla mig till filmkvällen. Äger någon i Blekinge en tvångsjacka skulle det dock kännas lite mer betryggande.
 

Tuna Friday

Man hinner fundera mycket under en timme. Lite drygt så länge har Aslan hittills hållit mig kvar i soffan (sicken jävel va?) och det må vara mysigt att kela med sitt husdjur. Dock kommer det till en gräns när man inte längre står ut med hans kattlika andedräkt; tonfisk. Troligen varför mina funderingar rör sig kring bland annat tandkräm och munhygien.
 
Har alla katter tvångsmässiga bad alla dygnets timmar eller är Aslan helt enkelt en katt som inte har bättre för sig? Han kan ju göra så mycket mer. Som att flippa ut utan någon som helst anledning och springa runt i hela lägenheten tills han slår sig i huvudet mot dörrlisten. Han skulle kunna sova i en tillsynes mycket obekväm ställning. Eller varför inte köra en klassiker och bara sitta still och stirra med sina stora, lysande ögon? Max är trots allt inte hemma än, och det är då Aslan brukar passa på att psyka mig med blicken.
 
Nåväl idag har han valt att bada i mitt knä och håller samtidigt på att somna successivt. Det är tröttsamt att vrida nacken i alla tänkbara vinklar i strävan att komma åt överallt.
 
Och där somnade han. Tur att jag är sjuk nog att bära med mig kameran jämt och ständigt. En riktig Aww-bild.

Dagens fundering: Tysta svenskar om osociala svenskar

Efter år av spontana och otaliga konversationer med totalt främmande invandrare har jag funderat bra länge på varför just svenskar är så pass försynta. Okej, alla är på sitt eget vis, men det borde väl ändå finnas mer i grunden till dess tystnad och personliga pratavstånd än enbart nationalitet?
 
Jag har stött på en del svenskar som berättat bland annat om sina tider utomlands och hur pratglada alla invånarna där anses vara. Utöver sol och värmen har de berättat att de saknar alla trevliga samtal och att det är "så tråkigt med tysta svenskar". Svenskar som klagar över andra svenskar verkar dock aldrig våga prata med en annan person som man inte känner personligen. Hurdana är de här så kallade pratglada entusiasterna själva på att ta initiativet till att våga prata med slumpmässigt folk på gatorna i stan? Tar de sig faktiskt tiden att ta ett steg fram och tala?
 
Förstå mig rätt, jag klankar inte ner på tyslåtna människor, jag tycker bara det är jättekul att det finns somliga svenskar därute som vågar sig ut ur skalet för att träffa nya ansikten. Det är beundransvärt och enorma framsteg för den svenska stereotypen.
 
Alltid kommer det finnas folk som vill vara för sig själva och ha egentid. Somliga hatar till och med när främlingar så lite som hälsar trevligt mot en. Det får man respektera.
 
Min fråga är enkel; Om de få svenskarna i detta vinterland faktiskt gillar att prata om allt mellan himmel och jord med människor, varför gör de det inte själva?
Jag har, och kommer alltid ge respons när någon talar till mig. Heck en gång stod jag på Stora gatan i Västerås och pratade med en främmande man i 50 års-åldern om bland annat The Beatles och husdjur, i cirka tre kvart (jag vet det då jag missade tre av mina var 15:e minut bussar mot Råby då. Men hey jag hade inte bråttom, vårsolen strålade i himlen och det var hur trevligt som helst.).
 
Förvisso tar jag kanske inte i som syster min och berättar detaljer beträffande resmålens destination eller dylikt. Fransmannen som satt jämte oss på planet mot USA i somras sände ut starka Taken-signaler. I synnerhet när han ville umgås med oss efter att planet landat då han fått alla svar han behövde från Erika som, trots att jag sparkade henne i benet, avslöjade att vi hade fem timmars väntetid till nästa flyg. Han ville visa oss runt i Paris. Det var han "säker" på att vi skulle hinna. Lyckligtvis blev det ingen rundtur i grodornas huvudstad och vi såg honom aldrig mer.
 
Alltså, att prata med främmande är inte farligt, bara man tänker förståndigt och pratar om allmäna saker. Ge aldrig ut nummer, ardesser etc, så kommer ni säkert inse hur angenämnt det kan vara att vara lite mer social.
 
Ett tips är att börja med något enkelt som; "Tack, ha en bra dag!" till kassörskan innan hemfärden. Är det påsk, önska en glad påsk och så vidare. Får man inget svar then so be it. Kanske bäst att skippa kasta ut en viss chilenares kommentar när han inte fick gensvar "Nähä, skit i det då jävla idiot". För antlingen hör kassörskan bara inte, eller så hör de till kategorin "FSTENN" (=Försynta Som Talar Endast När Nödvändigt).
 
Lycka till!

Ett däck och en vecka senare...

Jag vill börja med att säga att hästmasken ligger kvar i garderoben, men jag har lärt mig att acceptera den. Orsaken till att den inte flyttades ut i måndags var glömska och trötthet efter jobbet. Jag fick jobbförfrågan strax efter Solsidan i söndags. Ack så underbart det var att höra om andras sjukdomar och kommande frånvaro.
- Kan jag säga så utan att låta okänslig?
 
Hursomhelst så kommer jag inte ihåg sist jag jobbat så mycket. Därför har jag varit frånvarande bloggen. Jag förstår varför vissa kända bloggare inte jobbar;
# 1 Dygnets timmar räcker inte till för både jobb och blogg, där får de prioritera.
# 2 De tjänar omkring 30 000 (före skatt hoppas jag, svensk som jag är) i månaden genom att knappa på tangenten och ta egobilder. Sweet.
 
Det finns så många andra sätt jag skulle vilja tjäna pengar på än diversearbetare på timmar. Kanske inte som storbloggare, men jag skulle vilja delta i ätartävlingar till exempel, för jag skulle onekligen vinna. Eller vara anställd på radio och få tjattra och prata med lyssnare som ringer in, intervjua dagens gäst och så vidare. Bara prata helt enkelt, vem gillar inte det?
 
Nåväl jag nöjer mig med det jag har nu och hoppas fler blir sjuka oftare. Löper det på såhär i fortsättningen blir jag rik.
 
Sammanfattningsvis: Det har varit en lång vecka, med bland annat det här:
och lite annat. Ändå höll jag mig lugn och positiv. Hur vet jag inte. Hela veckan har i ju varit hektisk. Kanske beror min optimism på all choklad somliga kunder bjudit oss på under hembesöken. Det är trots allt eufori i varje tugga.

Jag känner mig iaktagen

Känslan att kunna ta min tid i garderoben för att välja outfit är bara inte densamma. Hästen åker upp till vindsförrådet på måndag.
 
- Varför inte först då? kanske ni undrar. Jo, för att vi har tvätt på måndag och måste ändå passera den kalla, mörka gången då. Inga onödiga turer här inte. Vinden påminner alltför mycket om ett par skräckfilmer jag ångrar att jag sett (och trots det planerar jag ändå att se The Conjuring inom kort).

En av dem

Efter upprepade irritationsmoment med uppsättningar som aldrig håller har jag köpt hem en hair donut. Jag ansåg de mindre vara för "fjuttiga" och allmänt onödiga. Efter ett första försök på korta fem minuter och en halv burk hårspray sitter den kvar.
 
Jag har nu blivit en av dem. Dock anser jag den här vara för stor. En till i samma storlek på var sida så blir jag plötsligt en blond Leia.
 
Jag kan tänka mig att den här looken hade funkat på 60-talet, som en slags gömma om inte annat.

All Hallow's Eve

Efter en helg med Halloweenfest och besök från syster intar den nya veckan gamla rutiner. Jag har mobilen jämte i ständig arbetsberedskap ifall chefen ringer in mig, samtidigt som jag trakasserar verksamhetschefer och söker heltidstjänster. Contan frestar mig med nybakat och katten stirrar som besatt på sin matskål och pendlar blicken mot mig med jämna mellanrum. Som hans sätt att säga "Feed me, bitch!".
Vanliga veckorutiner som sagt.
 
Tiden brukar gå snabbt när man har kul, men på något vänster har vi hunnit njuta till fullo av helgen. Erikas expanderande rädsla för katter har roat oss bland annat, och det är nästan som om hon varit här en vecka.
 
Nu har jag en skattjakt att se fram emot, då hon alltid lämnar något efter sig. Vilket jag förvisso även gör när vi åker till Västerås. Det är ett ärftligt handikapp, och jag ser fram emot att få tillbaka bland annat min andra skinnjacka, min bikini, en handduk och fodralet till mina solglasögon som nu går i ide.
 
Tack för den här gången Halloween. Vi ses nästa år.

RSS 2.0