Hämnden är ljuv

Nu är den tuffa, inte minst slumpmässiga tiden över. Max kom hem i fredags och hela helgen har varit den bästa på.. ja två veckors tid. En helg som, utöver payback mot numera celibatparet, bestått av jakt och vin. Inte på en och samma gång. Tror det strider mot reglerna.
 
Jag ser fram emot fler turer mot naturen. Inte för att skryta, men jag höll tyst tre timmar i streck OCH jag frös inte först vi klättrade ner från jakttornet. Det är jägarinstinkter enligt Max. Sen att jag mer eller mindre ser alla hjortar som Bambi och hellre klappar dem är en annan femma.
 
 

En slumpmässig vecka

Veckorna utan Max har varit något utav de ovanligaste på länge. I synnerhet den här sista veckan. Tillåt mig förklara varför.

 

# 1 Vi har många unga singlar till grannar. Förutom ett par i tidig medelålder. Sedan vi flyttade hit i juni har vi hört dem göka två ynka gånger. Jag tycker så oerhört synd om sådana människor, som i princip lever i celibatism innan pensionen.

Sedan Max åkte dock har de hållit på konstant, varje dag. (måste bara klargöra att jag inte sitter med stetoskop mot väggarna och popcorn och läsk i händerna. Vissa delar av den här byggnaden är helt enkelt papperstunna).  Det är ett under att jag inte ligger gråtandes i fosterställning med hörselkåpor runt öronen.

 

# 2 Aslan, som sällan kelar om han inte försöker fjäska till sig mat, har legat i mitt knä så fort tillfälle gavs och jag satt ner. När jag skulle måla naglarna. Varje gång jag varit nära att slå nytt rekord i Tetris. Även varje gång jag behövt gå upp till jobbet. Då har det passat att kela minsann.

 

# 3 Häromdan var jag sugen på fiskpinnar (okej så jag har snålat lite med själva mathandeln) och ställde in mig på att laga det till lunch. Fem timmar senare luktade det brända Findus fiskpinnar i hela trapphuset och jag hörde en granne svära; "Aj som fan!" Uppenbarligen stod de på pannan för länge. Men hur stora är oddsen att någon annan snållänning i samma trapphus äter fiskpinnar samma dag som jag? Det är inte allt.. det har hänt fler gånger med olika maträtter. Hur vet jag det? Papperstunna väggar som sagt och ord från grannars hungriga magar.

 

# 4 Vi har ingen egen parkeringsplats än, och våra alternativ är dygnsparkeringen längre bort vid Via Venetto eller fyra timmars-parkeringen precis utanför. Inga konstigheter när man står parkerad på jobbet. De dagar jag inte jobbat har jag gått ut varje 3,5 timme för att flytta bilen till en plats på andra sidan och ändra p-skivan.

Den här veckan har parkeringsvakten alltid stått nära Alfan och hälsat på mig. Trevlig och ärlig i tonen, men säkerligen misstänksam beträffande en röd Alfa Romeo som jämt tycks står parkerad just på den parkeringen. Mitt enda val har varit att köra till andra, tillfälliga platser av och till.

 

#5 Ikväll vankas tacos hemma hos Petro, och det råkar vara så att både Lidl och Ica Maxi har specialerbjudanden från tacohyllan.

 

Sistnämnda är kanske ingen slump. Vi svenskar är trots allt galna i tacokvällar. Ändå har det varit en vecka full av slumpar. Kanske blir vardagen mer normal när Max kommer hem?


Long time no see

Jag har en teori angående alla tomma lägenheter i byggnaden vi bor. Spindlar. Under tiden vi bodde på Hjorthöjden såg jag som mest två spindlar. På Sveagatan såg Max en spindel vid ett tillfälle. Som han nämnde i alla fall.
 
När jag kom tillbaks från USA fick jag höra; "Om du bara visste hur många spindlar jag dödat medan du var iväg!"
 
Sedan hemkomsten har jag sett en i Aslans låda. En till precis nu. I min väska av alla ställen. Tänk om den hade gömt sig och kröp upp längs armen när jag var och handlade och skulle betala vid kassan. Jag hade skrikit mig hes och dragit till all uppmärksamhet i hela butiken.
 
Jag önskar att jag hade en annan fobi. Varför kan jag inte vara rädd för flodhästar exempelvis? De hade man knappast hittat i en kattlåda eller väskan.
 

Livets förändringar

1998 blev jag och min syster jagade av Nina, som hade en burk honung i ena handen och en stor sked i andra. Vi skrek och sprang ifrån Nina så fort vi kunde. Aldrig att vi skulle smaka honung, absolut inte efter att Morgan och Jimmy veckan innan hade blivit dåliga båda två efter att ha ätit det (läs: överdoserade med hela två djupa tallrikar var som de slickade rena)
 
Det var en otäck upplevelse för oss. Vi litade inte på Nina direkt efter den händelsen. Honung gjorde en magsjuk, och Nina var inte klok som åt av det så pass mycket.
 
Idag, femton år senare sitter jag med ett glas te. Spetsad med honung. För två veckor sedan hade jag honungsvatten i stora mängder för att lindra halsont. Jag har inte blivit magsjuk en enda gång. Tror ungar tar saker och ting för givet ibland.
 
 

Värre ä Jehovas

När man trodde Ronneby inte kunde bli en sämre kommun, så händer alltid något som bevisar motsatsen. Igår förmiddag på väg till affären såg jag folk ordna upp med bland annat sladdar och mikrofoner på en stor scen i torget. "Oj det händer faktiskt saker i den här stan!" tänkte jag för mig själv, positivt överraskad. Plötsligt skämdes jag inte lika mycket över att bo här.
 
På hemvägen hördes det från högtalarna. Framträdandet, som jag tog för givet att det skulle vara, hade satt igång. Men det saknades musik, takt, och en del av publiken såg hypnotiserade ut, snarlika zombies. Andra suckade samtidigt som de viftade med huvudet. Sedan kände jag igen den mörka, enformiga tonen. Den orimligt nyfikna delen av publiken såg ut att hjärntvättas. Bokstavligt talat.
 
Det var någon kristen tillställning i stan. Där ligger nackdelen med att bo mitt i smeten. De pratade om gud (givetvis), bad böner och om förlåtelse. Precis som för våra amerikanska släktingar när de hör svenska, så var "blörpblörpeloblörp" allt jag hörde från prästen och hennes små vita lamm.
 
Det som skulle kunna komma från en skräckfilmsscen tog plats utanför mitt eget hem. Det finns en kyrka cirka två hundra meter bort, varför krångla till det med en stor scen enbart för att försöka få fler att konvertera? Kristendomen har nu överskuggat Jehovas hembesök. För dem kan man åtminstone låsa ut.
 
Jag kunde inte dämpa högtalarna i torget lika lätt. Låt mig vara ateist, så låter jag alla troende vara. Catfish?
 

Stolt kattägare

Igår höststädade jag. Ni som känner mig vet ni att jag städar dagligen, men igår var annorlunda. Jag rengjorde elementen, moppade golvet, strök samtliga plagg ur garderoben som jag ansåg vara "en gnutta" skrynkliga, dammsög mellan träskivorna under sängen, dammade själva dammsugaren med en microtrasa.. jag lägger ner innan jag åker in med tvångsjacka.
 
Hursomhelst så var mina förväntningar med den här morgonen ett fläckfritt och rent hem att vakna till. Inga dammråttor, inga kryp. Men de hittar alltid ett sätt att ta sig in. I synnerhet nu när det börjar bli kallt om nätterna.
 
Klockan sju gick jag upp, efter att Aslan försökte trampa mig i ansiktet. Som vanligt. Han fick mat och jag var påväg in i duschen när jag plötsligt anade något i ögonvrån. Något i Aslans låda, och senast jag kollade kan skit inte förflytta sig självt.
 
Dags för terapi. Enda sättet att komma över sin största fobi, var att möta den. Jag tänkte. Medan jag skuttade som ett fån i försök att snabbt komma på en plan att bli av med den hoppade Aslan i lådan.
 
Det dröjde inte länge tills han fick syn på den. Agerade han av ren instinkt? Inte till en början. Han sniffade och gick sedan ut ur lådan igen. "Ät den då, kattfan!" utbrast jag. Spindeln slapp bli frukost, dock var Aslan snabb med att hoppa tillbaks in och sikta på den. Vid det ögonblicket kände jag att vi hade uppfostrat honom rätt. Efter mitt ondskefulla Burnsliknande skratt förstod jag att urin inte tog kål på den åttabeniga jäveln.
 
Jag hämtade en 1,5 liters pantflaska och grävde upp den, bar flaskan till köket, öppnade fönstret och släppte ut den. Helt levande, dock täckt i små sandkorn som klistrat sig fast, liksom unga groupies på en, till en början av karriären, kliniskt ren rockstjärna.
 
Den överlevde nog fallet. De landar ju alltid på fötterna. Eller juste, det gäller katter.. Nåväl en offrad spindel hit och dit.

Gräsänkor stöttar varandra

Emma och jag lovade våra karlar att varken snåla eller leva endast på mackor nu när de är iväg..
Vi är trogna gräsänkor som håller vårt ord. Vi åt en flott middag följt upp av en biltur till Karlshamn för shopping. Och nej, vi snålade absolut inte.

Familjeporträtt

Har videochattat på Skype med mamma och syster idag. I säkerligen flera timmar totalt. Vi är fortfarande igång och det finns mycket mer att prata om. Hur är det möjligt, kanske ni undrar? Vår släkt pratar snabbt, högt och oavbrutet. Inte minst om precis ALLT. Så därför.
 
Jag har en lindrig huvudvärk på g, och det är oklart om det är från allt babbel eller datorskärmen. Kanske både och?
 
Nyligen kom vi in på skönhet och hur fina vi såg ut i webbkameran. Not. De skickade strax därefter två teckningar som jag gjorde i USA. I brist på annat just vid de två tillfällena.
 
Mamma blev första offret. Kvällen därpå hittade vi finare papper till en printer som jag snodde till Erikas porträtt.
 
Familjen tar fram konstnären i mig.

The Cavern Beatles

Fyra år och än idag rullar överraskningarna bara in av min käraste, a.k.a "Borat", som igår tog mig till en hyllningskonsert till The Beatles, uppträtt av, det som sägs vara bästa coverbandet, The Cavern Beatles. Om de var bra? Utöver förväntan, och skrämmande lik även vid tal när "Paul" talade till publiken. Den killen spelade med vänster hand, precis som den fantastiska legenden själv.
 
Jag erkänner att en gnutta distraktion inträffade vid ett tillfälle och varade i cirka fyra sekunder efter en låt då publiken applåderade. Några klappade händerna senare än resten, vilket fick mig att tänka på avsnittet där både Peter och Cleveland ville klappa sista applåden. (Så går det när man omedvetet matar in minsta rörelse och detalj från alla säsonger av sina favoritserier. TV är skadligt, på riktigt.) "Nog med det!" tänkte jag för mig själv samtidigt som jag svalde skratten som vid upprepade tillfällen försökte tvinga sig fram.
 
En av sakerna jag gillar mest med konserten är hur de bytte både kläder och frisyrer emellanåt. Från pottfrisyrer och stilrena kostymer till långt hippiehår och färgsprakande ekipering. Och en rökmaskin som fyllde hela arenan.
- Tänk om man kunde resa genom tiden till alla Beatleskonserter, åka med till hemliga destinationer i den magiska bussen och bli hög med dem.. För på 60-talet var det ju okej att tänja gränserna med droger.
 
Inför en av låtarna frågade "Paul" hur vi alla mådde. "Greeaaaat!!" utbrast den nostalgiberusade publiken. Jag skämdes, och bandet ifrågasatte säkerligen svenskarnas lojalitet gentemot The Beatles. De måste ha tyckt vi var trögaste publiken genom tiderna. "I my self feel just fine!" Den där frågan ställdes innan låten I Feel Fine, och publiken fattade helt enkelt inte. Nåväl alla kan inte hänga med på noterna.
 
I överlag var gårkvällen i Kalmar en av de mest underhållande på länge. Och helgen har bara börjat. Ikväll vankas kräftskiva. Imorgon party for two med Emma. Skål!

Girighet?

Imorse vaknade jag förkyld, aningen hängig men ändå klar nog att jobba. Trodde jag. Den dåliga känslan som jag anade cirka en timma innan utgång fanns till som ett sjätte sinne av en anledning.
 
Det visade sig att det hela eskalerade inom de första timmarna. Jag kunde inte längre andas ordentligt, den där hängiga känslan blev plötsligt en kraftig yrsel och jag kallsvettades. Under sådana förhållanden kan jag inte ljuga hur jag än vill och låtsas som ingenting. Chefen fick reda på att jag var en "smittorisk" och skickade hem mig så jag tillfrisknar till nästa vecka. Hmm.. tur de inte känner mig. När jag är förkyld har det en tendens att hålla i sig minst tre veckor. Tid är pengar och jag har därmed bestämt att påskina en frisk look med hjälp av lite Otrivin Comp och smink. Träningen börjar inom kort.
 
Bitter och irriterad över det faktum att jag inte längre fick jobba gick inte över i omedelbart. Inte först det ringde på dörren det vill säga.
 
Det var brevbäraren med ett paket. "Vilket ypperligt tillfälle för mig att vara hemma!" tänkte jag för mig själv samtidigt som jag gladeligen och ivrigt tog emot paketet, fullt vetande vad som låg i.
 
Halloween närmar sig och jag bjuder på en sneak peak.
Inte för att låta som den som är den.. men det är helt sanslöst hur lite material kan leda till ett glatt humör bara sådär.
 

Udda hemmafru

Planen idag var att baka i mängder, allt från tårta till små kakor, och ta med till jobbet imorgon. Dock har förkylningen bitit tag i mig och jag orkade knappt göra islatte för en timme sedan. Det blir ingen bakning. Inte idag i alla fall.
 
Igår var jag dock fortfarande pigg och kry, taggad och effektiv med storstädning av hela lägenheten (arbetsskada?), tvätt och hemmagjorda köttfärspiroger. Tog till och med en tur till systembolaget och köpte Max favoritöl. Jag kände mig som årets Hemmafru 2013. Mitt pris kom väl bort i posten.
 
Under tiden jag gjorde degen kom jag på mig själv ta djupare andetag så fort jästens doft spred sig i luften. Såg en dokumentär i USA om folk med konstiga vanor. En kvinna smaskade på kattmat, en annan sniffade maldödande kulor fyllda med gift, simpligen av den anledningen att hon älskade doften. Är jag lika skadad för att jag får ett form av rus av jäst?
 
Hade jag ändå erkänt detta för Max moster när vi bakade pizza (bättre första intrycket får man leta efter) så kan resten av er lika väl få veta. Jag är för öppen och kommer nog alltid vara det. Jag borde alltså inte satsa på en karriär inom politik.
 
Jästsniffandet leder ändå till något gott i slutändan. Win-win för vår del.

Stockholmsstress i Karlskrona

Alla som känner mig vet att jag är underbetald, men fullkomligt älskar att prova på, inte minst plocka med mig hem nya kläder. Toppar mellan 79 och 45 kronor. Till och med otroliga 30 kr. Det vore dumt att inte passa på när Max ändå hade ett ärende på Teknikmagasinet, bredvid min favoritbutik. Samlade på mig 23 olika toppar och byxor. Det blev tungt och jag fick nästan ångest över att släpa med mig allt i mina klena spaghettiarmar. Överrumplad av alla fantastiska plagg fortsatt jag ändå lasta på obehindrat och bet ihop. Man skulle kunna säga att jag handlar slaviskt på H&M.
 
Klockan var 17.26. De stänger 18 varje vardag. Kvinnan vid provrummen tittade på mig. Något bekymrad, så jag drog på mitt kaffegula leende och hälsade artigt, beredd att fjäska som aldrig förr.
"Jag vore oerhört tacksam om du hänger tillbaks allt det där sen. Då får du prova allt på en gång." Jag pustade ut och bibehöll leendet; "Klart jag gör!"
 
Hänryckt med kläder åt alla håll och kanter, över och under mig, visste jag att jag behövde vara noggrann men snabb på samma gång. Skinnbyxorna var det inget snack om att de skulle tas sist. Om jag skulle hinna.
 
I provrummet bredvid mig pratade två tjejer. Klockan var kvart i och tiden knapp. Jag bedömde det orörda med ögonen och sorterade vad som skulle följa med hem och inte. Jag rusade ut med alla kläder, som utlovat, och letade upp deras platser. Med två minuter tillgodo stod jag i andnöd, dock jäkligt nöjd, framför kassan.
 
Jag är en effektiv shopper. Och ja, jag är kvinna.

Hemlängtan

Efter en fantastisk helg i Varberg är vi åter hemma i blindtarmen. Det är lustigt hur fort helgerna verkligen passerar. Ändock hann vi med mycket. Middag, spa, bastu, museum, fika- samt lunchträffar.. Nu blev jag bra sugen att vrida tillbaka tiden. För att kunna träffa det trevliga folket igen, åter avnjuta den lukulliska laxen (jag överdriver inte när jag talar om att jag blev nästintill rörd av den). Nästa tur till västkusten kan nog bli av redan i oktober - peppar peppar!
 
Så vackert som det är i Varberg frågade jag Max om inte han längtade tillbaks och ville flytta dit. Ett kort och koncist svar, där den kraftiga blåsten från havet är "outhärdlig", var ursäkt nog att inte vilja bo i Varberg ännu en gång.
 
Dock saknar Max Västerås, då han under en längre tid bodde där sedan gymnasiet. Han uppskattar möjligheterna i den stora staden. Inte minst saknar han tiden i centrum med sina vänner. Varav de flesta numera flyttat därifrån i och försej. Plötsligt kom jag på att även jag saknade Västerås. Men bara till viss del. Jag saknar mestadels alla fina minnen. Rikssvenskan. Chantal's. Och vännerna såklart.
 
Minnen som tog plats i Västerås utifrån alla galenskaper man som tonåring hittade på, som bland annat jag och några vänners egna version av "Jackass" (jag låtsades bland annat ha akuta sammandragningar i stan med en ihoprullad tröja under t-shirten.. - galenskaper var bara mellannamnet).
 
Jag drar mig även till minnes av alla picknicks på Djäkneberget, bio på gamla SF med Erika K där vi alltid lekte jaga eller låtsades att vi var lejon och kröp på golvet innan vi blev insläppta i biosalongen.
 
Jag värdesätter minnena från den tiden Max och jag dejtade. När vi åkte ner till sjön och njöt av solnedgången efter att ha kört till andra sidan stan enbart för ett sexpack öl. När vi tog de där kvällspromenaderna i spåret. När jag gick praktik på ett äldreboende beläget ynka tio minuter från Max dåvarande lägenhet och han bjöd mig hem till honom för lunch varje rast. Ibland lagade han även mat.
 
Vem vet hur framtiden ser ut Vi kan likaväl hamna tillbaks i Västerås, som Växjö eller Linköping. Innan dess har vi ett par år kvar i Blekinge. Vi har inte härjat klart här.
 
Ronneby är helt okej och duger en stund till.

RSS 2.0