Stolt kattägare
Igår höststädade jag. Ni som känner mig vet ni att jag städar dagligen, men igår var annorlunda. Jag rengjorde elementen, moppade golvet, strök samtliga plagg ur garderoben som jag ansåg vara "en gnutta" skrynkliga, dammsög mellan träskivorna under sängen, dammade själva dammsugaren med en microtrasa.. jag lägger ner innan jag åker in med tvångsjacka.
Hursomhelst så var mina förväntningar med den här morgonen ett fläckfritt och rent hem att vakna till. Inga dammråttor, inga kryp. Men de hittar alltid ett sätt att ta sig in. I synnerhet nu när det börjar bli kallt om nätterna.
Klockan sju gick jag upp, efter att Aslan försökte trampa mig i ansiktet. Som vanligt. Han fick mat och jag var påväg in i duschen när jag plötsligt anade något i ögonvrån. Något i Aslans låda, och senast jag kollade kan skit inte förflytta sig självt.
Dags för terapi. Enda sättet att komma över sin största fobi, var att möta den. Jag tänkte. Medan jag skuttade som ett fån i försök att snabbt komma på en plan att bli av med den hoppade Aslan i lådan.
Det dröjde inte länge tills han fick syn på den. Agerade han av ren instinkt? Inte till en början. Han sniffade och gick sedan ut ur lådan igen. "Ät den då, kattfan!" utbrast jag. Spindeln slapp bli frukost, dock var Aslan snabb med att hoppa tillbaks in och sikta på den. Vid det ögonblicket kände jag att vi hade uppfostrat honom rätt. Efter mitt ondskefulla Burnsliknande skratt förstod jag att urin inte tog kål på den åttabeniga jäveln.
Jag hämtade en 1,5 liters pantflaska och grävde upp den, bar flaskan till köket, öppnade fönstret och släppte ut den. Helt levande, dock täckt i små sandkorn som klistrat sig fast, liksom unga groupies på en, till en början av karriären, kliniskt ren rockstjärna.
Den överlevde nog fallet. De landar ju alltid på fötterna. Eller juste, det gäller katter.. Nåväl en offrad spindel hit och dit.
Kommentarer
Trackback
