Konstnär Nattetid

Det är något speciellt med nattpass. Man har en lista att följa på nattrutinerna, men så fort man avklarat allt redan vid 3.00 och bara inväntar eventuella larm, så måste man hålla igång med något för att inte däcka. Många dricker kaffe, andra streamar på datorn. Jag intar rollen som verksamhetens konstnär.
 
Ett eminent konstverk redan under natt 2. Jag lär säkerligen ha en hel samling till augusti.

Att gå över till andra sidan

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av sport, det har helt enkelt aldrig lockat mig det minsta. Men många kan inte leva utan det.
 
VM händer bara vart fjärde år och Max har länge varit taggad och laddar kontinuerligt om emellan matcherna med mer öl och snacks precis innan de börjar ta slut. I det avseendet blir även jag taggad såklart.
 
Sedan dag ett av VM har jag suttit bredvid Max och försökt förstå mig på allt som har med fotboll att göra. Jag ställde tusentals frågor om vilka spelare som var bäst, spelets regler, varför ett visst mål inte godkändes etc. Sedan kom jag på att jag pratade genom nästan hela första halvleken. Stackars Max. Jag blev riktigt förvånad över att han inte blev irriterad över min okunnighet och otaliga kommentarer om fotbollen. Han var mer än villig att prata genom hela matchen och förklara noggrant hur allt går till in i minsta detalj.
 
Hade någon ställt tusen frågor till mig under en bra film vore jag inte alls lika schysst som Max. I synnerhet under en film man ser tillsammans med någon för första gången - jag vet inte mer än den andra personen, så varför får jag alltid frågor som jag ändå inte kan besvara? Det är av den anledningen jag sällan ser film med exempelvis mamma och syster. De kan för världen inte se en film utan att avbryta scener med antingen prasslande godispåsar (Erika, du lät visst på bion) eller irrelevanta frågor.
Shut the fu#k up
 
Kanske antog Max att mitt föga intresse för bland annat fotboll berodde just på ren okunnighet. Det är mycket möjligt, då jag nämligen startade VM med en "meh.."-inställning men var raka motsatsen senast igår, då Chile mötte Spanien. Jag hade lärt mig allt vid det laget och var helt insatt från första minuten. Jag drog i mitt hår och fick gåshud vid enstaka tillfällen. Jag hoppade ur soffan av ren glädje när Chile vann med 2-0. "Borde inte du heja på USA?" frågade Max. Borde och borde.. Jag gör bara inte det.
 
På bara en vecka har jag gått från att inte bry mig ett dugg om fotbolls-VM, till att beundra det. Vad var oddsen att det skulle ske?

Triangeldrama

Vore jag en storbloggare hade jag blivit hatad av läsarna. Jag kommer inte ens ihåg senast jag bloggade, men jag ser det som ett friskt tecken på att jag inte blivit smittad av nätberoendet. Min prio är enligt följande; studier, Max och vänner, öl och chips och sist blogg/facebook.
 
Vårterminen är avklarad och jag känner mig så oerhört lycklig och lättad att påbörja lovet med höga betyg och fint väder. I Ronneby tar ungdomarna studenten och med lite tur hinner Emma och jag iväg till parken för vår rosépicknick precis innan kaoset börjar i stan. Hela kommunens 70 invånare med anhöriga kommer onekligen begränsa framkomligheten. Det är dagar som dessa man borde kunnat flyga, för att komma fram snabbare. Å andra sidan är klänningen kort nog, så det är lika bra att det inte är möjligt. Det är blåsigt och risken att man blottas (igen) är stor, men hey har man ändå rakat benen..
 
Det återstår några veckor kvar i Ronneby innan resan till Västerås. Jag hamnade, som jag alltid lyckas göra varje sommar, i ett slags "triangeldrama" mellan två arbetsgivare, så åtråvärd som jag är. En i Västerås, den andra i Ronneby. I år visar det sig att Västerås erbjuder både högre lön och fler arbetspass, så det råder ingen tvivel om vilken arbetsgivare som lockar mest. Då får jag även chansen att ta del av Powermeet och systers födelsedag.
 
Bara i Västerås kan man dricka offentligt utan att bli påkommen av polisen. Kära Västerås.

RSS 2.0