Valet, självförtroende och nervositet

Morgonen började fint. Bortsett från kattens, låt säga, "sura uppstötningar" på våra nytvättade sängkläder. Han har en förmåga att läsa våra tankar och förstå vad som är rent och vad vi är rädda om. Nåväl, hela musikhörnan med fåtöljen och LP-skivorna har klarat sig hittills. Peppar peppar förblir det så.
Max åkte mot jobbet, jag mot skolan. Lite trött i huvudet då jag vaknade flera gånger under natten och hade upprepade drömmar om EU-valet samt att jag bakade en halvtaskig tårta. Undrar vem den var ämnad för..? Efter skolan gällde det. En intervju för sommarjobb. Känns som en otrohetsaffär mot mina andra fyra arbetsgivare som jag har timanställning hos, men de har nog överseende nu när jag vill jobba heltid i sommar, under lovet.
 
Jag tog en svalkande dusch och lyxade sedan till eftermiddagen med en dubbelespresso. Pennkjolen matchades med en lätt, figurnära blus. Sedan till det svåraste. Sminket. Det som under tonåren var lika självklart och enkelt som att blinka eller andas. Idag är det mer av en utmaning. Visst, lite concealer och läppbalsam med röda, varma nyanser, kan jag använda mig av när jag ser trött ut en tidig morgon. Men resten har jag glömt hur man gör. Jag skulle tippa på att det har gått för många år för att uttrycka det som en så kallad temporär fas, men det är numera sällan maskaran plockas ut ur badrumsskåpet. Enda tillfällena då jag ger mig på en applikation är till helgdagar, Max födelsedag, vår årsdag, Stockholmsvistelser och intervjuer. Jag har nog äntligen insett att less is more.
 
Tillbaks till dagens sista måste: Jag åkte iväg i den nytvättade, blanka röda skönheten; Alfa Romeo (ja, jag börjar bli en av dem som beundrar italienskt design och förbiser alla tekniska problem). Den speglades på ett så häpnadsväckande sätt vid de stora fönsterna och stack ut bland mängden bilar av märkena Volvo och Saab på Brunn Hotellets parkering.
 
Jag var avslappnad och helt nöjd med tillvaron. Jag är väldigt udda på det sättet. Jag blir aldrig, oavsett vilka omständigheter som kan förekomma på vägen, nervös inför en intervju. När det gäller prov i skolan däremot, blir jag så nervös att jag bokstavligen blir svimfärdig och får hjärtklappning. Allt jag memorerat utantill ersätts av tankar över hur viktigt det är med högskolan och att hela min framtid hänger på att klara just vartenda prov. Inte bara klara, jag ska ha högsta betyg punkt slut. Jag stressar upp mig i onödan med andra ord.
Men inte när det gäller anställningsintervjuer. Jag parkerade bilen i skuggan, gick med rak rygg i mina nya pumps och log belåtet på väg till huvudentrén och receptionen. Något i stil med "Det här är så onödigt, de ringde ju mig av en anledning. De vill ha mig. De behöver mig." är exempel på vad som försegår i mitt huvud minuter innan jag träffar arbetsgivaren öga mot öga. Farligt nära gränsen till kaxig, men jag döljer det alltid med ett oskyldigt leende och lugn, tydlig ton i rösten.
 
I överlag har jag en riktigt bra självkänsla. Något som gläder mig, då det är tuffare för många andra därute. Och så var det en gång för mig, under tonåren. Jag var rätt så osäker över mig själv och förändrades som från natt till dag under bara två år. Från en tjej iklädd Cheap Monday, palestinasjal och converse, med eyeliner runt ögonen, hisklig tandställning och uppklippt, mörkt hår som jag så gärna ville ha lila slingor i. Det till långt, blekt hår, rosa läppstift, beroende av daglig solning under ett solarium som jag fick av grannen som annars hade slängt den. Jag förträngde punken och återupptog riktigt bra musik, däribland Sebastian och sir Paul McCartney. Jag lyssnar på dem än idag, dock ändrar jag inte utseende varje timme.
 
Jag har blekt håret sedan tonåren dock, men jag är trots allt en tjej, och därmed krånglar jag till det med varierande detaljer beträffande hår och kläder. Idag har jag bytt om tre gånger, vanliga kläder till skolan, finklädd för intervjun och nu loose fit-byxor med tunt linne. Sådan är jag. Sådana är kvinnor. Komplicerade, men ändå kloka.

Vuxenleksaker

Barnen har sina favoritleksaker. Förr var det dockor, gosedjur, lego, leksakspistoler med mera. Idag är det smartphones och paddor. Vi vuxna vet att de här surfplattorna är underbara och våra liv baseras på dem. Men vi har även andra leksaker vid sidan om. Speciella sådana. För inte kan väl ens en smartphone uppfylla alla behov.
 
Låt oss vara ärliga, majoriteten äger säkert en sådan här leksak. Minst en i varje hushåll skulle jag tippa. Personligen var jag rätt skeptisk i början. "Jag har ju allt redan, behöver jag verkligen en sådan här också? Kanske lämpligt om man får tråkigt i och försej". Sagt som gjort. Vi åkte mot stan en dag och är numera ägare till en modern, högteknologisk utrustning.
Föll för den direkt. Praktisk, enkel att använda och tidsfördrivande.
 
Vet ni, även Max har provat den, och han tycker om den minst lika mycket som jag. Han skrattar sig nästan till tårar varje gång. Aslan är mycket smart för att vara katt, men har trots det, försökt tugga på röda pricken de gånger han upptäckt att han inte kan vidröra den med tassarna.
 
Det krävs försiktighet så att han inte ser direkt in i laserpekaren, men det är mycket nöje. Med den här laserpekaren behöver jag inte springa runt med en "gammaldags" kattleksak. Att kunna sitta och jäsa på soffan och äta ostbågar samtidigt som jag bara viftar runt med handen för att motionera katten är rent ut sagt ljuvligt.

Rebus

I Blekinge händer inte mycket alls. Inte i Ronneby i alla fall. Det är en ofattbar liten kommun med 28 000 invånare, och allt folket där tycks göra under fritiden är att harkla (eller ständigt sätta i halsen, vad som nu händer när de öppnar munnen), gå till frisören och äta kebab eller pizza.
 
Västerås däremot är Sveriges 6:e största kommun, förvisso full med många Sverigehatande individer och hög kriminalitet, men det är en stad full med liv. Och med bokstaven R i det svenska språket. Där finns kultur, mycket nöje och butiker har öppet avsevärt längre - de har till och med öppet på söndagar! Man kan inte ha tråkigt i den staden med andra ord.
 
Inget besök upp till Västerås är den andra lik. En gång lärde vi oss tapetsera och renovera, en annan gång provade jag på rysk alfapet (lägg till vodkashots doserade utifrån antal poäng).
 
Den här senaste vistelsen har handlat om rebus. En kär vän har gjort mig fullkomligt beroende av rebus. Det är allt jag haft i tankarna sedan i fredags. Jag har känt till det innan men varit något likgiltig mot rebus; "det är inte trist, men inte heller det absolut roligaste." Nu vill jag plötsligt hålla på med rebus konstant och jag kan inte sluta göra nya. Snart skickar jag mms-bilder i följd istället för vanliga sms. Risken är väl då att jag får aggressiv respons.
 
Jag hoppas det avtar nu när vi kommit hem igen. Märker ni att bloggen överbelastas med halvtaskiga teckningar i följd ber jag om en intervention. Tack.

Det här med sats...

Ironiskt. Jag försov mig till det ämne som faktiskt höll mig uppe halva natten till idag. Jag lade mig inte först efter fyra. Och det ska vara klart att det inte var för att jag hade någon slags Star Wars-marathon på gång, utan jag pluggade faktiskt, och inget annat. Kanske råkade jag nynnade lite till den djupa introlåten som framkallar en enorm entusiasm och känsla av en viss kraft som aldrig förr. Nörd? Snarare en person med god smak. Men ärligt talat, vem taggar inte till när de hör den?
 
Jag försöker återuppta matten, men med ihärdig huvudvärk och ett oupphörligt fnitter (jag skrattade i säkert fem minuter bara av att läsa "Pythagoras sats") är det något av en utmaning. Jag skulle kunna ta en powernap, men stark kaffe och choklad lockar desto mer.
 
Avslutningsvis önskar jag er alla en trevlig dag, och glöm inte...

Butikskampen

En ljuv sovmorgon och fågelkvitter. Dagen kunde inte börjat bättre. Max och Aslan låg och sov medan jag passade på räkna lite matte, samtidigt som perkolatorn i köket bryggde himmelskt gott kaffe.
 
Jag höll koll på tiden och begav mig ut mot lidl, i det jag trodde var tidigt nog. Jag sa till Max att jag skulle ut och köpa croissanter, vilket jag förvisso gjorde. Men det var inte huvudorsaken till att jag gick ut. Jag hade nämligen fått veta att dagens klipp var jeggings. Till skillnad från vanliga jeans och övriga byxor som sällan sitter bra på mig, sitter jeggingsen perfekt, som om de vore skräddarsydda just för mina ben. Därför var jag mycket angelägen om att hinna få tag på min storlek innan de tog slut. De säljer som smör här i snålland. De kostar ju bara 79 kr per par, det är taget.
 
Klockan 10.10 anlände jag efter en rask promenad dit. Naiv var jag som trodde att tio minuter efter öppning inte alls var för sent. Alla par i samtliga färger, i min storlek var helt slutsålda. De kunderna måste ha tillbringat natten innan utanför butiken, fullkomligt desperata i sina sovsäckar. Allt för att hinna först. Snåle fan allihopa.
 
Jag gav dock inte upp till en början, utan trängde mig fram och grävde intensivt i lådorna. Svenskarna hade plötsligt ingen personlig bubbla längre. Armar, och tack och lov bara armar, gneds bokstavligen mot varandra och kroppsvärme fick en helt annan betydelse.
 
Stelio Kontos ekade i huvudet under de få minuterna, som kändes som evigheter. Det var ingen direkt fysisk slagsmål som Stan utsattes för av Stelios, men det var heller inte särskilt långt ifrån två bridezillas kraftiga örfilar och fasansfulla klor mot varandra i kampen om den sista, perfekta bröllopsklänningen.
 
Nåväl om några veckor är det nya tag igen. Och den gången kommer jag inte vara lika snäll.

RSS 2.0