Händerna mellan benen

Lördag: vissa festar, andra äter ute eller ser en film.. så finns det de som försöker kommunicera med katter. Jag är lyckligtvis inte ensam kattmänniska i stan, och känner mig därmed mindre galen när jag försöker bygga upp ett förtroende hos en hemlös katt som håller till precis där vi bor.
 
På väg till affären, kvart i nio, mötte jag den hungriga, dock skygga katten. Den sprang iväg och så fort jag kom hem lämnade jag in matvarorna och tog med mig foder ut. Skygg som den alltid varit, gömde jag mig i ett hörn för att se till att den vågade sig fram och fick i sig mat. Sedan var det dags för omgång två. Jag hämtade ännu mer foder från skafferiet och frestade i samma veva vår egen hårboll, som blev galen och hoppade omkring. Bokstavligt talat.
Andra omgången varade i minst en timme utomhus i kylan, där jag stötte på några grannar, tillika kattmänniskor. Precis som jag, brukar de mata katten. Mer gemensamt har vi med våra försök att närma oss den för att kunna ta in den i våra hem nu när det är minusgrader under nätterna.
 
Tillsammans försökte vi, genom flera metoder, locka in den till grannens bur som innehöll en pläd och mat. Vi lyckades inte men envisades att göra om försöken i flera omgångar. Klockan 22.15 sprang katten iväg en längre bit och vi beslöt oss för att fortsätta imorgon.
 
Även om det är trist att vi inte lyckades med katten ikväll så är jag samtidigt lättad att vara inne i värmen igen. I synnerhet då jag bar en tunn höstjacka och hade varken mössa, halsduk eller vantar.
 
Mina händer var röda och naglarna blåa. Aldrig tidigare har det varit så underbart att få tillbaks känseln och värma händerna under armarna och mellan låren. Imorgon blir det heltäckande vinterklädsel innan vi återupptar "katträddningen".
 
Det var början på min lördagskväll. Jag avslutar den med sambon och värmande dryck.
God kväll!

F#tta j@vla h¤ra

Så låter det när herrn spelar. Utöver svordomarna kliar han sig intensivt i hårbotten och slår med jämna mellanrum näven mot närmaste möbel. Det gör mig inget, men jag kan tänka mig att grannarna har sina misstankar om kvinnomisshandel. Nåväl, tur vi bor i Sverige där ingen vågar ringa polisen. Här dundrar spelet vidare oavbrutet.
 
Vi sitter framför varsin skärm, sambon och jag. 2000-talets definition av kvalitetstid eller sällskap. Jag har redan huvudvärk, vilket får mig att undra: är jag konstig eller normal för att vara 90-talist?
 
Jag minns inte sist jag var inne på bloggen. Innan idag det vill säga. Jag har haft ögonkontakt med lärare och klasskompisar. Helgen har bestått av trevligt sällskap bland vänner, även där ögonkontakt och ingen som helst dator eller mobilskärm som fångat min uppmärksamhet från verkligheten.
 
Det har varit en riktigt bra vecka och jag trivs bäst med lagom mycket surf. Jag erkänner, när jag väl är inne på 9gag kan jag tendera att sitta med böjd rygg och tappad hake med frekventa "hehehe" och missa allt runtomkring mig, såväl ljud som rörelser. Det är en helt annan värld. Med det i åtanke använder jag Internet för nöjes skull cirka tre timmar i veckan, helst när jag är ensam hemma. Ikväll gör jag ett undantag när Max är lyrisk över tv-spelet han fått låna. För är det en sak 9gag har lärt mig är det att naket kommer i andra hand efter tv- och datorspel.
 
Till mamma: Lugn, bilden är tagen från andra 9:gagare.

Det man inte vet

De äldre har alltid tilltalat mig. De är mogna, smidigare och mer sugna än någonsin på att flytta in, och de hoppas göra så för gott. Jag har lämnat honom ensam över helgen, och tänkte först hur jobbigt det skulle vara utom honom. Så hände det, jag träffade en yngre. I början försökte jag förbise de skimrande ögonen, men det var bortkastade minuter då jag tillslut gav efter.
 
Han är så fin och full av energi. Den yngre har fått mig till att göra sådant som annars aldrig skulle falla mig tanken; springa fram och tillbaks i över en timme med en leksak. Den yngre katten, vid namnet Oliver, blir aldrig trött. Aldrig. Jag har flämtat efter andan sedan första mötet med den här kattungen.
 
Jag insåg snabbt att det inte bara var gamle Aslan som var lat. Det är även jag. Inte så konstigt att Aslan aldrig går ner i vikt.
 
Max och jag känner oss som "otrogna" mot Aslan, men det är väl bara vi, som blivit crasy cat-couple, som tänker så när vi kelar med andra katter. Nåväl, låt gå för den här gången. Snart hämtar vi vår katt igen och då låtsas vi som om ingenting och överlämnar en present som säkerligen uppskattas; en kattunnel. No questions aksed.
 
Okej ibland blir han trött.

RSS 2.0