Motsats-effekten

Någon är alltid först med något nytt. Sedan tar fler efter. Det kan bero på flera saker. Som till exempel avund, andra som har det och man också vill. Eller så kan det ha en annan påverkan; motsatsen. Man blir less på allt "tjat" om samma saker hela tiden. I alla fall jag.
 
Tv-reklam och vänner hjärntvättar och lockar med sina smartphones, abonnemangens "erbjudanden" och alla häftiga funktioner. Till en början blev jag sugen. MEN. Folk blev snabbt besatta och började missbruka sina smartphones, och valde att ignorera den riktiga (IRL om en del tolkar det bättre) omgivningen. Jag blev väldigt anti. Jag vägrar nu skaffa en smartphone så länge min nuvarande mobiltelefon fungerar. Efter den, tar jag över min reserv - en likadan, som Max lämnade efter sig (Max och jag hade matchande mobiler förut. Ja, även vi kan vara corny ibland). Den dagen jag mer eller mindre tvingas, i brist på andra mobiler, köpa en smartphone kommer jag köpa loss den. Inget abonnemang. Punkt slut.
 
Vad mer... Alla har barn. Visst de är söta. Men de är också dyra, högljudda, envisa som åsnor och snoriga med överskottsenergi som heter duga. Att ha ett eget barn har alltid verkat jobbigt enligt mig. Med åldern började jag ändå se det som en mindre "skräckupplevelse" (då menar jag inte barnet i sig utan allt vad att vara förälder innebär) och kanske (väldigt preliminärt) kunnat tänka mig att någon dag om tio år, kanske ha ett eget barn. MEN. Sedan fick alla andra barn. Och allt handlar om dem och inget annat. Vi har säkert fått frågan "Hur kommer det sig att ni inte har barn än" eller "När tänker ni skaffa barn då?" över 500 gånger. Och då överdriver jag inte. Ju oftare jag hör sådana frågor desto mer anti blir jag. (Jag funderar oftast för mig själv om samma personer upprepar den frågan på grund av enorm sömnbrist orsakat av kontinuerliga barnskrik och blöjbyte mitt i natten, då det säkerligen påverkar minnet och förnuftet. Uppenbarligen.) Jag är bara 25 och Max 31. Varför ska man ha barn tidigt? För att alla andra har det? För att det är så det ska gå till? Jag vägrar, jag vill inte ha barn nu. Jag vill hinna med annat innan jag ens börjar fundera på saken. Jag gillar att kunna åka iväg i sista minuten och uppleva annan kultur och miljö. Jag gillar spontan-ligg varsomhelst närsomhelst. Jag gillar att ta en stor stark till en frasig pizza på lördagar. Jag gillar att ta långa, varma duschar. Jag gillar att få sova ifred hela natten och ta sovmorgon. Jag vill inte väckas av något eller någon (ja, förutom Max och spontan-ligg det vill säga).
Förstå mig rätt, jag har inget emot barn. De är till större del rara, men det krävs mer än söta miniatyrer för att få mig att sluta ta Neovletta. Jag vet att föräldralivet inte består av enbart kel, mamma-träffar/fika och söta "mys"-bilder. Det må vara fruktansvärt slitsamt med barn. Fysiskt, psykiskt och rent ekonomiskt sett. Jag vågar vänta. Jag säger nej. Vad jag vill i framtiden återstår att se. Jag tar dagen som den kommer och njuter av den frihet och kvalitetstid Max och jag har tillsammans. Bara vi två. Och kanske en till katt snart!
 
Det finns mer som har motsats-effekt på mig. Bland annat hus, som jag inte längre är lika sugen på. Vad är det för fel på lägenhet? Förutom grannar som röker inomhus eller de som (i bävan att träffa sin egen granne i trapphuset) smäller igen sina dörrar då de inte tycks förstå vad ett handtag är och hur den används?
 
Mer anti-snack och gnäll framöver. Jag orkar inte knappa framför datorn längre. Jag tänkte förflytta mig till divanen och läsa ut boken om Cleese i lugn och ro. Kanske smiter jag ut och köper chips senare, och moffar som om morgondagen inte fanns (utan att behöva dölja det från små fingrar).
För att jag kan.

Halloween 2015

Ibland är det bra att ha olika användare på datorn, även om vi har tillgång till varandras (vad är då meningen, kanske ni undrar? Enkelt, Max vill ha en hund på sin användarbild och jag vill ha en katt. Istället för att välja en har vi nu en vovsing och en kisse när vi startar datorn!).
Den senaste veckan har jag googlat på en del saker som Max lätt hade kunnat misstolka. Saker som piska, lackhandskar, fingerborg, nålar och så vidare. Jag laddar inför årets halloween, och är halvvägs klar med utstyrseln. Även om han vet vad jag ska vara i år, hade han troligen blivit misstänksam. Och rädd.
 
Utan att förstå varför, så kan i stort sett vad som helst i en sökmotor misstolkas. Jag har ofta ifrågasatt hur en del hamnat på min blogg, som när de sökt på exempelvis "sex i Väserås" eller "kåta Västeråstjejer". På något vänster har min blogg dykt upp bland de sökningarna. Ska jag tolka det som en komplimang, eller är det bara slumpen?
 
För inte så längesedan fann jag något udda igen. Någon från Gävle hamnade på min blogg genom att söka på Google efter "bebis bög". Är det en sjuk pedofil eller macho man-far som bävar att sin nyfödda son, som fått på tok för söta leksaker, ska bli bög i vuxen ålder? Jag kan för världen inte komma på varför man annars söker efter sådant.
 
Nåväl, tillbaks till huvudämnet: halloween. Jag längtar. Som jag gör varje år. Jag tvångskläddes ut till en skunk av mamma när jag var liten, och har blivit hjärntvättad till att klä ut mig och fira det från dag ett. En del kanske tycker jag är galen som laddar inför halloween, som är först om två månader. Men tänk på att det finns dem som lyriskt räknar ned de återstående tid kvar innan julafton redan ett halvår innan. Just det.
 

Svartvit

Varje fredag visas Hitchcock-filmer. Igår satt jag klistrad framför tv:n och Psycho. Vissa klassiker får man bara inte missa. Så länge det inte är en romantisk film, vilket jag redan betonade i förra inlägget att jag avskyr.
 
Jag kunde inte undgå från att undra hur folk blev så pass skrämda av den. (Förstå mig rätt, filmen är mer än väl gjord och att hamna på Bates Motel på riktigt vore onekligen otäckt.) På den tiden fanns inte skräckfilmer som The Grudge, Paranormal Activity eller liknande filmer med onda demoner och förbannelser som driver människor till en död orsakad av hårresande skräck. Det är lite ironiskt att sådana filmer skrämmer mig mer än skräckfilmer med psykiskt sjuka mördare, då jag inte tror på spöken eller dylikt. Det otäcka med just The Grudge är osannolikheten att lyckas fly, icke desto mindre överleva. Spöken och förbannelser kan, till skillnad från fysiska mördare ta sig genom allt tills offret går sitt hemska öde tillmötes. Min syster tycker Criminal Minds är läskigare än all världens skräckfilmer med påhittade "figurer". Jag skräms mer av det omöjliga.
 
Därför sov jag gott inatt. Jag påverkades inte negativt av Psycho. Jag drömde förvisso i svart och vitt, men det kompenserades tidigare vid frukost till färgbomberna när Scooby-Doo sändes på tv. Jag hade räknat med att kolla på nyheterna, men under sommaren vill väl nyhetsankare ha sovmorgon.
 
Avslutningsvis bjuder jag på två svartvita bilder på Klappan, gunghästen jag fick i 3 års-present, om jag inte missminner mig;
 
Hade han börjat gunga utan anledning vore jag mer skrämd än om en människa slog en yxa genom dörren (då hade jag ju bara kunnat fly genom fönstret, men hur flyr man övernaturlig ondska?)

Hissar och dissar

Ibland kommer jag på mig själv att gnälla ovanligt mycket. Över grannen, eller samhället.
Varje gång fönsterna står öppna, till exempel, och jag känner stanken av rök som tränger in i lägenheten blir jag tokig. Tanken med fönster är att svalka och släppa in frisk luft i hemmet - inte passiv rökning! tänker jag, i stort sett varenda gång.
 
Eller ta häromdagen, när vi var på väg till Karlskrona, och passerade en Rix FM-affisch. "Vem är den där målbrotts-grabben, och hur fan ser han ut?" sade jag, lätt förtretat i bilen. Max visste inte, icke desto mindre brydde sig om vem han var, men jag kunde inte låta bli att störa mig på stilen hos, i mina ögon, en helt ny "artist". Kalla mig gammalmodig, men byxor som hänger runt knäna är bara trams.
Jag får ofta höra om hur tantig jag är, i flera avseenden, mycket när jag klagar på dagens ungdomar och dagens så kallade musik. (Jag hör ju, tekniskt sett, till dagens ungdomar, jag vägrar bara acceptera det.)
Visst, det fanns, tro det eller ej, en tid då den äldre generationen klagade över The Beatles när de var nya och tog världen med storm. Skillnaden är helt enkelt att The Beatles-medlemmarna åtminstone klädde sig propert och använde riktiga ord under intervjuer. Det är mer än vad man kan säga om de flesta av dagens nykomlingar. Tant? Kanske till viss del, men faktum är att jag inte enbart klagar.
 
Det finns minst lika mycket som gör mig lycklig, som irriterad. Vissa dagar kan jag istället för tantig, verka lyrisk, tillsynes hög, så glad som jag är. Det beror på vad dagen består av. Om jag ska på en spelning som jag länge sett fram emot, eller om det vankas buffé, då kan jag inte sluta le. Sådant överväger de irritationsmoment, som passiv rökning intill jordgubbsståndet utanför Willys.
 
Så, bara för att:
 
 

RSS 2.0