Hissar och dissar

Ibland kommer jag på mig själv att gnälla ovanligt mycket. Över grannen, eller samhället.
Varje gång fönsterna står öppna, till exempel, och jag känner stanken av rök som tränger in i lägenheten blir jag tokig. Tanken med fönster är att svalka och släppa in frisk luft i hemmet - inte passiv rökning! tänker jag, i stort sett varenda gång.
 
Eller ta häromdagen, när vi var på väg till Karlskrona, och passerade en Rix FM-affisch. "Vem är den där målbrotts-grabben, och hur fan ser han ut?" sade jag, lätt förtretat i bilen. Max visste inte, icke desto mindre brydde sig om vem han var, men jag kunde inte låta bli att störa mig på stilen hos, i mina ögon, en helt ny "artist". Kalla mig gammalmodig, men byxor som hänger runt knäna är bara trams.
Jag får ofta höra om hur tantig jag är, i flera avseenden, mycket när jag klagar på dagens ungdomar och dagens så kallade musik. (Jag hör ju, tekniskt sett, till dagens ungdomar, jag vägrar bara acceptera det.)
Visst, det fanns, tro det eller ej, en tid då den äldre generationen klagade över The Beatles när de var nya och tog världen med storm. Skillnaden är helt enkelt att The Beatles-medlemmarna åtminstone klädde sig propert och använde riktiga ord under intervjuer. Det är mer än vad man kan säga om de flesta av dagens nykomlingar. Tant? Kanske till viss del, men faktum är att jag inte enbart klagar.
 
Det finns minst lika mycket som gör mig lycklig, som irriterad. Vissa dagar kan jag istället för tantig, verka lyrisk, tillsynes hög, så glad som jag är. Det beror på vad dagen består av. Om jag ska på en spelning som jag länge sett fram emot, eller om det vankas buffé, då kan jag inte sluta le. Sådant överväger de irritationsmoment, som passiv rökning intill jordgubbsståndet utanför Willys.
 
Så, bara för att:
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0