Motsats-effekten

Någon är alltid först med något nytt. Sedan tar fler efter. Det kan bero på flera saker. Som till exempel avund, andra som har det och man också vill. Eller så kan det ha en annan påverkan; motsatsen. Man blir less på allt "tjat" om samma saker hela tiden. I alla fall jag.
 
Tv-reklam och vänner hjärntvättar och lockar med sina smartphones, abonnemangens "erbjudanden" och alla häftiga funktioner. Till en början blev jag sugen. MEN. Folk blev snabbt besatta och började missbruka sina smartphones, och valde att ignorera den riktiga (IRL om en del tolkar det bättre) omgivningen. Jag blev väldigt anti. Jag vägrar nu skaffa en smartphone så länge min nuvarande mobiltelefon fungerar. Efter den, tar jag över min reserv - en likadan, som Max lämnade efter sig (Max och jag hade matchande mobiler förut. Ja, även vi kan vara corny ibland). Den dagen jag mer eller mindre tvingas, i brist på andra mobiler, köpa en smartphone kommer jag köpa loss den. Inget abonnemang. Punkt slut.
 
Vad mer... Alla har barn. Visst de är söta. Men de är också dyra, högljudda, envisa som åsnor och snoriga med överskottsenergi som heter duga. Att ha ett eget barn har alltid verkat jobbigt enligt mig. Med åldern började jag ändå se det som en mindre "skräckupplevelse" (då menar jag inte barnet i sig utan allt vad att vara förälder innebär) och kanske (väldigt preliminärt) kunnat tänka mig att någon dag om tio år, kanske ha ett eget barn. MEN. Sedan fick alla andra barn. Och allt handlar om dem och inget annat. Vi har säkert fått frågan "Hur kommer det sig att ni inte har barn än" eller "När tänker ni skaffa barn då?" över 500 gånger. Och då överdriver jag inte. Ju oftare jag hör sådana frågor desto mer anti blir jag. (Jag funderar oftast för mig själv om samma personer upprepar den frågan på grund av enorm sömnbrist orsakat av kontinuerliga barnskrik och blöjbyte mitt i natten, då det säkerligen påverkar minnet och förnuftet. Uppenbarligen.) Jag är bara 25 och Max 31. Varför ska man ha barn tidigt? För att alla andra har det? För att det är så det ska gå till? Jag vägrar, jag vill inte ha barn nu. Jag vill hinna med annat innan jag ens börjar fundera på saken. Jag gillar att kunna åka iväg i sista minuten och uppleva annan kultur och miljö. Jag gillar spontan-ligg varsomhelst närsomhelst. Jag gillar att ta en stor stark till en frasig pizza på lördagar. Jag gillar att ta långa, varma duschar. Jag gillar att få sova ifred hela natten och ta sovmorgon. Jag vill inte väckas av något eller någon (ja, förutom Max och spontan-ligg det vill säga).
Förstå mig rätt, jag har inget emot barn. De är till större del rara, men det krävs mer än söta miniatyrer för att få mig att sluta ta Neovletta. Jag vet att föräldralivet inte består av enbart kel, mamma-träffar/fika och söta "mys"-bilder. Det må vara fruktansvärt slitsamt med barn. Fysiskt, psykiskt och rent ekonomiskt sett. Jag vågar vänta. Jag säger nej. Vad jag vill i framtiden återstår att se. Jag tar dagen som den kommer och njuter av den frihet och kvalitetstid Max och jag har tillsammans. Bara vi två. Och kanske en till katt snart!
 
Det finns mer som har motsats-effekt på mig. Bland annat hus, som jag inte längre är lika sugen på. Vad är det för fel på lägenhet? Förutom grannar som röker inomhus eller de som (i bävan att träffa sin egen granne i trapphuset) smäller igen sina dörrar då de inte tycks förstå vad ett handtag är och hur den används?
 
Mer anti-snack och gnäll framöver. Jag orkar inte knappa framför datorn längre. Jag tänkte förflytta mig till divanen och läsa ut boken om Cleese i lugn och ro. Kanske smiter jag ut och köper chips senare, och moffar som om morgondagen inte fanns (utan att behöva dölja det från små fingrar).
För att jag kan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0