Nunnor och löpning

För att undvika misstolkning av rubriken, vill jag inleda med förklaringen att det här inlägget inte handlar om nunnor som lämnar klostret för att löpa. De får ju inte gå någonstans.
 
Personligen tänker jag, den fria nymfoman och flitige användare av svordomar till ateist, bege mig ut imorgon för en löprunda. Vad i allsin dar har fått mig på den idén kanske ni undrar? En konversation mig och en väninna emellan. Det är farligt att, efter flera lata veckor med skamlöst vräkande av bland annat chips och pizza, diskutera motion, i synnerhet att komma med förslaget; "Det får annars bli vår nya grej, att vi springer tillsammans!". Så skrev jag, den dagen jag syndat oavbrutet med bland annat "fel" kost och så vidare. Jag är långt ifrån förberedd inför en löprunda imorgon, men det ska ändå bli kul! Och skrämmande, men jag litar på att Emma räddar mig i nödfall. Hon gick trots allt en HLR-kurs för tre veckor sedan.
Vanligtvis när hon och jag umgås brukar vi istället antingen:
- tjattra och dricka vin
- tjattra och se en skräckfilm
- tjattra och avnjuta vår gemensamma, specialla COD-diet (chips och dipp)
- tjattra och fynda i Karlshamn
 
Tjattra må vara en stark egenskap hos oss kvinnor, men något säger mig att det blir svårt att tjattra samtidigt som vi springer. Senast jag försökte hälsa på varje glad pensionär jag träffade i förbifarten i spåren tog jag mig inte längre än 2 km innan jag var helt slutkörd. Frågan är vad som blir svårast imorgon; att hålla truten den stund det tar att springa, eller att ens klara av att springa. Time will tell.
 
För att återgå till nunnorna, och varför de står med i rubriken, så bävar jag numera att ha mardrömmar om dem inatt. Jag har ingen annan än min kära mor att tacka för det. Vi talade nyss vid på telefon, och hon fick för sig att skämta om nunnor och ifrågasätta varför jag inte blev rädd under mitt senaste besök till Västerås, när min rara lillasyster fick för sig att klä ut sig till nunna enbart för att skrämma mig när jag som minst skulle ana det.
 
Erika märkte hur jag påverkades av nunnor när vi flög till USA sommaren 2013. Vi var på samma plan som en, tillsynes (och mycket troligen) sträng och fördomsfull nunna. På flyget fanns också två skurkar (den slutsatsen drog jag efter att ha sett polis och vakter leda dem.. inte tal om att de hade handfängslen..) Det jag vill komma fram till är i alla fall att nunnan skrämde mig mer under resan än de snaggade, biffa kriminella med mer bläck än naturlig hudfärg på sin synliga hud. Ändock flyttade jag och Erika mig till andra, lediga platser när planet väl var uppe i luften. Det var något av ett begränsat nöje att ha de där killarna i sätena precis bakom oss.
Hursomhelst så stirrade den här nunnan på mig konstant, med sina mörka ögon. Jag kunde inte komma över hennes besatta stirrande tills den franske flygvärden vänligen gav mig gratis vin.
 
Jag har bara en teori om varför nunnor ibland skrämmer mig. Ni som sett B-filmen Death Becomes Her minns kanske en scen där Bruce Willis rollfigur möter tre gråtande, svävande nunnor, på väg till bårhuset. Det var något jag som barn tyckte var obehagligt med tre långa damer klädda i svart som svävade omkring. Det måste ha satt sina spår hos mig.
 
Jag tänker förebygga risken för mardrömmar om nunnor med en massa kattklipp på nätet. Katter som spinner, katter som badar varandra och katter som förstör sin husse och mattes ägodelar. Då mår jag bra igen. För vem mår inte bra av katter?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0