Det fasansfulla väntrummet

Alla har vi varit hos doktorn. Vi har varit på plats enligt bestämd tid, men alltid fått vänta mellan 10-20 minuter längre tills läkaren bestämt sig för att sluta retas och tillslut ropa efter namnet på sin nästa patient. Liksom många andra kan jag inte låta bli att undra hur många utav dem, som jag omges av i väntrummet, som bär på något smittsamt. Det är sådana tankar som får mig att agera svenskt och sätta mig så långt ifrån alla andra som möjligt. Finns det bara en sittplats kvar bredvid någon svettig fabror som nyser sig i handflatan istället för i armvecket, som det ska göras, så står jag hellre och undviker att vidröra något. Veckorevyn från 2011 är nog besudlad sedan en längre tid tillbaka. Förr, innan jag skaffade en smartphone, skickade jag random sms för att fördriva tiden istället för att chansa med fläckiga tidningar.
 
Numera behöver jag inte längre göra sådant, då jag är ägare av en smartphone sedan snart två månader tillbaka och det är ypperligt när man sitter i ett väntrum eller åker kollektivt och tåget är sent som vanligt.
 
9gag är kul, men jag kunde ändå inte låta bli att istället behålla telefonen i väskan och se mig omkring - förhoppningsvis diskret - på alla nästintill panikslagna fruntimmer i det där väntrummet. Alla vet varför alla andra är där, och det tycks vara någonting med tanken att känna sig som en kalkon på Tacksägelsedagen, som får kvinnor att se ned på golvet och hålla hårt om armstödet med sina darrande händer. Tillsynes var jag den enda som faktiskt satt rakryggad. Jag skrattade till och med lite för mig själv då jag hade gårkvällens Family Guy-avsnitt i huvudet. Sådant kan spelas i repris i huvudet två, tre gånger och jag skrattar lika mycket för det.
 
Nåväl, ingen märkte nog det. Jag stirrade inte, utan kunde bara inte låta bli att uppmärksamma den tysta panik-andan som genomsyrade väntrummets alla patienter. Deras oergonomiska sittställning tvingade ned nacken och dolde ansiktena, men jag föreställer mig att de såg lika rädda ut som min väninnas man, när han kom hem igår och upptäckte att jag satt i deras soffa och passade barnet medan frun var hos barnmorskan (jag tolkar den minen som om han varken visste att frun var borta eller jag var hemma hos dem). Chocken och den kortvariga två sekunders-rädslan i ögonen, innan förvandlingen till enbart chockerande igenkännande, är nog samma blick kvinnorna i väntrummet hade, fast av betydligt mer långvarande rädsla förstås.

Ondskan och intets färg

Jag säger det rakt ut: Jag hatar säljare. Vare sig de säljer aktier, tidningsprenumerationer eller märkesväskor, så hatar jag dem. I synnerhet säljare besatta av olika abonnemang. Fan ta dem sluga piké- och tajta jeansindividerna.
 
En del säljare står jag däremot ut med. Inofficiella sådana. För er som inte visste, så är inofficiell ett finare ord för den svarta marknaden. Om jag kan köpa en väska för 100 kronor - inofficiellt - eller spendera 500 kronor i butik eller via nätet med all dess osäkerhet det innebär för exakt likadan väska, sä väljer jag 100 kronors-väskan. Oftast ser folk inom det inofficiella säljandet inte oss köpare som enbart vandrande provisioner. Man blir inte jagad och ihjäl-tjatad av dem, som man skulle bli av exempelvis en Telesnorsäljare.
 
Låt oss vara ärliga, alla har vi någon gång stöttat den svarta marknaden. Barnvakter är främmande ynglingar med tandställning som ni föräldrar betalar svart, så att ni kan komma ut och ligga och i några timmar njuta av den glömskan att ni faktiskt har skrikande och bajsnödiga ungar som aldrig låter er vara ifred där hemma.
Om man ska lita på tonåringar (som ju är så ansvarsfulla individer som inte alls har udda prioriteringar..) för att vara ifred, kan väl mer av den svarta marknaden tillåtas? Inte allt, men mer.
 
På tal om sälj och barn, så springer de små liven runt och säljer majblomman. Gulligt tycker vissa, andra, som Max och jag tycker synd om dem. För vi minns väl hur det var när vi tvingades sälja något till ett gott ändamål eller för skolutflykter. Min klass sålde polkagrisar, och jag är rätt säker på att den mindre lyckade försäljningen är källan till varför jag inte riktigt kan avnjuta en polkagris än idag. Jag föredrar att ha annat i munnen.
 
Hur som helst, så lider jag med barnen, men jag kan heller inte köpa av alla, i synnerhet när jag inte bär mycket kontanter på mig.
På väg hem från jobbet igår mötte jag en tillsynes mycket trött flicka och mitt satans samvete tvingade mig att börja leta igenom väskan, i hopp att jag hade lite mynt för åtminstone en liten blomma. Det jag hade glömt var att jag gav bort mina sista kontanter till frisören innan jobbet, men av någon anledning hade samvetet en gnutta hopp att finna lite mynt ändå. Under tiden som mitt desperata samvete och realisten inom mig tjafsade kom jag allt närmare flickan. Samtidigt förvandlades hennes blick från trötthet till, vad jag skulle gissa på, rädsla. Jag förstod först inte varför, då jag var en bland mängden Ronnebybor som förvisso rörde sig långsammare än mig. En liten parentes; ifall Ronnebyborna vore något djur så vore dem sengångare. Jag är ingen sengångare, så jag såg väl ut att vara stressad. Eller galen..
 
Tänk er där, utanför Willys; en kort tös på kanske 135 cm omgiven av folk från sitt slag. Lika enfärgade, bleka kläder som länet och allmänt slöa. Från ingenstans kommer en lång och snabbgående vuxen på 171 cm iklädd svart kappa, stora, mörka solglasögon och ena handen gömd i axelremsväskan, som givetvis också visar sig vara svart. Min Yoda T-shirt som jag bar under kappan syntes ju inte till. Inte för att jag tror anblicken av hans rynkiga och gröna ansikte hade hjälpt.
 
Jag fick en tillbakablick från 1996-97. Allt jag minns var att vi var på väg ut och jag gick i förväg och väntade utanför porten. Till vänster såg jag en lång man iklädd svart från topp till tå som gick i ett, enligt mig, högt tempo. Han hade även svart hår uppsatt i hästsvans. Han var lik en ond man från en actionfilm jag såg som liten. Minns inte filmtiteln, bara att jag kallade den för "hästfilmen", då den presenterades av Tristar. Nåväl, jag minns hur rädslan väcktes inom mig, bara för att mannen långt bort såg ut som han gjorde.
 
Den tösen kommer nog aldrig stå utanför Willys ensam igen.
Kan den här utstyrseln ha effekt på Jehovas, tro?

RSS 2.0