Ondskan och intets färg

Jag säger det rakt ut: Jag hatar säljare. Vare sig de säljer aktier, tidningsprenumerationer eller märkesväskor, så hatar jag dem. I synnerhet säljare besatta av olika abonnemang. Fan ta dem sluga piké- och tajta jeansindividerna.
 
En del säljare står jag däremot ut med. Inofficiella sådana. För er som inte visste, så är inofficiell ett finare ord för den svarta marknaden. Om jag kan köpa en väska för 100 kronor - inofficiellt - eller spendera 500 kronor i butik eller via nätet med all dess osäkerhet det innebär för exakt likadan väska, sä väljer jag 100 kronors-väskan. Oftast ser folk inom det inofficiella säljandet inte oss köpare som enbart vandrande provisioner. Man blir inte jagad och ihjäl-tjatad av dem, som man skulle bli av exempelvis en Telesnorsäljare.
 
Låt oss vara ärliga, alla har vi någon gång stöttat den svarta marknaden. Barnvakter är främmande ynglingar med tandställning som ni föräldrar betalar svart, så att ni kan komma ut och ligga och i några timmar njuta av den glömskan att ni faktiskt har skrikande och bajsnödiga ungar som aldrig låter er vara ifred där hemma.
Om man ska lita på tonåringar (som ju är så ansvarsfulla individer som inte alls har udda prioriteringar..) för att vara ifred, kan väl mer av den svarta marknaden tillåtas? Inte allt, men mer.
 
På tal om sälj och barn, så springer de små liven runt och säljer majblomman. Gulligt tycker vissa, andra, som Max och jag tycker synd om dem. För vi minns väl hur det var när vi tvingades sälja något till ett gott ändamål eller för skolutflykter. Min klass sålde polkagrisar, och jag är rätt säker på att den mindre lyckade försäljningen är källan till varför jag inte riktigt kan avnjuta en polkagris än idag. Jag föredrar att ha annat i munnen.
 
Hur som helst, så lider jag med barnen, men jag kan heller inte köpa av alla, i synnerhet när jag inte bär mycket kontanter på mig.
På väg hem från jobbet igår mötte jag en tillsynes mycket trött flicka och mitt satans samvete tvingade mig att börja leta igenom väskan, i hopp att jag hade lite mynt för åtminstone en liten blomma. Det jag hade glömt var att jag gav bort mina sista kontanter till frisören innan jobbet, men av någon anledning hade samvetet en gnutta hopp att finna lite mynt ändå. Under tiden som mitt desperata samvete och realisten inom mig tjafsade kom jag allt närmare flickan. Samtidigt förvandlades hennes blick från trötthet till, vad jag skulle gissa på, rädsla. Jag förstod först inte varför, då jag var en bland mängden Ronnebybor som förvisso rörde sig långsammare än mig. En liten parentes; ifall Ronnebyborna vore något djur så vore dem sengångare. Jag är ingen sengångare, så jag såg väl ut att vara stressad. Eller galen..
 
Tänk er där, utanför Willys; en kort tös på kanske 135 cm omgiven av folk från sitt slag. Lika enfärgade, bleka kläder som länet och allmänt slöa. Från ingenstans kommer en lång och snabbgående vuxen på 171 cm iklädd svart kappa, stora, mörka solglasögon och ena handen gömd i axelremsväskan, som givetvis också visar sig vara svart. Min Yoda T-shirt som jag bar under kappan syntes ju inte till. Inte för att jag tror anblicken av hans rynkiga och gröna ansikte hade hjälpt.
 
Jag fick en tillbakablick från 1996-97. Allt jag minns var att vi var på väg ut och jag gick i förväg och väntade utanför porten. Till vänster såg jag en lång man iklädd svart från topp till tå som gick i ett, enligt mig, högt tempo. Han hade även svart hår uppsatt i hästsvans. Han var lik en ond man från en actionfilm jag såg som liten. Minns inte filmtiteln, bara att jag kallade den för "hästfilmen", då den presenterades av Tristar. Nåväl, jag minns hur rädslan väcktes inom mig, bara för att mannen långt bort såg ut som han gjorde.
 
Den tösen kommer nog aldrig stå utanför Willys ensam igen.
Kan den här utstyrseln ha effekt på Jehovas, tro?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0