En tillfredsställande skolmilö
Gårdagens skoldag var något utöver det vanliga. Det var bland annat en av de få heldagarna, och den bestod av ett oändligt långt uppehåll på nästan fyra timmar. Efter morgonens introduktion av en ny kurs och basgruppträff mötte jag upp Maja för vår första pluggtid ihop i skolan.
Vi valde ett mysig, lugnt och tillsynes oskyldigt område. Vi pluggade flitigt och fyllde på med studiekoncentration i form av kaffe, chokladmuffins och mazariner. Jag kände mig ambitiös och allt flöt på bra, tills Maja såg på mig med en min, som jag föreställde mig att små katolska pojkar får under sitt första privata möte med prästen. Maja såg något, som jag inte hade trott om jag inte såg det med egna ögon: I en trasig skinnsoffa bredvid oss låg en elev med handen innanför byxorna. Han tycktes vara i sin egen värld med musiklurar på huvudet och ansiktet klistrat framför sin padda. Att döma på det långvariga "kliandet" så var det inget studierelaterat på paddan. Jag hade genast en misstanke om hurdant den där soffan hade gått sönder.
Trots det milda traumat påverkades inte vår aptit. Vi insåg att vi inte kunde leva på enbart fika och begav oss senare mot matsalen. Maja beställde en sallad, och jag beställde falafel med Baba Ganoush. Mitt under frosseriet kom jag att tänka på hur jag bröt ett personligt löfte från min barndom. Jag kan inte ha varit mer än tio år gammal när jag blev äcklad av blotta åsynen av auberginerna bland de andra grönsakerna i affären. Där och då lovade jag mig själv att aldrig äta av en sådan. Men liksom mycket annat, så finns det stunder i det vuxna livet då man sväljer sådant man som barn aldrig hade kunnat föreställa sig i den vildaste fantasin.
