Netflixfantast eller besatt?

Som student påverkas nog de flesta på ett eller annat sätt, lite eller mycket, på gott och/eller ont. Orsakerna bakom det förändrade beteendet och nya fokusinriktningen kan vara många; inflytande från klasskompisar, rubbad copingförmågan till följd av otaliga paper, tentamen, med flera.
    Hyfsat tidigt inpå universitetet började en väninna påvisa symtom på pk-viruset, då hennes skratt successivt omvandlades till "ah meh..." vid oanständiga skämt eller uttalanden. Sommaren innan hennes examen konstaterades pk-viruset, med ett positivt provsvar. Med största sannolikhet rörde det sig om hennes omgivning, där majoriteten av klasskompisarna bar på viruset, varpå hennes chanser att klara sig från smittan, var små.
    En annan väninna förvandlades istället till en mycket huslig sambo, som städade riktigt noga, istället för att plugga, när en tenta närmade sig. Det sägs att hon aldrig varit särskilt huslig innan dess. Dock vill jag påstå att hon är rätt huslig i dagsläget, fastän hon är färdig med studierna; för inte så längesedan, bjöd hon mig på Felix pyttipanna. Hon gjorde det helt själv, medan jag satt på golvet, med en av hennes hundar i knät, och beskådade hennes kulinariska egenskaper.
 
När jag började läsa på högskolan funderade jag på om jag skulle förändras lite eller förvandlas helt till någon slags envis dummerjöns. Såhär, in på tredje terminen, anar jag vissa förändringar beträffande prioritering;
TV har mer eller mindre bytts ut mot Netflix. "Mer flexibelt och bra att ha, så slipper TV:ns tider påverka mina studietimmar", tänkte jag, med ursäkten att jag kan styra Netflix. Den mörka hemligheten, som jag egentligen har svårt att erkänna högt, är att Netflix styr mig.
    Ett beroende av serier, sådana jag inte brydde mig det minsta om förut, har börjat utvecklas. Allt började i somras, under USA-vistelsen, när några släktingar introducerade "Stranger Things" för oss. Max intresse växte minst lika mycket som mitt. Han såg på mig, med en blick som jag kunde tyda mycket väl, där ingen talan var nödvändig. Jag log och nickade, som för att ge den slutgiltiga rösten till ett eget Netflix-konto. På knappt en månad har vi betat av alla avsnitt av "Breaking Bad". Nu är vi inne i andra säsongen av "Better Call Saul". Utöver bloggen (som sakteligen förtvinar) prioriterer jag Netflix-serier även över mina deckare i bokhyllan och tidskrävande maträtter, som jag en gång i tiden tyckte om att ge mig in på. Netlix och chill, är fina grejer att unna sig efter skola och jobb.
    Det sjukliga beteendet är vardagsmat, och mina drömmar består numera av en blandad kompott av seriekaraktärer och medicintentor, bland andra där jag mutar Walter White, för att hjälpa mig att fuska. Enligt drömlogiken är csn mycket pengar, som Walter kan efterlämna sin familj, som då inte behöver oroa sig över ekonomin, och jag behöver inte oroa mig för att bli underkänd. Win-win.
 
Med det sagt, är jag inte samma TV-lojala individ som förr, när jag precis började högskolan. Någon reaktion har helt klart inträffat. Om jag däremot kan skylla på "högskoleeffekten", är jag tveksam över.

Att vara tillsammans med en pussy magnet

När jag för åtta år sedan träffade Max för första gången, var det ingen tvekan om vilken snygg charmör han är. Jag märkte lika snabbt att han har en viss dragningskraft, och insåg att jag omöjligen kan vara den enda som attraheras av honom.
 
Många dras till honom, av flera skäl. Så enkelt är det. De flesta tror nog att det måste kännas tufft för min del, men jag visste vad jag gav mig in på redan under de första dejterna. Jag kunde inledningsvis skämta om spaning när vi dejtade, men han såg det som en självklarhet och letade efter självsäkra och oberoende individer. Max har egentligen inga särskilda preferenser. Mörk, ljus, ung, lite äldre, det kvittar. Om något krav, är det att de helst inte ska vara för feta, då han ser det som tecken på ohälsa. Med det sagt råder inga konstigheter när han närmar sig de slanka, och de närmar sig honom minst lika ofta som han närmar sig dem. Ett par gånger hände det att jag var med, andra gånger begav han sig ut på egen hand, medan jag gjorde annat. För att spara tid kunde han till exempel ta det i samband med inköp, se om han stötte på någon på vägen till, eller från affären.
 
Det här är något jag höll för mig själv till en början, då jag aldrig träffat en karl som beter sig på det här sättet. Jag visste först inte hur jag skulle förhålla mig till det hela. Jag vill betona att jag inte känner mig mindre värd eller älskad. Jag får den uppmärksamhet och kärlek av Max, även om jag inte är den enda han stryker sig mot. Faktum är att jag är glad, inte enbart för hans skull men även min.
 
Inte nog med att han har spanat efter andra på allmänna platser, så har vi vid vissa tillfällen haft besök hemma hos oss. Faktum är att vi har besök av någon just nu. Vi har aldrig haft en mörk i hemmet först nu, men jag är inte den som dömer. Vi har trots allt pratat om att ha det någon gång och nu har vi det - ända fram till måndag. De här dagarna kan nog leda till en god relation oss tre emellan.
 
Jag har kommit till underfund med att jag verkligen gillar Max förtjusning. Den glädjen borde väl ändå ses som en självklarhet, när ens partner är minst lika beroende av att klappa katter som en själv. Den lille svarta vi har på besök den här gången heter Elton, han är en sibirisk katt med tre ben som jag fullständigt tycker om. Med risk att låta fräck, letade vi trots det efter en annan katt på väg från affären nyss. Har vi ändå vägen förbi, så varför inte? Utekatter finns det gott om!

En tillfredsställande skolmilö

Gårdagens skoldag var något utöver det vanliga. Det var bland annat en av de få heldagarna, och den bestod av ett oändligt långt uppehåll på nästan fyra timmar. Efter morgonens introduktion av en ny kurs och basgruppträff mötte jag upp Maja för vår första pluggtid ihop i skolan.
Vi valde ett mysig, lugnt och tillsynes oskyldigt område. Vi pluggade flitigt och fyllde på med studiekoncentration i form av kaffe, chokladmuffins och mazariner. Jag kände mig ambitiös och allt flöt på bra, tills Maja såg på mig med en min, som jag föreställde mig att små katolska pojkar får under sitt första privata möte med prästen. Maja såg något, som jag inte hade trott om jag inte såg det med egna ögon: I en trasig skinnsoffa bredvid oss låg en elev med handen innanför byxorna. Han tycktes vara i sin egen värld med musiklurar på huvudet och ansiktet klistrat framför sin padda. Att döma på det långvariga "kliandet" så var det inget studierelaterat på paddan. Jag hade genast en misstanke om hurdant den där soffan hade gått sönder.
Trots det milda traumat påverkades inte vår aptit. Vi insåg att vi inte kunde leva på enbart fika och begav oss senare mot matsalen. Maja beställde en sallad, och jag beställde falafel med Baba Ganoush. Mitt under frosseriet kom jag att tänka på hur jag bröt ett personligt löfte från min barndom. Jag kan inte ha varit mer än tio år gammal när jag blev äcklad av blotta åsynen av auberginerna bland de andra grönsakerna i affären. Där och då lovade jag mig själv att aldrig äta av en sådan. Men liksom mycket annat, så finns det stunder i det vuxna livet då man sväljer sådant man som barn aldrig hade kunnat föreställa sig i den vildaste fantasin.

Jag sväljer

Det tog tid för mig, den här morgonen, att inse att det är första augusti. Vart har sommaren tagit vägen?
Det känns som igår då jag i total förskräckelse blev förföljd av årets första geting, när Monas Falafel först fick konkurrens med glassbaren när de slog upp dörrarna, eller när de första utspottade skalen från fågelfröna började bilda sammanhängade spår vid torget. Sommaren hade ju precis börjat, kändes det som.
 
Nåväl, det finns mycket att se fram emot, och som jag vill göra i sensommar/tidig höst. Jag skulle bland annat vilja gå på vinprovning. Det må låta snobbigt, men när man tänker efter så är det inget annat än ett gäng vinglada människor, som samlas för att tävla om vem som kan beskriva smakerna bäst, ta en liten klunk var och spotta i en hink. Personligen anser jag att det är slösaktigt, och jag hade säkerligen vägrat. För jag sväljer, och jag spottar inte ut vin heller.

Det fasansfulla väntrummet

Alla har vi varit hos doktorn. Vi har varit på plats enligt bestämd tid, men alltid fått vänta mellan 10-20 minuter längre tills läkaren bestämt sig för att sluta retas och tillslut ropa efter namnet på sin nästa patient. Liksom många andra kan jag inte låta bli att undra hur många utav dem, som jag omges av i väntrummet, som bär på något smittsamt. Det är sådana tankar som får mig att agera svenskt och sätta mig så långt ifrån alla andra som möjligt. Finns det bara en sittplats kvar bredvid någon svettig fabror som nyser sig i handflatan istället för i armvecket, som det ska göras, så står jag hellre och undviker att vidröra något. Veckorevyn från 2011 är nog besudlad sedan en längre tid tillbaka. Förr, innan jag skaffade en smartphone, skickade jag random sms för att fördriva tiden istället för att chansa med fläckiga tidningar.
 
Numera behöver jag inte längre göra sådant, då jag är ägare av en smartphone sedan snart två månader tillbaka och det är ypperligt när man sitter i ett väntrum eller åker kollektivt och tåget är sent som vanligt.
 
9gag är kul, men jag kunde ändå inte låta bli att istället behålla telefonen i väskan och se mig omkring - förhoppningsvis diskret - på alla nästintill panikslagna fruntimmer i det där väntrummet. Alla vet varför alla andra är där, och det tycks vara någonting med tanken att känna sig som en kalkon på Tacksägelsedagen, som får kvinnor att se ned på golvet och hålla hårt om armstödet med sina darrande händer. Tillsynes var jag den enda som faktiskt satt rakryggad. Jag skrattade till och med lite för mig själv då jag hade gårkvällens Family Guy-avsnitt i huvudet. Sådant kan spelas i repris i huvudet två, tre gånger och jag skrattar lika mycket för det.
 
Nåväl, ingen märkte nog det. Jag stirrade inte, utan kunde bara inte låta bli att uppmärksamma den tysta panik-andan som genomsyrade väntrummets alla patienter. Deras oergonomiska sittställning tvingade ned nacken och dolde ansiktena, men jag föreställer mig att de såg lika rädda ut som min väninnas man, när han kom hem igår och upptäckte att jag satt i deras soffa och passade barnet medan frun var hos barnmorskan (jag tolkar den minen som om han varken visste att frun var borta eller jag var hemma hos dem). Chocken och den kortvariga två sekunders-rädslan i ögonen, innan förvandlingen till enbart chockerande igenkännande, är nog samma blick kvinnorna i väntrummet hade, fast av betydligt mer långvarande rädsla förstås.

Ondskan och intets färg

Jag säger det rakt ut: Jag hatar säljare. Vare sig de säljer aktier, tidningsprenumerationer eller märkesväskor, så hatar jag dem. I synnerhet säljare besatta av olika abonnemang. Fan ta dem sluga piké- och tajta jeansindividerna.
 
En del säljare står jag däremot ut med. Inofficiella sådana. För er som inte visste, så är inofficiell ett finare ord för den svarta marknaden. Om jag kan köpa en väska för 100 kronor - inofficiellt - eller spendera 500 kronor i butik eller via nätet med all dess osäkerhet det innebär för exakt likadan väska, sä väljer jag 100 kronors-väskan. Oftast ser folk inom det inofficiella säljandet inte oss köpare som enbart vandrande provisioner. Man blir inte jagad och ihjäl-tjatad av dem, som man skulle bli av exempelvis en Telesnorsäljare.
 
Låt oss vara ärliga, alla har vi någon gång stöttat den svarta marknaden. Barnvakter är främmande ynglingar med tandställning som ni föräldrar betalar svart, så att ni kan komma ut och ligga och i några timmar njuta av den glömskan att ni faktiskt har skrikande och bajsnödiga ungar som aldrig låter er vara ifred där hemma.
Om man ska lita på tonåringar (som ju är så ansvarsfulla individer som inte alls har udda prioriteringar..) för att vara ifred, kan väl mer av den svarta marknaden tillåtas? Inte allt, men mer.
 
På tal om sälj och barn, så springer de små liven runt och säljer majblomman. Gulligt tycker vissa, andra, som Max och jag tycker synd om dem. För vi minns väl hur det var när vi tvingades sälja något till ett gott ändamål eller för skolutflykter. Min klass sålde polkagrisar, och jag är rätt säker på att den mindre lyckade försäljningen är källan till varför jag inte riktigt kan avnjuta en polkagris än idag. Jag föredrar att ha annat i munnen.
 
Hur som helst, så lider jag med barnen, men jag kan heller inte köpa av alla, i synnerhet när jag inte bär mycket kontanter på mig.
På väg hem från jobbet igår mötte jag en tillsynes mycket trött flicka och mitt satans samvete tvingade mig att börja leta igenom väskan, i hopp att jag hade lite mynt för åtminstone en liten blomma. Det jag hade glömt var att jag gav bort mina sista kontanter till frisören innan jobbet, men av någon anledning hade samvetet en gnutta hopp att finna lite mynt ändå. Under tiden som mitt desperata samvete och realisten inom mig tjafsade kom jag allt närmare flickan. Samtidigt förvandlades hennes blick från trötthet till, vad jag skulle gissa på, rädsla. Jag förstod först inte varför, då jag var en bland mängden Ronnebybor som förvisso rörde sig långsammare än mig. En liten parentes; ifall Ronnebyborna vore något djur så vore dem sengångare. Jag är ingen sengångare, så jag såg väl ut att vara stressad. Eller galen..
 
Tänk er där, utanför Willys; en kort tös på kanske 135 cm omgiven av folk från sitt slag. Lika enfärgade, bleka kläder som länet och allmänt slöa. Från ingenstans kommer en lång och snabbgående vuxen på 171 cm iklädd svart kappa, stora, mörka solglasögon och ena handen gömd i axelremsväskan, som givetvis också visar sig vara svart. Min Yoda T-shirt som jag bar under kappan syntes ju inte till. Inte för att jag tror anblicken av hans rynkiga och gröna ansikte hade hjälpt.
 
Jag fick en tillbakablick från 1996-97. Allt jag minns var att vi var på väg ut och jag gick i förväg och väntade utanför porten. Till vänster såg jag en lång man iklädd svart från topp till tå som gick i ett, enligt mig, högt tempo. Han hade även svart hår uppsatt i hästsvans. Han var lik en ond man från en actionfilm jag såg som liten. Minns inte filmtiteln, bara att jag kallade den för "hästfilmen", då den presenterades av Tristar. Nåväl, jag minns hur rädslan väcktes inom mig, bara för att mannen långt bort såg ut som han gjorde.
 
Den tösen kommer nog aldrig stå utanför Willys ensam igen.
Kan den här utstyrseln ha effekt på Jehovas, tro?

Vacker, men lömsk

Vid ett tillfälle i livet kommer några falla för en skönhet olik den man vant sig vid. Den här skönheten är ny, färgglad och doftar. Det betyder inte att du inte tycker om den andra längre, du inser bara att ibland är den nya skönheten trevligare att titta på. Vissa nöjer sig där, med att endast titta och hålla sig till den man hållit kär längst.
Andra inte. Andra låter sig bli blinda och ser inget annat än skönhet och känner doften. Det här leder i sin tur att man får mer skit än vad man kunnat ana innan bekantskapen. Men då finns inget återvändo. Det är bara glömma att gå tillbaka till hur det var förr, innan den lömska skönheten fångade dig. Nu är det som det är, en skönhet, men som kan utstråla något falskt och du ser inte längre det som faktiskt är.
 
- Basilika, du kan få även de mest osunda rätterna till att se vackra och nyttiga ut!

Det trånga hålet

Hål. Många som vi gillar och behöver, andra vill vi inte veta av, som hål i matkassen efter en storhandel. Så finns även hål som vi skapar av ren nöjes skull. Inte minst hål som får oss att trotsa det enkelriktade..
 
Tidigt under 2000-talet fick jag för mig att det var coolt med fler än två hål i öronen. När jag var 14 år hade jag fem hål, tre i det högra örat, två i det vänstra. Just det året var jag tydligen inte lika pedant och sjukligt fixerad vid att hålla allt i jämna tal, som jag är idag (i synnerhet när det gäller volymen på tv:n, fan den som nöjer sig med volym 5, 7 eller 11 etc). Det där med fem hål i öronen varade knappt ett år dock, då jag insåg att två, ett i varje är finast, varpå jag fattade beslutet att låta de andra växa igen.
 
Hursomhelst, häromdagen kom jag att tänka på att min vänstra hand är nästintill hopplös. Den finns där och bistår höger när det behövs, men ensamt fungerar den inte någon vidare. Jag kan som mest äta en smörgås med vänster hand, men även då tycks vänster vara efterbliven och knappt hitta till munnen. Vad är då bättre än att öva upp vänster hand?
Idag antog jag en utmaning; sätta i örhängen med vänster - och enbart vänster hand! Höger fick inte bistå det minsta. Klart! MEN, när jag sedan tittade i spegeln satt örhänget i vänster öra längre bort. Då insåg jag att jag fortfarande hade två hål i vänster öra, men konstigt nog inte i höger. Vänster öra är visst också efter.
 
Den senaste tiden tycks det vara något märkligt med Vänster.. mer än vanligt.

15 minutes of fame

Det är alltid lika spännande när Ronneby hamnar på riksnyheterna. PFAS var förvisso ingen rolig nyhet, men nog kände hela Sverige till Ronneby kommun efter det.
 
Tänka sig att vi kom med igen igår! Ronneby, av alla hålor, uppmätte årets hittills varmaste dag. Det förklarar en hel del, bland annat varför jag praktiskt taget ville kasta av mig inte bara dunjackan, utan alla mina kläder överhuvudtaget och hoppa ned i ett isbad - vilket inte är likt mig. Jag drog dock slutsatsen att det inte vore läge att springa omkring naken hemma hos min väninna (det hade jag trots allt redan gjort hos en annan vän efter att jag upptäckte en livlig fästing på vänster arm, varvid jag fick panik.. men det är en annan historia.) och hennes tre veckor gamla son. Visst hans syn är inte den skarpaste ännu, men det vore säkerligen traumatiskt nog ändå, om inte annat för min väninna. Efter den långa promenaden lyckades vi båda svalka oss på ett mer anständigt sätt, ironiskt nog med hett kaffe, till eftermiddagsfikan och öppen balkong.
 
Lyser solen över Ronneby idag då? Inte lika mycket, men vi var i alla fall kända igår. Se upp Stockholm!

Jag särar naturligt

När jag var fjorton år fick jag för mig att prova snedbena, men det höll inte ens tio minuter tills mittbenan rättade till sig. Mamma ifrågasatte då hur jag ens klarade av att ha håret på snedden, då hon får huvudvärk av minsta förändring av sin konstanta och envisa mittbena. Det verkar som om jag har samma "problem".
När jag var åtta år hade jag lugg senast, som då höll sig på plats. För två veckor sedan klippte jag lugg igen, men som min frisör beskrev det, så särar den sig naturligt. Att hålla den på plats är nästintill omöjligt.
Så nu är det som det är, en särad lugg. Men visst, det duger det med. Herrn är nöjd och har aldrig klagat över något särande förut, så varför skulle han göra det nu?
 
 

En teori om IKEA

Listan över sådant som behövs här hemma tycks aldrig mättas. Alltid är det något som ska införskaffas. Något som glömdes bort helt förra gången, trots den noga planerade listan med x antal dagars betänketid, innan själva färden dit. I riktiga län finns åtminstone en IKEA i någon utav kommunerna.
Blekinge hör inte bland ett normalt län dock, då dess storlek och miljö skulle kunna liknas vid Walmart; är man smart tar det cirka 1,5 timme att ta sig igenom det hela, inte tal om att det är fullt av skumma typer som inte talar något gediget språk som finns på denna jord, samt allt oändligt skit, med något enstaka bra här och var, men egentligen är inget varken mödan eller priset värt.
 
För att handla på IKEA måste vi alltså åka till antingen Kalmar eller Älmhult, varför vi är angelägna om att inte missa något. Men det händer alltid. Och kanske är det en del av IKEAS planer.
 
Har ni märkt hur varuhuset alltid tycks vara fullproppat av långsamma Hans Moleman:s? Och de finns aldrig bakom en, utan framför, som för att hindra en helt vanlig kund från att ta sig igenom alla avdelningar inom rimlig tid. Jag har länge undrat om de är IKEA-anställda, fast civilklädda, som låtsas titta runt efter något de egentligen inte behöver - och det gör de långsamt först man faktiskt närmar sig dem. Men lik förbannat kan de gå i lagom takt när de inte är omgivna av andra människor. Inte kan väl det vara en slump?
Deras arbetsuppgift är tydlig; de ska hålla oss kunder kvar, så att vi fastnar och i den stunden, efter att vi gett upp all hopp om att på något vänster kunna slingra oss förbi de långsamma, börjar se oss omkring och upptäcka annat som vi inte planerade att köpa, men som vi ändå resonerar med att "ja, nu när vi ändå är här kan vi ju passa på och köpa en lustigt formad lampa som liknar en använd näsduk. Det är ju modern konst och prisvärd inredning i ett!"
Fem varor blir plötsligt fyrtiofem, och all tid det tar kombinerat med den dåliga luften, inte tal om jobbiga belysningen, gör oss trötta - men då har IKEA ett toppenerbjudande; billig mat/fika, det lär ge den extra energin som behövs för att orka fortsätta slänga pengar i sjön! Att man redan ätit spelar ingen roll, för "nu när det ändå finns både restaurang och fik kan man ju passa på fylla på magen också, det är ju så billigt och man ska ju inte ignorera mat när det råder brist för barnen i Afrika - vi svullar!".
 
När det börjar lida sig mot sitt slut har några hundralappar blivit tusenlappar och "hemma senast vid fem", har blivit "oj, det är snart midnatt, vi sover och packar upp allt imorgon". När ni vaknar morgonen därpå kommer ni ihåg det viktigaste, som ni verkligen behöver, men som inte följde med er hem - och återvänder, för att återigen, som råttor i rör, börja följa den gråa markeringen med vita pilar som visar gångriktning och leds in i fällan.

"Om jag hade en batmobile" - en dikt till mina medtrafikanter

Om jag hade en batmobile skulle jag enkelt och utan att skada min egen bil
kunna preja stolpskott, som aldrig hört talats om blinkers, med stil
 
Jag hade skjutit ut eldflammor i form av meningar, som "fittnylle, lär dig köra bil"
Ett viktigt budskap om att bland annat inte ta upp mer än en fil
 
Ditt okunniga, patetiska såll, pilla inte med din satans smartphone och Candy Crush medan du kör
Att du inte inser riskerna det medför, undrar jag hur många hjärnceller din, som per timme, dör
- Om du ens har några kvar, det vill säga
För det är inte friskt att ignorera skyltar som förklarar att du ska väja
 
Viss folk, för böveln
Håll avståndet, sluta nosa mig i röven
 
Din usla körning och bristfälliga uppsikt kompenseras inte av din nya bil, som förvisso inte är annat än mög
Hade jag fått välja hade körkortet ditt klippts, så hade du, ihop med bilen din bannlysts från vägen och någonstans i öknen fått staplas på hög
 
Faktum är att du vore mindre av en jobbig jävel som en irriterande medpassagerare och flög
För du är sämre på att behärska ett fordon än att tafsa på en kvinna som bög

Star Wars bland annat

Kvällen innan vi såg den senaste Star Wars-filmen, The Force Awakens, bakade jag en Darth Vader-kaka. Jag såg ingen anledning till att låta bli. Jag skrattade lite för mig själv när jag kom på citat att använda till exempelvis en gäst som först nekar en bit av kakan. Då hade jag kunnat säga; "It is pointless to resist". Och skulle Max ta en för stor bit och inte orka äta upp den hade jag kunnat citera från nya filmen "I will finish what you started".
Det blev dock inga citat, men kakan blev utöver förväntan. Jag var nöjd, Max var nöjd, och ett gäng andra killar, som också fick varsin bit, var också nöjda. Dessvärre kunde jag inte säga detsamma om filmen. Disneys prägel gick inte att missa:
 
#1 Det var dåliga repliker som skulle tolkas som humoristiska, men som jag inte ansåg vara ett dugg värt att ens flina över. Den första "skämt"-repliken kom från en viss Poe, men som bara fick mig att sucka av besvikelse. De tidigare filmerna hade lite humor, stunder då man satt och log, men de var äkta och av bra kvalitét, det var rätt humor. Det var Star Wars-humor. Den här filmen har Disneys-tolkning-av-Star Wars-humor, tillika dålig humor.
 
#2 BB-8, en ny droid var för söt. Efter filmen (för som vettiga människor med hyss, som vi, så sade vi inte ett knyst under filmvisningen) kom vi fram till att både Max och jag tyckte BB-8 var nästan lika söt som en katt som man bara ville klappa och kela med. På det sättet ska man inte se en droid.
 
#3 Samma visa, been there done that. Förutsägbart. Jag tycker inte att filmen sög helt och hållet (till skillnad från Max som uttalade högt om sitt missnöje; "It sucked!" under eftertexterna). Det var i alla fall trevligt att se bekanta ansikten som Han Solo, Leia och Luke Skywalker igen. De deltog i de, enligt mig, bästa Star Wars-filmerna. Inte minst var R2-D2, C-3PO och Chewbacca med. Det är så det ska vara, så där gjorde Disney inte en fullkomlig miss.
 
#4 Sedan när blev Stormtroopers skickliga på att träffa? Och sedan när har man fokuserat på en skadad Stormtrooper, som i sitt sista andetag drar sin blodiga hand längs med masken på en annan? Och, sedan när har en Stormtrooper tänkt att "Nej, nu ska jag lämna den mörka sidan och kämpa för de goda!"?
 
Nåväl, nu har vi sett den på bio, i det som kan vara Sveriges bästa biograf. Säg vad man vill om Ronneby-hålan, men biografen är näst intill perfekt.
 
Jag tänkte skriva mer om annat, som kommande högskoleprov och sådant som skrämmer mig inför det här året, men även om annat som jag ser fram emot i år. Klyschiga kommentarer om det nya årets förväntningar, ni vet. Men jag orkar inte sitta vid datorn längre. Istället ska jag leta upp grannfan som, för tredje året i rad, lämnat sin torra gran på innergården!

Bara för att

Jag tänker inte börja prata om hur man ibland kan föräta sig på vissa saker och gnälla över typiska i-landsproblem, så jag gör motsatsen; skryter. Vi har, trots flera veckor av förtäring, kvar vilt som bland annat rådjur och älg i frysen. Det här att ibland unna sig någon gång har blivit sedvanlig vardagslyx.
 
Till vissa rätter, som till exempel den som står och puttrar i köket just nu, ska det vara ett par deciliter vin i. Sådant kan man förstås utesluta, men som jag ser det så ska man noggrant följa recept som denna.
 
Vi hade inget vin hemma, och jag såg heller inte fram emot att handla på systemet. "Bara alkoholister, ensamstående, arbetslösa mammor och irländare som handlar alkohol på måndagar" mumlade jag för mig själv när jag drog på mig de fyra tröjorna och dunjackan för att bege mig ut i kylan. Jag har ingen fobi för systembolaget, men ska jag dit föredrar jag att hellre gå dit två dagar i sträck under en helg, än att handla där kort på en vardag.
 
De enda i omgivningen där var tiggaren utanför, och en tillsynes alkoholist (sa ju det) som fyllde på sitt lager med tjugo starköl. Plus minus, jag räknade inte så noga.. Jag visste sedan innan, vilka viner som passar till just älg, men för att inte verka vara "en sådan där person" letade jag upp personal och frågade vad hon rekommenderade till en älggryta. För då var jag varken irländare eller en deprimerad mamma till sju barn från olika pappor.
 
Jag har en viss inställning även i andra butiker. Som på Mediamarkt eller Elgiganten, för att nämna några, där de säljer elektonikprylar, däribland en massa smartphones. Man får inte visa sig svag när man passerar den avdelningen, annars kommer kvicka, lögnaktiga, provisionskåta pojkar med slingor och bakåtkammat hår att sätta klorna i en och tjata tills man får migrän. Även om vi ska handla en ny vattenkokare, så kan Max fråga om "inte det är dags att skaffa en smartphone trots allt". Den fåfänga säljaren med falskt leende hör sådant snabbt och då brukar jag alltid förtydliga att "Jag vill absolut inte ha varken en dumphone eller abonnemang. Fan den som försöker tvinga på mig det." Den sista meningen funkar ibland. Men ibland inte, då får jag stirra aggressivt mot den hopplösa säljaren tills mina ögon blir svarta och han springer till en oskyldig dam istället.
 
Så sammanfattningsvis, så ska jag alltid förklara för personal på systembolaget vad vinet ska användas till, om jag handlar där på en vardag. Och i butiker med elektronik och säljare i pikétröjor två storlekar för små, så ska de banne mig lära sig att låta mig vara om de vill skonas.
 
Är det befogat eller bara en ren tvångstanke? Oavsett kan jag väl inte vara den enda som gör så?

Sex sex sex...

En del bakar med förkläden, men jag har märkt att ju längre det bakas i sträck (2+ timmar) desto varmare blir det, varför det är betydligt mer bekvämt med mindre plagg. Ugnen värmer upp hela köket, det vispas och knådas, inte konstigt att man blir varm, även med öppet fönster.
 
När 1,5 timme hade passerat stod jag med halvnaken överdel med inget annat än bh. Jag hade även mina linnebyxor, men från innergårdens vinkel intill vårt köksfönster syns det inte. Så vitt grannarna som passerade utanför vet, gick jag runt halvnaken. Men visst, man får göra och klä sig som man vill i sitt eget hem. Nu i efterhand insåg jag dock hur det lätt hade kunnat misstolkas. Nu när det blir mörkt så tidigt om dagen, ser jag inte lika lätt ut, som andra ser in till oss.
 
Jag höll på med ett recept som jag hade tredubblat, så att det verkligen skulle räcka till Max och samtliga av hans kamrater. Bara antalet deciliter av mjöl var mycket, 18, för att vara exakt, så jag räknade alltid högt när jag siktade ned det i bunken. Emellanåt, under tiden som jag siktade i bland annat mjöl, fick jag röra om i en kastrull, där jag smälte smör, så att det inte skulle brännas vid. Vid ett annat tillfälle kom jag på att jag glömde vaniljsocker i skafferiet, som så lämpligt nog ligger precis vid fönstret. Antalet deciliter mjöl, som jag hade siktat ned just då var sex.
Så, där stod jag vid ett öppet fönstret, i tillsynes enbart underkläder och rufsigt hår (som jag fick från mössan jag hade på mig innan när jag var ute) och upprepade högt; "Sex, sex, sex...". Om en granne eller två var vid fönstret på innergården just vid det tillfället kan jag inte säga säkert, men det jag vet är att dem i så fall med största sannolikhet inte trodde att jag räknade decilitermått då.
- Det är kanske dags att investera i persienner till köksfönstret?

Nunnor och löpning

För att undvika misstolkning av rubriken, vill jag inleda med förklaringen att det här inlägget inte handlar om nunnor som lämnar klostret för att löpa. De får ju inte gå någonstans.
 
Personligen tänker jag, den fria nymfoman och flitige användare av svordomar till ateist, bege mig ut imorgon för en löprunda. Vad i allsin dar har fått mig på den idén kanske ni undrar? En konversation mig och en väninna emellan. Det är farligt att, efter flera lata veckor med skamlöst vräkande av bland annat chips och pizza, diskutera motion, i synnerhet att komma med förslaget; "Det får annars bli vår nya grej, att vi springer tillsammans!". Så skrev jag, den dagen jag syndat oavbrutet med bland annat "fel" kost och så vidare. Jag är långt ifrån förberedd inför en löprunda imorgon, men det ska ändå bli kul! Och skrämmande, men jag litar på att Emma räddar mig i nödfall. Hon gick trots allt en HLR-kurs för tre veckor sedan.
Vanligtvis när hon och jag umgås brukar vi istället antingen:
- tjattra och dricka vin
- tjattra och se en skräckfilm
- tjattra och avnjuta vår gemensamma, specialla COD-diet (chips och dipp)
- tjattra och fynda i Karlshamn
 
Tjattra må vara en stark egenskap hos oss kvinnor, men något säger mig att det blir svårt att tjattra samtidigt som vi springer. Senast jag försökte hälsa på varje glad pensionär jag träffade i förbifarten i spåren tog jag mig inte längre än 2 km innan jag var helt slutkörd. Frågan är vad som blir svårast imorgon; att hålla truten den stund det tar att springa, eller att ens klara av att springa. Time will tell.
 
För att återgå till nunnorna, och varför de står med i rubriken, så bävar jag numera att ha mardrömmar om dem inatt. Jag har ingen annan än min kära mor att tacka för det. Vi talade nyss vid på telefon, och hon fick för sig att skämta om nunnor och ifrågasätta varför jag inte blev rädd under mitt senaste besök till Västerås, när min rara lillasyster fick för sig att klä ut sig till nunna enbart för att skrämma mig när jag som minst skulle ana det.
 
Erika märkte hur jag påverkades av nunnor när vi flög till USA sommaren 2013. Vi var på samma plan som en, tillsynes (och mycket troligen) sträng och fördomsfull nunna. På flyget fanns också två skurkar (den slutsatsen drog jag efter att ha sett polis och vakter leda dem.. inte tal om att de hade handfängslen..) Det jag vill komma fram till är i alla fall att nunnan skrämde mig mer under resan än de snaggade, biffa kriminella med mer bläck än naturlig hudfärg på sin synliga hud. Ändock flyttade jag och Erika mig till andra, lediga platser när planet väl var uppe i luften. Det var något av ett begränsat nöje att ha de där killarna i sätena precis bakom oss.
Hursomhelst så stirrade den här nunnan på mig konstant, med sina mörka ögon. Jag kunde inte komma över hennes besatta stirrande tills den franske flygvärden vänligen gav mig gratis vin.
 
Jag har bara en teori om varför nunnor ibland skrämmer mig. Ni som sett B-filmen Death Becomes Her minns kanske en scen där Bruce Willis rollfigur möter tre gråtande, svävande nunnor, på väg till bårhuset. Det var något jag som barn tyckte var obehagligt med tre långa damer klädda i svart som svävade omkring. Det måste ha satt sina spår hos mig.
 
Jag tänker förebygga risken för mardrömmar om nunnor med en massa kattklipp på nätet. Katter som spinner, katter som badar varandra och katter som förstör sin husse och mattes ägodelar. Då mår jag bra igen. För vem mår inte bra av katter?

Konstiga ljud och nattprat

Under veckans vistelse i Västerås bor jag hos min syster. Hon bor i en tvåa, som är precis lagom stor. En sak jag uppmärksammade inom den första timmen, var alla udda, somliga oförklarliga, ljud. Att hissen låter är inte otippat, då den står intill hennes lägenhet. Men ibland hörs andra ljud, vissa högre än andra. Det kan vara allt från ett kort pip till ett mer långvarigt dunkade, som tycks komma från hallen. Hon har grannar, men att skylla på dem, när det kommer ljud just inifrån Erikas lägenhet kan vi inte trösta oss med grannens oväsen.
 
Jag har större delen av veckan planerad, förutom ett par timmar varje dag. I detta nu är klockan 14-16.00 sådana oplanerade timmar. En normal person hade då spelat musik, sett en film eller helt enkelt gått ut, för att fördriva tiden och lättare ignorera alla läten. Men, vad gör jag? Lyssnar på Mr. Nightmare på Youtube. Och för bara tre minuter sedan föll ena persiennen ned. Kan inte påstå att jag hoppade upp till taket, men jag var knappast oberörd av den händelsen.
 
När jag har sällskap i stan eller är hemma hos en vän, så är det lugnt. Men trots Erikas sällskap om kvällar och nätter, i den här lägenheten, så är det minst lika otäckt. Hon har alltid varit en sådan typ som pratar i sömnen, ibland kan hon till och med sätta sig upp och stirra ut i intet, eller se in i ögonen med uppspärrade, något skelögda, ögon.
Andra natten här sade hon "Nej Sara! Nej, nej, nej..". Natten därpå sade hon "Måste jag... döda!". Den gången kunde jag inte låta bli att försöka kommunicera med henne trots att hon sov, med frågan; Måste du verkligen döda, Erika? med responsen "Ja...".
 
Nåväl natten till idag vände det. Hon bytte även språk med repliken; "Probably.. not the wrong action..". Vad nu det betyder. Engelskan har nog mamma påverkat, då hon och Erika pratade innan Erika lade sig.
Man kan aldrig förutse hur nätterna här kommer att utspela sig. Ikväll vankas skräckfilmer med en gemensam vän till oss. Kanske säger Erika något riktigt kusligt bara för att skräckfilmerna blir det sista hon ser innan sängdags. Time will tell.

Sär skrivning

Till alla "särskrivare" därute:
 
Söt potatis
 
 
Skit gott
 
 
Fett läskigt
 
 
Jätte snabbt
 
 
Par middag
 
 
Bindnings tid
 
 
Shopping tur
 
 
Ni är idioter.

"Vintern" av en vinterhatare

Biltema har redan börjat med glitter, rött pynt och julstämning
Troligen för att lättare förtränga många kunders bittra återlämning
 
Temperaturen sjunker och mörkret faller
Kärringar samlas med glögg och kan utbyta skvaller
 
Allt blir vitt, allra främst huden på grund av försämrad cirkulation
Årstiden ökar risken för frossa, sendrag och urinvägsinfektion
 
För att inte nämna rosslig hosta och hudirritation
Nu om någon gång är det läge för en vitamininjektion
 
Ögonfransar och bryn kan komma att bilda frost
Ta då en varm kopp irish coffee och säg prost
 
Naglar slutar växa och intar en kall nyans av cyanos
Bäst att kämpa och inte drabbas av någon form av psykos
 
 

PMS Cravings?

Tidigare var jag ute och handlade. Jag köpte varor som håller på ta slut här hemma, däribland nutella, jordnötsmör och majonnäs. Kvinnan i kassan sade inte mycket mer än den totala summan, men att döma på hennes blick kunde jag ana att hon misstänkte att jag planerade en mycket ovanlig kombo-smörgås. Ibland händer det att jag köper annat, som en flaska olivolja, eller buljong. Men hemma finns det gott om sådant.
 
Väl hemma kom jag på att jag ska göra Rocky Road om ett par dagar, något jag hade glömt helt. Knappt en halvtimme senare gick jag tillbaks till affären och köpte välbehövliga ingredienser:
 
Bortsett från chipsen, som låg på hyllan intill kassan och frestade mig, så är resten till Rocky Road.
Men, det visste ju inte samma kvinna bakom kassan. Som om det inte vore nog fattades en ingrediens till Rocky Road, nämligen minimarshmallows. En kille vid syndarnas hylla sade att de var slut. Han hade heller ingen aning om när de skulle få in dem igen.
 
Under tiden som kvinnan bakom kassan scannade in varorna passade jag på fråga; "Ni råkar inte veta när ni får in fler minimarshmallows?" Jag kunde ha förklarat att jag skulle baka, men under de fem åren jag bott här i Blekinge har jag märkt att kallprat med kunder inte är något som värderas. Dessutom var det något underhållande att se minen på kassörskan. Onekligen udda och oförglömlig.
Hon trodde antingen att jag var ett sådant pms fruntimmer som passar på moffa när det finns en "rimlig ursäkt". Eller så suckade hon bara "Amerikaner..." för sig själv.
Nåväl, jag har allt jag behöver nu! Nästan.

About

Min profilbild

Sara Smith

Sara heter jag, en säregen, sprallig halvjänkare från Västerås. Kärleken förde mig ned till Blekinge där jag nu bor tillsammans med min älskade sambo. I bloggen får ni ta del av min äventyrsfyllda (feel the sarcasm) vardag och mina tankar och funderingar som kan slå till när som helst, var som helst. Smittar min sjuka humor av sig får ni skylla er själva.
RSS 2.0