Kattnappning?
Häromkvällen när jag satt på en bänk på innergården med en katt i knät började jag fundera. Inte i början förstås, utan snarare efter 57 minuter av totalt stillasittande och undergivenhet gentemot grannens katt. Vårt köksfönster var öppet och det doftade ljuvligt från biff stroganoff som Max lagade. Grannar passerade mig en gång, och sedan en gång till, lite senare, efter att de handlat och uträttat sina andra ärenden. Blicken från dem den andra gången var mer ifrågasättande och konfunderad än den första, trevliga. Jag insåg vad de tänkte. "De tror jag är kattgalen.. Visstja det är jag", tänkte jag sedan likgiltigt och fortsatte klappa katten och se hur mina nytvättade, nystrukna kläder återfick veck och täcktes i päls.
När myggorna började titta fram, i samma veva som grannen öppnade sitt fönster (som för övrigt ligger på nedersta våningen, till vänster om bänken som jag satt på med hennes katt), var jag snabb med att lyfta ned honom. Vår portdörr stod öppen då några nyinflyttade tjejer höll på bära in möbler till ettan som står vägg i vägg till vårt sovrum. (Det blir fjärde gången som någon flyttar in i den ettan inom knappt två år. Jag intalar mig själv att det inte beror på oss och de papperstunna väggarna. Alla måste vi ju få möblera om.)
Innan jag begav mig mot trappen bar jag katten mot sitt fönster och pekade som ett fån. Han borde ha fatta vinken. Men icke. Han följde mig uppför trappen istället och tittade upp mot mig, med en blick som såg ut som om han väntade på att jag skulle släppa in honom. Jag lockade ner honom vid tre tillfällen. Sista försöket satt han kvar och såg ner mot mig, rak i ryggen, säker och jag kunde svära på att han fick hålla sig från skratt.
Till sist lyckades jag, med Max hjälp, hålla katten borta från vårt trapphus, men timmar senare satt han utanför vårt köksfönster och tittade upp mot oss, och gav dåligt samvete som heter duga.
Frågan lyder; är det kidnappning om katten följer med hem till oss självmant?
