Sara Smith

Somliga fejkar bara ibland, vissa vid varje möjliga tillfälle. En del är bättre och andra är så usla att de skapar en konstig stämning. Personligen anser jag att om man ändå ska göra det, så varför inte gå all in och göra det trovärdigt? Imorgon kommer jag att prova fejka själv. Inte "bara för att", utan för att jag har blivit tillsagd att göra det. Och som elev har jag väl ändå inget att säga till om det.

 

Imorgon intar jag två roller; ambulanssjukvårdare och sedan patient fastklämd i en bil. Jag ska låta påskina outhärdlig smärta, ha en revbensfraktur och ha sår lite här och var. Jag hoppas att iscensättningen tillsammans med sminkningen hjälper mig fejka smärtan bättre än vad jag lyckades med i eftermiddag och enbart fantasin. För jag tror inte att man skrattar när man varit med i en trafikolycka, i synnerhet med en revbensfraktur och minsta djupa andetaget känns.

 

Hur det än går ser jag fram emot att utöva de nya kunskaperna i praktiken inför akuta situationer. All fika som ska packas med är inte fel det heller.

I söndags, när alla tjejer skröt om att vara tjej och snackade om feminina superkrafter försökte jag lära barn att säga The Beatles. Jag påvisade inga feminina-superkrafter den dagen, men vår färgsprakande tavla på tidernas bästa band hade någon kraft som fångade barnens blickar.

 

Dagen därefter kände jag att det skulle bli en riktigt bra start på veckan. - Dumme fan. Vi blev båda magsjuka måndagskväll. Initialt fick Max panik i tron att jag var gravid. På något vänster lyckades jag skratta åt hans Homerliknande reaktioner. Men Max kunde pusta ut, han blev också magsjuk till slut, tre timmar efter mig. Aldrig förr har jag skådat en karl som är så lättad och belåten med sin magsjuka.

 

Nåväl, två och en halv misärdagar är över och nu blickar jag framåt. Längre framåt och jag är fullkomligt lyrisk över ett visst helgon, Guds mäktige, legenden Sir Paul McCartney som kommer till Sverige i sommar. Jag avslutar med punkt istället för utropstecken för att verka cool, men jag är allt annat än det. Jag skuttar säkerligen även i sömnen av lyckan som komma skall.

Jag vore väl ändå något av en hycklare om jag klagar över 90-talister och bland annat deras surfberoende, då jag själv är född 1990 och spanar 9gag.com regelbundet. Därför satte jag ned foten och har valt att prioritera skolarbeten direkt efter praktiken istället för nöje och underhållning. Jag skall göra färdigt läxorna helt och hållet innan jag ens tänker tanken att blogga eller logga in på facebook, om så bara för att kolla ett event eller meddelande.

 

Tycker att jag lyckats väl. Jag har suttit vid datorn enbart av studieskäl. Tills idag då Aslan protesterade när jag var in the zone och nästan klar med arbetet. Efter upprepade och desperata försök att få bort katten, utan att lyckas, gav jag upp. "Suck.. Vad göra? Fotografera katten som lämpligt nog sitter och poserar på skrivbordet."

 

Aslan fick tillfälligt bort mig från studierna, men någonting säger mig att han inte hintade med att jag skulle blogga heller.

 

Dagens funderare: Hur kommer det sig att jag lyckades överföra kamerans bilder och sedan blogga problemfritt med katten kvar, men ändå fick besvär att fortsätta med skoluppgiften?