Se - Lyssna - Känn
Jag vet inte riktigt vilken veckodag eller vilket datum det är, men det känns som om helgen är nära och att hösten är runt hörnet. Soffan – en gång, för inte så längesedan, tvättad - ser ånyo ut att ha tillhört Caliqula Vad fläckarna på min tröja beträffar, vet jag inte om det är palak korai från igår kväll eller mänskligt avfall som läckt igenom blöjan tidigt i morse. Oavsett vilken intorkad vätska som föreligger, bör jag ta tillfälle i akt att antingen under nästa tupplur eller under ett Bamse-avsnitt hoppa in i duschen och slänga kläderna i den konstanta tvätthög som upptar större delen tvättstugan. Ibland glömmer jag bort att uttrycka mig via verbal kommunikation och istället, liksom minimänniskan, gestikulerar jag och ger ifrån olika läten. Det kaffe jag dricker är i regel kallt och några timmar gammalt, mat äter jag lite pö om pö. Fem månader in i nya rollen, kan jag inte låta bli att se många gemensamma nämnare med sjuksköterskans yrkesroll, och jag har en aning om att det kan vara såhär demens upplevs som. Med det sagt, skulle jag kort kunna beskrivas som en dement sjuksköterska, men ’mamma’ går också bra.
