So close but yet so far
Jag säger som Stewie Griffin gjorde när mamma Lois trillade av stolen som hade en lös fot och hon inte bröt nacken, som han planerade: DAMN!!
Jag känner mig elak och självisk, men det är inte meningen att framstå på så vis...
Man ses inte ofta under distansförhållanden, det är självfallet. Nu är Max, personen jag älskar mest i hela världen och saknar oerhört mycket, i Stockholm på återträff med gamla soldater och jag tycker det är jättekul för hans skull, det finns nog inget bättre än att göra och se honom lycklig, men jag kan samtidigt inte sluta tänka på hur jobbigt det är att veta att han bara är drygt en liten timme ifrån mig. Jag har åkt till huvudstaden ett flertal gånger rent spontant bara för att shoppa och åka hem igen efter ett tag. Nu, rastlös och med denna tanke som fastklämd i skallen, frågar jag mig själv om jag ska gå och lägga mig för natten redan eller vara vaken och försöka hålla mig så sysselsatt som möjligt? För dum som jag är (trots att vi ska ses helgen vecka 16) blir jag inte av med tanken. Jag vill åka och träffa honom - inte ikväll eller lördag, så han kan vara med sina vänner så mycket som möjligt, men typ på söndag bara säga hej och bara vara med honom.. en liten stund bara..
