Spontanhälsning sådär sent en söndagkväll
Halvliggandes i soffan, under pläden, ringde det plötsligt på dörren. Klockan 22.30. En söndagskväll. Gissa om vi hoppade högt. Min första tanke var att det var någon granne som var full eller hög som ett hus, och ville starta bråk/erbjuda svart jobb. Något i stil med Hjorthöjden i alla fall.
Visade sig vara nyinflyttade grannar. "Öh.. svenska?" var det enda jag uppfattade från vardagsrumet, efter att Max försiktigt öppnade dörren. De bjussade på kaka och ett litet brev. Stod vad de hette och vilka ingredienser kakan var gjord av. Snällt. Men högt oväntat.
Sånt sker väl ändå aldrig längre? Jag kan bara se det hända på någon liten förort en strålande sommardag där alla kvinnor är hemmafruar och karlarna jobbar hela dagarna. Typ som Wisteria Lane utan alla mörka hemligheter. Där hade det inte varit ovanligt. Men här?
