Sara Smith

Imorse sa vi hejdå till varandra. Jag hade kunnat krama honom hela dagen. Men vi hade inte tillräckligt med tid. Att komma hem till mörker och tystnad, istället för skrik och smällar från Max tv-spel, var inte alls lätt. Det är sådana stunder som får mig att inse hur sällskapssjuk jag verkligen är. Och beroende av underbara Max.

I lågstadiet fanns en pojke i klassen som hade separationsångest med sin mamma. Han kom försent till skolan varje dag. Mamman fick alltid lämna av honom. Och varje gång klamrade han sig fast vid henne och började grina.

Jag grät inte. Jag kunde till och med släppa taget om honom. Februari, förra året jag åkte upp själv, fick jag ett sms; "sakna inte ihjäl dig på Max." Tänker jag inte göra heller. Förstår bara inte hur folk står ut med att bo ensamma? Aldrig få ett varmt bemötande så fort man kliver in genom dörren. Hur gör dem?

Utan Max är jag lika vilsen och totalt messed up som Homer när han försöker sätta ihop den nya grillen.



När väl i Västerås tänker jag njuta av iskall öl, mat så jag inte kommer i mina kläder, och framför allt, trevligt sällskap! Vi ses!