Sara Smith

På Råby finns mycket snö, och imorgon tvingas jag ut i kylan. Tur jag har den brungröna vinterjackan så jag inte smälter in för lätt och plogas bort.

 

Såg precis Coca Cola-reklamen. Kanske kör den lysande, röda lastbilen upp hit sen. Peppar peppar.

Efter en hel städdag med öm rygg och huvudvärk som efterföljder, hittade jag gamla foton i en låda. Kunde inte riktigt släppa blicken från ett utav dem, där mamma hukar och går omkring i lägenheten som Quasimodo, medan Findus håller komandot och spelar bossig.

 

Idag är novembers fjärde torsdag, vilket innebär att jänkare just under dessa timmar trycker i sig mer mat än normalt. Är det möjligt, kanske ni undrar? Svaret är ja. De sätter aldrig en gräns, och fyller kalkonen med stuffing, käkar det tillsammans med allt möjligt ätbart, ger bort gåvor och uttalar sig om vad de är tacksamma över.

 

Här blir det varken stor släktträff eller kalkon, men Erika är fast besluten att göra något mäktigt; en chokladtårta. Jag tänker inte hindra henne från att göra det hon verkligen vill. Vad vore jag för syster då?

 

Jag är fortfarande förkyld och funderar för mig själv om jag blivit yr i skallen redan, eller om det är placebo. Nog snurrar det och ögonlocken har blivit tegelstenar.

 

Nåväl, jag är tacksam för att NyQuil har skapat en medicin som inte smakar röv, och innehåller alkohol som värmer i vinterkylan. (sen är jag också tacksam över mitt livs kärlek, resten av familjen och hittan och dittan)

 

Inatt drömde jag att stod jag utanför Comic Book Guys butik, som av någon anledning låg i Gallerian i stan. Jag blev dock inte beviljad inträde, och fick istället slingra mig genom en springa längre bort. Inuti befann sig Mr Burns, Smithers och en vampyr som pratade vin. "Perfekt!" tänkte jag. "Detta är ett ypperligt tillfälle i sökandet efter en vinsort Max och jag drack ofta när vi dejtade."

 

Med sitt onda skratt, skumma blick, och fingrarna sådär ihopsatta, nära nyllet, stod Burns vid två olika hyllor. Vinflaskorna var täckta och jag fick endast välja en. Lyckligtvis valde jag rätt, där vårt vin fanns, från året vi dejtade - 2009. Jag gick därifrån nöjd, och slapp ormgropen han annars tänkt lura mig ned i om jag valde fel.

 

Betyder drömmen något? Kanske att jag faktiskt kommer få tag på vinet jag letar efter, till vår 4-års dag? Att Mr Burns existerar på riktigt och kommer till Sverige? Eller att en butik, enbart med serietidningar, kommer öppnas inom kort i stan? Den som lever får se. Jag personligen, hoppas få tag i den årgången. Har till april på mig, borde inte vara några konstigheter.

 

Hursomhelst så har jag roat mig i verkligheten med. Dagen tillbringades med Menal, där mestadels av tiden tillbringades på vårt andra hem - H&M. Trots en obeskrivlig odör som genomsyrade H&M's lokal just den dagen, höll vi ut och samlade på oss nog med kläder att prova i drygt en timme. Menal och jag delar samma smak vad gäller kläder, och vi har samma mått med undantag för längden, ty jag är som en av de längre pommesen i en Happy Meal och hon är en kortare nugget, men det är icke desto mindre en given kombo. Det intressanta med de här slimfit-jeansen för ynka 99 kronor, sydda av Kinas småttingar, är den felfria passformen även på våra olika längder. Håller dem en hel dag eller en msskintvätt? Troligen inte, eller så blir jag positivt överraskad. Alltid lika spännande att handla på H&M.

 

Förtjusta i vin och ostbricka kom vi in på.. ja, ost. Mamma verkar dock inte gilla just brie. Inte kanterna i alla fall.

För att citera; "I always cut of the kant!"

 

Jaha då får vi se när jag kan äta Kolibri igen. Tack!

 

Efter en lång dag beståendes av kinabuffé och möten, behövde Menal köpa en mössa, som hon föll för på Cubus. När vi väl lämnat kassan kom hon på att H&M-påsen var försvunnen. Lite panikslagna, båda två, började vi fundera. Vart har vi varit senaste tiden?

 

Hon började leta genom väskan. "Vi borde börja röra på oss samtidigt för att öka chanserna!" sade jag. I samband med att jag slängde ifrån mig den hysteriska kommentaren, såg Menal upp mot mig och vi upptäckte där och då samtidigt att jag bar på hennes H&M-påse, som jag haft sedan hon köpte snus till sin bror. Jag måste ha gått på autopilot när jag tog emot den, för minnet är ibland som teflon. Tur att huvudet sitter fast. Även om det nu inte alltid verkar så.

Inte blev jag tystare idag. Snarare tvärtom. Varje gång jag träffar Erika K blir jag extra sprallig och hyper. Hon är också den enda som får mig att dricka vodka än idag. Kanske Max också, för nostalgikens skull, då han brukade mixa Vanilla Sky till mig när vi dejtade. Men annars har jag bojkottat vodka. För många minnesluckor. Inte tal om baksmällor under åren.

 

Löjligt kär som jag är i den underbaraste människan i hela världen har jag rätt att vara så pass fjantig att omgivningen nästan spyr upp maten. Sådan var jag som singel. Hatade öppen kel par emellan och trodde inte ens på kärlek. Tills jag träffade honom.

 

Nåja, rakt på sak: Nu när vi är nästan 60 mil från varandra är samtalen guldvärda. Max röst når ända in till själen och jag nöjer mig inte med medelhög volym.

 

Vi är olika på flera sätt, även när det gäller volymen när vi pratar. Jag har nämligen på högsta volym under våra konversationer. Han däremot har på lägsta. Han påstår att jag pratar ovanligt högt.

 

Kanske är det därför folk täcker öronen ibland? Och alla speglar som krossas? Allt det där kan väl inte vara en slump?

 

Erika K blir först att höra mig tala lägre. Om det nu går. Jag har trots allt ärvt det från mamma. Den höga tonen och glupskheten kommer från jänkargenerna. Kunde ha varit värre. Tänk om jag fått liknande nysningar som henne. Eller samma musiksmak! Hua!

 

Wimpy wimpy wimpy                                                                 HEFTY HEFTY HEFTY

Västerås avgaser har redan satt sina spår i skallen. Idag kallade jag Menal för Aslan. What gives? Är det verkligen enbart alla stans avgaser? Möjligtvis en gnutta distraktion över det där viktiga mötet? Eller kan det bero på att hon hade en sjal med leopardmönster?'

 

Nåväl, jag varken klappade henne, eller spetsade hennes kläder med kattmynta. När jag gör sånt är det dags att överväga inskrivning på psykiatriavdelningen.

 

Nu dröjer det lite drygt en månad tills Max och Aslan åker upp till gurkstaden. Tills dess ska jag jobba så mycket som möjligt, och givetvis träffa vänner under ledig tid.

 

Redan idag är schemat fullspäckat. Inväntar ett läkarbesök hos en Jan-Ove Nilsson. Jag tänker anmäla mig till Herr Nilsson i receptionen. Bara för att. Sen får jag inte föreställa mig Pippis vän i för stor läkarrock. Då brister jag ut i skratt.

 

Fredagkvällen bjöd på en konsert med Moa Lignell. Max kom hem med biljetterna redan i torsdags, fastän det inte förelåg någon risk att de skulle bli slutsålda. Inget illa mot Moa, men vi pratar om Ronneby. Ytterst få invånare, färre av dem som är villiga att betala för event.

 

För att citera Moa, som kunde läsa mina tankar; "Kul att så många i Blekinge kunde komma!"

Strax därefter kom en liten pojke med responsen; "Och nu vill vi inte höra mer..!"

 

Hujedamej sånt barn han var! Pojkens citat var översatt för att ni skulle förstå. Så här lät det på blekingska; "Eå nyu vill ve entä huörrrra meärrr". Mina öron! Hade jag vetat att publiken skulle höras hade jag tagit med mig öronproppar.