Sara Smith

En stor anledning till varför jag inte skrivit på länge beror på vår lilla Aslan, som blivit svårt sjuk. Han fick åka till akuten i Karlskrona lördagmorgon. Vi trodde hans sämre tillstånd berodde på sjukdomen han under en längre tid kämpat mot. FIV. Vi fick istället veta att han hade en tumör i magen.

 

Att få ett sådant besked tar tid att smälta. Utöver förtvivlan kom Max och jag att tänka på en sak; om vi mår så pass illa över Aslans situation, hur tusan vore det inte om det vore ens eget barn? Oron som måste uppstå redan under graviditeten. Att bland annat ständigt tänka på vad man äter, eller behöva hålla andan när man passerar rökare för att skydda barnet. Att när det väl kommer till världen se efter det och bekymra sig över hurdant han/hon mår, vart denne befinner sig och vad som pågår just när man inte är tillsammans och saknar möjligheten att kunna skydda barnet. 

 

Våra alternativ har varit att lyssna på förstånd eller hjärta. Förståndet spelar ingen huvudroll i det här läget. Allt vi velar mellan nu är vilket djursjukhus som tros vara bäst inom kirurgi, vilken kommun som vore smidigast att köra till och vilken väg som är lättast för Aslan att åka.

 

Nu i april är blir det ett år sedan vi adopterade honom. Han ska vara med oss den 22 april. Inget snack om saken.