Ömsesidighet
Då var det bekräftat, Max och jag är inte heller omtyckta grannar. Förutom för kvinnan från Stockholm som bor bredvid oss. Hon kallar oss "underbara, vackra människor". Sen om hon gör det för att hon är förtjust i katter och vet att vi också har en, eller om det är för att vi inte för oväsen dygnet runt eller besudlar utegården, och vid varje tillfälle hälsar artigt, det vet jag inte. Kanske både och?
För cirka en kvart sedan, vid kyldisken i Willy's stod grannen från ettan på första plan där. Jag hade anat illamående vid entrén då jag redan där kunde känna lukten av hennes rökskadade ister till kropp. Den hiskliga synen av hennes fördärvade ben (som i själva verket lika gärna kunde varit ett, då ett tunnt kaffefilter inte får plats emellan låren) med tunna, sprängladdade tighta strumpbyxor och på tok för korta tunika, snarlik ett Ikea-lakan, kommer aldrig försvinna ur min näthinna. Inte på ett bra tag i alla fall.
Hon stod just vid den hyllan jag behövde komma åt. Alla olika smörsorter; normalsaltat, extrasaltat, osaltat, laktosfri, ekologiskt. Antingen är hon den typen som velar och får beslutsångest över småsakerna i livet, eller så blockerade hon framkomligheten för min del. Bara för att.
När jag väl lyckades sträcka handen efter smöret jag behövde, kunde jag känna hennes kisande, trötta blick mot mig. Darth Vaders mörka, kalla andetag underifrån masken skulle passa ypperligt vid det ögonblicket. Jag ignorerade ögonkontakt, och vände istället snabbt om när jag begav mig, för att se om hon kunde hålla sig från att trycka i sig smöret på plats. Hon stod med ryggen vänd lik en kaxig valross med nyllet högt upp mot taket.
Avskyn som vi känner mot henne. Det är ömsesidigt.
Snart slipper vi ha henne som granne. En sådan lättnad. Så efterlängtat. Så fantastiskt.
