Sara Smith

Solen skiner och min lama ursäkt till att jag inte är ute och springer är på grund av kylan. Att komma upp i värme tar knappt fem minuter.

 

Igår eftermiddag bestämde Max och jag att greppa våra kärlekshandtag och bege oss ut mot Brunnsskogen och springa. Alltid lättare när man är två. Dels för att peppa varandra, dels för att den ena (Max) ska kalla på hjälp om den andra (jag) svimmar och faller pladask med nyllet först.

 

Igår var det ingen som svimmade dock. Jag kände mig pigg och taggad. Extra mycket i början. Sedan glömde jag tänka på andningen och råkade föreställa mig hur det gick för Aslan, som tvingas ha en krage på när vi inte är hemma och ser efter honom. Så jag började skratta istället. När kroppen kort därefter insåg att det inte gick att skratta och springa samtidigt började jag successivt återhämta andningen.

 

Jag är inte elak, jag skrattar MED Aslan när han går in i möbler och inte kan ta sig någonstans med den stora kragen runt huvudet. Stackars liten.

 

Ska man skratta eller gråta?