Cred!
Dagen började illa i fosterställning med en tung, badande katt med klona i högra axeln, en viftande svans på näsan och hans kända tonfiskandedräkt. (han får inte ens tonfisk i sin dagsranson, wtf?!).
Hursomhelst så var klockan 7.30 och jag hoppades på en uppiggande dusch, och det blev det också. Dock inte som jag hade väntat mig. Jag tänkte mer på att vattnet i ansiktet skulle få mig att kvickna till. Istället kröp en ovälkommen våldgäst fram från under balsamet precis i samma sekund jag var på väg in i duschen. En stor, vidrig sådan.
Till min förvåning blev jag varken vithårig eller paralyserad av skräck. Jag skrek inte ens. Jag skällde ut den. "Din jävel vafan tror du att du håller på med?!" Jag plockade fram sopborsten och på något vänster förvandlades stunden till någon form av spindel-agility. "Nej! Stanna i hörnet annars dör du!" utbrast jag samtidigt som jag tydligt slog sopborsten i golvet för att blockera framkomligheten.
Inom fem minuter hade jag fått in den i en gammal pizzakartong (en av många fördelar med regelbunden pizzaförtäring), burit den till köket för att sedan släppa ut aset genom fönstret.
Jag ser alla stunder som dessa som bra terapi. Man måste möta sin rädsla innan den slukar en hel. Troligtvis more to come. Men det får gärna vänta tills syster kommit hit. Då får hon bistå mig (JO Erika).
Att jag var modig imorse kan ha varit av ren slump, kvinnoförbannelsens humörsvängningar eller så börjar jag faktiskt övervinna min rädsla. Det märker vi nästa gång.
Avslutar inlägget med en frestande bild på kvällens underverk av mig och Cata. Hon och jag borde hålla eget avsnitt varje vecka i Mitt Kök.
Kommentarer
Trackback
