Sara Smith

Samtidigt som jag ligger och läser utomordentliga noveller från en kär vän, börjar jag fundera. Jag hör katten i köket som befinner sig vid sina skålar och smuttar vatten efter att ha blivit bortskämd med Gourmet. När han smaskar gör han det högt, men ack så gulligt. Så jag låter mig inte störas av det.

 

Däremot avskyr jag när folk smaskar i överlag. Som mamma och syster. Liksom bekanta och främlingar i stan. Särskilt om de dessutom tuggar öppet. Ljudet är outhärdligt. Hujedamej.

 

Samtidigt gör det mig inget heller, när jag till exempel matar äldre på ett boende. Kanske för att de inte kan rå för det. Liksom katter inte lär sig hyfs beträffande att "äta fint".

 

Djupare tankar än så kommer jag aldrig in på under sådana omständigheter. Jag syftar då på min förkylning. Jag lär med största sannolikhet gnälla om den tills den faktiskt försvinner. Alltså om cirka fem veckor.

Ha överseende.