Sara Smith

Vistelsen börjar lida mot sitt slut och precis som alla gånger i staterna förut har jag mer att packa hem än jag hade innan. Nya kläder, mycket ätbart som jag lovat Max och Menal. Jag hade inte gnällt över packningen om jag tänkte praktiskt från första stund. Av någon anledning följde mina träningskläder med, som om jag faktiskt skulle springa varje morgon. Och varför packade jag med mig fina blusar som jag ändå aldrig vågade använda i tron att jag ständigt skulle söla och kladda ner dem? Mycket som aldrig använts.

 

Nåväl nästa gång jag reser till USA tar jag enbart med mig slitstarka kläder som tål bland annat fettfläckar. Jag säger adjö för den här gången och återkommer om ett par dagar. Eller veckor.

 

Så min syster trodde hon var mulatt förut... (OBS! Det är inte hennes ben i blåa klänningen längre bort.)

 

Uppdatering: Kvar i staterna, något större, tyngre inte minst röd som en kräfta panda-style, tack vare min envishet att ständigt bära solglasögon så länge solen lyser. Mamma är lättad över att ha överlevt "det onda som härjar" i New York. Vi bodde mitt i stan och hon klargjorde omedelbart hur viktigt det var att inte visa tecken som kunde tyda på att vi var turister. Trots oron hon hyste flaxade hon med turistblanketten och kartan. Vilket jag förvisso gjorde med min egen turistblankett (skrivet på spanska - overkill?). Hon sa även vid upprepade tillfällen "I don¨t want to loose you guys in this city!" och "Watch your bags, this is New York!"

 

Bättre blev det först efter upploppet i stan. Vi gömde oss i H&M tills alla rasande människor passerat gatan. Tack vare en främmande man som kom från andra hållet och varnade oss att gå iväg snarast. New York-bor kan vara snälla. Eller så var han en av oss; en nyfiken, dock mesig turist i konstant beredskap att gå till patetiskt och värdelöst försvar mot en mäktig, beväpnad brottsling, skallig och tatuerad. Kanske ser de alla inte ut så?

 

Nåväl, det var en ny och spännande upplevelse som jag längtar tillbaks till. Hemvägen blev en road trip förbi Rhode Island, en tur till stranden och mysig avslut på kvällen på en Bead & Breakfast. Lustigt nog hos en trevlig kvinna, känd som "The Cat Lady". Kanske blir det mitt smeknamn om tjugo år? Max går nog med på att skaffa femton katter till - varför inte? 

 

På tal om katter, jag är trött efter en heldag med pizza följt av kalas. Först nu är vi hemma hos kusin Gene jr och hans söta, fluffiga katt spinner och lutar sig mot mig. Hon kräver uppmärksamhet och att bli klappad. På hennes villkor. Jag är återigen undergiven en katt och tackar för mig. Om jag har bilder på henne? Flera stycken och de lägger jag ut en annan gång, tillsammans med diverse andra bilder från resan hittills.

 

Det här var en snabb uppdatering. Enligt mig och samtliga Smith-tjejer. Ni får läsa en lång en vacker dag. Se bara till att ha huvudvärkstablett vid sidan om då.

 

Godnatt! Eller God morgon Sverige!

Efter en, till vår förvåning, väldigt snabb och effektiv bilfärd är vi framme i New York. Hotellet såg för bra ut på nätet och jag bävade något falskt i stil med Metro Hotell. Helt i onödan - allt är fräscht,ljust och mitt i smeten.

 

Jag räknar längtansfullt ner de sista minuterna till videochatten med Max innan vi gör stan. Överväger att bära min Red Sox keps. Det lär väl inte New York-bor störa sig ihjäl på?

 

24-pack Pepsi, 30 vattenflaskor och elva kassar senare har vi tillräckligt med mat som räcker till i några dagar. Det är en redig lyxhandel. Personal packar ner maten medan man står och pratar om allt mellan himmel och jord med kassörskan samtidigt som man i lugn och ro kan betala. Vi fick till och med två stora flaskor läsk på köpet.

 

- Det är inte allt. Här finns Gevalia! Svenskt kaffe. Jag gillar hur jag och mamma lyste upp i affären och utbrast "Gevalia!" medan vår kusin inte förstod vad vi menade och kollade på oss som om vi vore grottmänniskor som slogs mot elden. Tills vi pekade på paketet och visade upp en av våra stoltheter. Ingen mer svag jänkarkaffe.

 

Borde runda av nu. Ni ska få återgå till er storhandel med tystlåtna kassörskor och stress med att packa ned alla varor innan det är dags för nästa kund.

 

Vi ar framme I staterna, hela och troligtvis store runt magen redan. Vad kan jag saga om allt hittills? Flyget gick bra, jag laste spanska, Erika talade svenska och engelska till fransmannen. Inget ovanligt i var familj. Vi ar och kommer alltid vara "unika" som det sa fint heter.

 

Igar firades nationaldagen. Vi pratar typiskt amerikanskt och overdrivet. Maffiga burgare, (eller korv- och hamburgare som var kusin uppfann), ol, vin och sist men inte minst tartor med amerikanska flaggan pa. Kvallen avslutades pa gatorna med fyrverkerier som lyste upp hela stjarnhimlen. Tack Kina! Och USA for att ta at aran.

 

Som ni sakert marker anvander jag kusins dator utan tre viktiga bokstaver. Utover det kryllar virus och bilder pa japanska tjejer med stora rattar som poppar upp i rutan circa var femte sekund. Sa jag overfor Inga kamerabilder an. Erikas dator som vantar hos var andra kusin far kopiera in dem.

 

Avslutningsvis kan jag namna att en gata I staterna heter Gaystreet. Pa riktigt. Vi kom in pa vagbeskrivningar och for att citera "Just go STRAIGHT into GAYSTREET!"

 

Nu har ni nagot att skratta at tillsvidare. Vi hors!