Sara Smith

Idag har vi handlat. Bland annat mer pålägg (till alla lchf:are därute är pålägg enklare, syndligt god förtäring i alla möjliga smaker, former och konsistenser, perfekt att ha till er bävan; BRÖD) Kylen är full med leverpastej, ost, prosciutto, kalkon och salami.

 

Ikväll fick jag dock syn på Nutella, som jag ironiskt nog hade gömt allra längst bak i skafferiet för ca en vecka sedan i hopp att glömma bort och sedan använda till bakverk. Jag glömmer aldrig.

 

Jag övertalar mig själv att jag fördriver tiden och inte är sådär tokpedant som jag ibland anses vara. Om LP-skivorna, böckerna, samt kryddorna i köket ändå är i alfabetiskt ordning är det bara dumt att ignorera CD-skivorna, eller hur?

 

Efter den här sorteringen kallar antingen jobb om jag blir inringd, eller storleksgruppering av småprylarna under bordet, från Nordeas lilla bankdosa, till längsta fjärrkontrollen. Jag är simpligen noggrann, ja.

Dagens måsten har varit många. Enbart bra sådana. Bland annat sovmorgon - check!

 

Handla vispgrädde är nästa måste. Något så efterlängtat att haklapp blir ytterligare ett måste. Och sugslang.

Efter en kort dag på jobbet kommer jag hem till min underbara sambo som både damsuger och diskar. Jag är bortskämd. Frågar om han vil ha hjälp, men får allt i svar; "Nej du har precis kommit hem, slappna bara av."

 

Sätter mig i soffan, spanar in min snygging på försvarsmaktens sida och loggar sedan in på facebook. Givetvis. Ser att många är antingen bakfulla eller laddade inför festkväll nummer två. Skrattar lite åt mig själv och ifrågasätter vilka dumbomar som dricker söndagar och måndagar. Det för att sedan komma på att det faktiskt är helg, och jag jobbar medan andra sover ut och gör precis som de vill. Ett dagpass till imorgon bara..

 

Nåväl förmiddagsfikat var något lyxigare än vanligt, och på måndag är både Max och jag lediga. Imorgonkväll är vår lördag och vin på det. Medan alla andra lider av söndagsångesten.

 

Den här dagen börjar lida mot sitt slut. Den började redan klockan 5.30 med katten som halvt kvävde mig med framtassarna. Jag gillar att tro han råkar göra det varje morgon.

 

Dagen har bestått av road rage, stress och sjuklingar, mer road rage, och sist men inte minst fika med Minela och Emina.

 

Trots oändlig förtäring av kakor, mackor, kaffe, choklad, bullar, matlådan, till och med två frukter på jobbet, var jag innan återträffet hungrig bara tanken att smaska i sig en varm baguette med smält ost och skinka. Ibland förundras jag över hur mycket jag faktiskt äter inom några få timmar.

 

Imorgon är en efterlängtad dag. Max kommer tillbaks och jag är ledig. Men det betyder inte sovmorgon. Här ska städas, tvättas, sminkas och piffas. Handla mat, handla vin. Experiment tack vare Laura Vitale. Hon gör mig alltid lika sugen.

 

Hade en lika trevlig kväll som alltid med Emma igår. God dryck, skratt och prat om våra karlar. Om de bara visste vad vi kvinnor uttalar oss om när de är iväg.

 

Vi hyrde även en film, åt upp de där kakorna, som annars skulle hinna bli dåliga. När klockan var cirka 1.45 övervägde vi om vi skulle ut till Katrins och köpa käk, eller laga ihop något här. Vi lagade mat. Vuxenpoäng till oss. Sen att matberedaren kanske var olämplig att starta just innan två på natten, det var inget vi hade ifrågasatt då.

 

Jag vet inte vad vilket jag föredrar bäst; att baka eller äta nybakat. Eller doften som uppstår och sprids överallt och följer en vart man än går. Min väska doftar fortfarande Chocolate Chip...

 

Igår efter jobbet åkte jag till Cata. En vän som gillar att baka lika mycket som jag. Så det rådde ingen tvekan om vad som skulle hittas på.

 

Det var en mycket trevlig eftermiddag/kväll full av fika, pizza, promenad och prat om allt mellan himmel och jord. Från bröllop, till Blekinges fasansfulla dialekt. - För sista gången; det heter buRk inte "böök", och koRv inte "koåaf".

 

Att börja kämpa för bokstaven R och rikssvenska i form av en språkkurs för blekingar är, liksom att öppna eget fik en dag, en av många förhoppningar om framtiden.

 

En vacker dag kommer inga kalla kårar löpa längs ryggraden och håret i nacken kommer aldrig mer resa sig så fort någon infödd Ronnebybo öppnar truten. Här finns kanske en gnutta hopp. Jag måste bara förbereda mig mentalt. Finna tid. Inte minst lista ut hur jag ska börja med det hela utan att blekingarna tar illa upp. För de stackarna tror verkligen att de talar svenska.

 

Tills den framtiden kickar in, tänker jag njuta av min lediga dag och strosa i "stan". Kanske även smaka ytterligare en kaka från igår.

 

Nu är det lite drygt två och en halv timmar sedan Max åkte. Den här tomheten som uppstår i lägenheten går inte att beskriva. Jag får hoppas på rejäl tidsfördriv med mycket jobb. Och umgänge med vänner, det är trots allt roligare.

 

Aslan saknar Max också. Den katten är smartare än man tror. Redan förra veckan anade han att Max skulle åka iväg. Och han gjorde sitt bästa att hålla honom kvar. Han gömde sig i jobbyxorna, tills han måste ha listat ut att Max hade märkt att något inte stod rätt till när han väl skulle ta på dem. Ryggsäcken var gömställe nummer två. Då var Aslan istället redo att haka på mot kylan som väntar Max och hans stackars kollegor.

 

Långhelg indeed. Mycket efterlängtat. Idag känns faktiskt som en söndag, vilket kan låta trist. Men det är som ett plus i kanten när man sedan inser att det i själva verket är lördag och man har ytterligare en natt att vara uppe sent och sova ut nästa morgon. Fantastiskt!

 

Igår var en sådan dag då allt kändes perfekt. Kalla hamnblåsten i Karlskrona var inget hinder. Vi lunchade på Utkiken, shoppade i favoritbutiken, och fikade på Lennarth's. Jag glömmer alltid vad den där goda bakeslen heter. Något i stil med "Marias bulle". Hade lagt ut bild, men jag vågade inte googla just de orden, så ni får använda fantasin. Föreställ er en frasig och mjuk bulle toppad med florsocker, fylld med vaniljkräm.. Om det fanns en enda bakelse jag fick ha till kaffet resten av livet är det Marias bulle. Eller mandeltårta.. Usch vilket i-landsproblem; huvudvärk i försök att välja ut sin favoritfika.

 

Väl hemma till lilla kissen, med extra kläder, inte minst extra centimeter runt magen, fortsat kvällen rulla på fint. Vore dumt att klaga.

Två veckor i rad nu har jag sett dubbelgångare. Dock endast till och från jobbet. De lediga dagarna när jag får sova ut till klockan tio är allt som vanligt. Bara en massa blekingar som ser ut som sig själva, och ingen annan.

 

Första dubbelgångaren var busschauffören från Ronneby till Karlskrona förra veckan. Halvt vaken orkade jag ändå titta upp mot honom och säga hej. När jag väl fick en ordentlig titt på honom insåg jag hur lik han var Barack Obama. Jag spärrade upp ögonen lika mycket som första gången när.. Ja det angår er inte, men spärrade ögon hade jag säkerligen. Antingen trodde chauffören jag var rädd för något bakom honom, eller att jag tyckte han var snygg. Vad som än försiggick i huvudet hans, hoppas jag inte han tog illa upp.

 

Dubbelgångare nummer två var en kvinna på busshållplatsen utanför jobbet. Hon resulterade i den mest udda tänkbara reaktion. Jag blev nästintill attraherad av henne till en början. Sen slog det mig; Hon är Max i form av en kvinna! Håret, dock längre, men var lika mörkt, lika vågigt, kroppslängden, hållningen, ögonen, näsan - ja allt var som min käraste sambo.

Vi fick ögonkontakt när jag närmade mig hållplatsen. Innan jag hann se tydligt tänkte jag inte annat än att hon troligtvis tittade på mig för att jag gick som en zombie efter ett långt och slitsamt nattpass på 11 timmar. Efter en minut såg jag skarpare. Tämligen opraktiskt och dumt kunde jag inte slita blicken från henne. "SHIT!! Är det jag som är så pass övertrött eller är hon verkligen så lik Max?! Hon ser lite ut som en chilenare i överlag" tänkte jag för mig själv.

Lite framlutad mot vägen, kollade jag på klockan och lät påskina att jag såg efter bussen, när jag i själva verket - förhoppningsvis diskret - kollade på henne. Visst hon var lik Max i högsta grad, men jag lovar att jag inte klädde av henne med blicken. Hon var trots allt kvinna. Däremot kan jag ha råkat kapa av henne håret med blicken, likaså föreställa henne med Max jacka och med det där lilla ärret vid överläppen. Tror ni inte det blev honom på pricken då? Jo, och det kan jag inte släppa än idag. Vem är hon? Är hon möjligtvis en avlägsen släkting som också flyttade till Sverige på 90-talet? Eller är hon bara en ovanligt lik dubbelgångare?

 

Många dubbelgångare, lite tid att skriva om allihopa. Men totalt sex stycken på två veckor. Kanske tar jag mig tid att skriva om de en annan dag. Eller inte. Jag känner trots allt några som har en look-alike. Det är mer vanligt än man tror. Min vän Jenny har en nyhetsankare som påminner om henne, fast blond. Min vän Petro är rätt lik Fråga Olles reporter Malin etc.

 

Jobbet skapar en unik vardag fylld med oändliga överraskningar och dubbelgångare.