Sara Smith

Efter år av spontana och otaliga konversationer med totalt främmande invandrare har jag funderat bra länge på varför just svenskar är så pass försynta. Okej, alla är på sitt eget vis, men det borde väl ändå finnas mer i grunden till dess tystnad och säregna avstånd än enbart nationalitet?

 

Jag har stött på en del svenskar som berättat bland annat om sina tider utomlands och hur pratglada alla invånarna där anses vara. Utöver sol och värmen har de berättat att de saknar alla trevliga samtal och att det är "så tråkigt med tysta svenskar". Svenskar som klagar över andra svenskar verkar dock aldrig våga prata med en annan person som man inte känner personligen. Hurdana är de här så kallade pratglada entusiasterna själva på att ta initiativet till att våga prata med slumpmässigt folk på gatorna i stan? Tar de sig faktiskt tiden att ta ett steg fram och tala?

 

Förstå mig rätt, jag klankar inte ner på tyslåtna människor, jag tycker bara det är jättekul att det finns somliga svenskar därute som vågar sig ut ur skalet för att träffa nya ansikten. Det är beundransvärt och enorma framsteg för den svenska stereotypen.

 

Alltid kommer det finnas folk som vill vara för sig själva och ha egentid. Somliga hatar till och med när främlingar så lite som hälsar trevligt mot en. Det får man respektera.

 

Min fråga är enkel; Om de få svenskarna i detta vinterland faktiskt gillar att prata om allt mellan himmel och jord med människor, varför gör de det inte själva?

Jag har, och kommer alltid ge respons när någon talar till mig. Heck en gång stod jag på Stora gatan i Västerås och pratade med en främmande man i 50 års-åldern om bland annat The Beatles och husdjur, i cirka tre kvart.

 

Förvisso tar jag kanske inte i som syster min och berättar detaljer beträffande resmålens destination eller dylikt. Fransmannen som satt jämte oss på planet mot USA i somras sände ut starka Taken-signaler. I synnerhet när han ville umgås med oss efter att planet landat då han fått alla svar han behövde från Erika som, trots att jag sparkade henne i benet, avslöjade att vi hade fem timmars väntetid till nästa flyg. Han ville visa oss runt i Paris. Det var han "säker" på att vi skulle hinna. Lyckligtvis blev det ingen rundtur, då vi lyckades fly undan honom vid avstigningen.

 

Att prata med främmande är inte farligt, bara man tänker förståndigt och pratar om allmäna saker. Ge aldrig ut nummer, ardesser etc, så kommer ni säkert inse hur angenämnt det kan vara att vara lite mer social. Eller rent ut sagt skumt, men liksom mycket i livet vet man inte tills man provat.