Sara Smith

Det magiska ögonblicket när man avnjuter första tuggan av en efterlängtad pralin med marsiancréme i samma sekund den sjuka gubben till granne harklar och spottar utanför fönstret så det bara ekar om det. Föreställ er.

 

Åt jag upp den trots en nästintill kväljande minut? Faktiskt, men den fick stå ett bra tag innan jag kunde fortsätta. Jag tänkte att om jag ändå äter chilensk korv (förstå mig rätt, jag syftar på mat, Completos), som man lämpligt nog fick se detaljerat hur hela korvprocessen går till på tv häromdagen, kunde jag då uthärda sista pralinbiten. Den var min belöning för att laborationsrapporten hittills fått sig en bra start.

 

Det fina med choklad är att det finns mängder av otaliga ursäkter till att äta det; Som belöning, att kvickna till, må allmänt fantastiskt, och "... det kommer ju att bli gammalt snart, så bättre att äta upp chokladen än att slänga. Det finns ju människor som svälter och vi ska vara tacksamma för det vi har och äta allt vi tillförs!".

 

Jag ger den här högen max en vecka till. Om ens det.

Stundtals kan jag framstå som tantig. Jag har trots min unga ålder tröttnat att gå ut på krogen vid vissa tillfällen. Jag blir mer trött, än krökarglad av alkohol, jag gillar mandelkubb, finporslin, Laurel & Hardy och att mata änder i parken. Igår satt jag fängslad framför Antikrundan. Som en tant. Däremot var det repriset, som sändes klockan 1.15. Det hade ingen tant klarat av.

 

Ikväll ska det bevisas att ungdomlighet inte bestäms av en siffra. Vi ska hålla igång länge, och jag lägger mig inte tidigare än 2.00. Det är trots allt helg.

 

När allt tycks gå åt fanders med studier - gör det bästa av situationen. För min del var det ett besök hemma hos mattegeniet Emma och en klunk stärkande koncentrationsdryck. Plötsligt blev allt solklart.