Sara Smith

Det magiska ögonblicket när man avnjuter första tuggan av en efterlängtad pralin med marsiancréme i samma sekund den sjuka gubben till granne harklar och spottar utanför fönstret så det bara ekar om det. Föreställ er.

 

Åt jag upp den trots en nästintill kväljande minut? Faktiskt, men den fick stå ett bra tag innan jag kunde fortsätta. Jag tänkte att om jag ändå äter chilensk korv (förstå mig rätt, jag syftar på mat, Completos), som man lämpligt nog fick se detaljerat hur hela korvprocessen går till på tv häromdagen, kunde jag då uthärda sista pralinbiten. Den var min belöning för att laborationsrapporten hittills fått sig en bra start.

 

Det fina med choklad är att det finns mängder av otaliga ursäkter till att äta det; Som belöning, att kvickna till, må allmänt fantastiskt, och "... det kommer ju att bli gammalt snart, så bättre att äta upp chokladen än att slänga. Det finns ju människor som svälter och vi ska vara tacksamma för det vi har och äta allt vi tillförs!".

 

Jag ger den här högen max en vecka till. Om ens det.