Sara Smith

Ibland är det bra att ha olika användare på datorn, även om vi har tillgång till varandras (vad är då meningen, kanske ni undrar? Enkelt, Max vill ha en hund på sin användarbild och jag vill ha en katt. Istället för att välja en har vi nu en vovsing och en kisse när vi startar datorn!).

Den senaste veckan har jag googlat på en del saker som Max lätt hade kunnat misstolka. Saker som piska, lackhandskar, fingerborg, nålar och så vidare. Jag laddar inför årets halloween, och är halvvägs klar med utstyrseln. Även om han vet vad jag ska vara i år, hade han troligen blivit misstänksam. Och rädd.

 

Som alltid, längtar jag till halloween. Sedan min skunkutklädnad som knodd, har jag blivit hjärntvättad till att klä ut mig till halloween. En del kanske tycker jag är galen som laddar inför halloween, som är först om två månader. Men tänk på att det finns dem som räknar ned de återstående tid kvar innan julafton redan ett halvår innan. Just det.

 

Varje fredag visas Hitchcock-filmer. Igår satt jag klistrad framför tv:n och Psycho. Vissa klassiker får man bara inte missa. Så länge det inte är en romantisk film, vilket jag redan betonade i förra inlägget att jag avskyr.

 

Jag kunde inte undgå från att undra hur folk blev så pass skrämda av den. (Förstå mig rätt, filmen är mer än väl gjord och att hamna på Bates Motel på riktigt vore onekligen otäckt.) På den tiden fanns inte skräckfilmer som The Grudge, Paranormal Activity eller liknande filmer med onda demoner och förbannelser som driver människor till en död orsakad av hårresande skräck. Det är lite ironiskt att sådana filmer skrämmer mig mer än skräckfilmer med psykiskt sjuka mördare, då jag inte tror på spöken eller dylikt. Det otäcka med just The Grudge är osannolikheten att lyckas fly, icke desto mindre överleva. Spöken och förbannelser kan, till skillnad från fysiska mördare ta sig genom allt tills offret går sitt hemska öde tillmötes. Min syster tycker Criminal Minds är läskigare än all världens skräckfilmer med påhittade "figurer". Jag skräms mer av det omöjliga.

 

Därför sov jag gott inatt. Jag påverkades inte negativt av Psycho. Jag drömde förvisso i svart och vitt, men det kompenserades tidigare vid frukost till färgbomberna när Scooby-Doo sändes på tv. Jag hade räknat med att kolla på nyheterna, men under sommaren vill väl nyhetsankare ha sovmorgon.

 

Avslutningsvis bjuder jag på två svartvita bilder på Klappan, gunghästen jag fick i 3 års-present, om jag inte missminner mig;