Sara Smith

Varje fredag visas Hitchcock-filmer. Igår satt jag klistrad framför tv:n och Psycho. Vissa klassiker får man bara inte missa. Så länge det inte är en romantisk film, vilket jag redan betonade i förra inlägget att jag avskyr.

 

Jag kunde inte undgå från att undra hur folk blev så pass skrämda av den. (Förstå mig rätt, filmen är mer än väl gjord och att hamna på Bates Motel på riktigt vore onekligen otäckt.) På den tiden fanns inte skräckfilmer som The Grudge, Paranormal Activity eller liknande filmer med onda demoner och förbannelser som driver människor till en död orsakad av hårresande skräck. Det är lite ironiskt att sådana filmer skrämmer mig mer än skräckfilmer med psykiskt sjuka mördare, då jag inte tror på spöken eller dylikt. Det otäcka med just The Grudge är osannolikheten att lyckas fly, icke desto mindre överleva. Spöken och förbannelser kan, till skillnad från fysiska mördare ta sig genom allt tills offret går sitt hemska öde tillmötes. Min syster tycker Criminal Minds är läskigare än all världens skräckfilmer med påhittade "figurer". Jag skräms mer av det omöjliga.

 

Därför sov jag gott inatt. Jag påverkades inte negativt av Psycho. Jag drömde förvisso i svart och vitt, men det kompenserades tidigare vid frukost till färgbomberna när Scooby-Doo sändes på tv. Jag hade räknat med att kolla på nyheterna, men under sommaren vill väl nyhetsankare ha sovmorgon.

 

Avslutningsvis bjuder jag på två svartvita bilder på Klappan, gunghästen jag fick i 3 års-present, om jag inte missminner mig;