Sara Smith

Jag minns när kramar blev allt vanligare bland tonåringarna i högstadiet. Till att börja med kunde jag inget annat än störa mig på den nya "fjortistrenden" jag ansåg det vara. Tjejerna sade alltid "gumsan!" precis innan eller samtidigt som den stora kramen, och då hade det bara gått tio minuter sist de sågs. Sedan slog det mig: svenskarna har äntligen vågat hälsa på varandra på ett varmare sätt än en vinkning på tre meters avstånd.

 

Det dröjde inte länge tills jag och mina klasskompisar också kramades dagligen. Svenskarnas bubbla höll sakta men säkert på att brista.

För mig är det en självklarhet att krama sina vänner. Men kollegor då? Med vissa funkar det onekligen. Jag kramar gärna hela gänget på korttidsenheten i Västerås, men inte kollegor i Karlskrona. Vet inte om jag undermedvetet särbehandlar vissa grov-blekingar, eller om personkemin helt enkelt inte funkar på samma sätt.

Det jag kan säga säkert är i alla fall att ju oftare någon säger "Eyuuåwa maaj" (= usch) desto mer avstånd tar jag ifrån denne individ. Inte för att vara elak, utan det handlar helt enkelt om ett instinktivt skydd av hälsoskäl, då jag starkt tvivlar på att det är nyttigt med frekventa migrän och blodrinnande öron. Psyket om inte annat påverkas kraftigt av ett främmande, obehagligt språk.

 

Anställda på en praktikplats då? Vad gäller här? Visst finns ändå oskrivna kramregler. Genom kursen i Akutsjukvård har jag en praktikplats på en särskild sjukhusavdelning, men jag blev erbjuden en extra dag på akuten, avdelningen jag ironiskt nog inte brukar vara på. Någonting jag verkligen ville vara med om. Min dagliga handledare där var gladlynt, talade mild blekingska och väldigt pedagogisk. Jag trivdes med henne. Mot dagens slut tittade jag in till ett rum hon befann sig då och tackade för dagen och all hjälp. Hon log och gick fram till mig, pausade, och lade sedan sin ena arm på min axel. De knappa tre sekunderna passerade i slow motion och jag tänkte på två saker:

1. "Inleder hon en kram och väntar på att jag fullbordar den eller är klappen på axeln hennes sätt att visa att vi inte kommer närmare än såhär?"

2. "Likt The Terminator, som kan avläsa vilka människor som ska avrättas och låtas leva vidare, önskar jag att jag kunde läsa av vilka som vill bli kramade och inte".

 

Jag gjorde bedömningen att klappen räckte, och log en extra gång åt henne för att inte framstå som otrevlig. En del människor är bara för svåra att avläsa.

 

Djur däremot är annorlunda och har inga gränser vad gäller närhet. Aslan, till exempel, ligger på oss när vi sover, kramar om mig eller Max när vi bär honom över axlarna (innan de första två sekunder passerar och han plötsligt får spel det vill säga) och oftast hoppar han upp i mitt knä vid skrivbordet och stryker sig mot allt han når. Det sägs att katter visar sin dominans genom att sitta på andra, men som galen kattkvinna låtsas jag att han är kelig och att det är så han visar att han tycker om en.