Sara Smith

Jag försöker vara optimistisk. Även när det är som svårast. När jag ser över mitt schema för kommande veckor däremot, är det svårare än någonsin. Att börja kl 6.45 är illa nog för en nattuggla som avskyr att stiga upp tidigt. När jag inser att min enda chans att hinna i tid till sjukhuset är om jag stiger upp senast kl 4.45, vill jag bara lägga mig i fosterställning. Hur kan en människa stiga upp vid den tiden? Hur kan det vara så usla kollektivförbindelser till ett sjukhus? Är det någon gång jag lär missbruka kaffe - och kanske till och med börjar knapra koffeintabletter - så är det från och med nästa vecka.

 

Kanske låter jag väldigt bitter enligt er. Kanske klagar jag mer än normalt och överdramatiserar kring jobbtiderna nu när jag åter är gräsänka och inte har annat kvar än vita, krispiga fläckar från Max i lägenheten.

- På tal om dem, så borde jag nog moppa golvet. Av någon anledning gillar Aslan att slicka de här tandkrämsfläckarna vid vardagsrumsfönstret. Å andra sidan, är det inte mint kvar kommer han troligen slicka någon möbel istället. Allt för att den katten inte kan sluta tänka på mat.

Ännu en natt med ytterligare en konstig dröm. Oftast oförklarliga. Somliga anser att varje dröm har en viss betydelse. Jag köper inte det. Inte alla gånger i alla fall. Jag har haft en och annan dröm som knappast står med i drömboken, och jag tolkar dem som jag vill.

 

Inatt drömde jag att vi hade flyttat till Västerås. Det var höst och kulturnatta. Fullt normalt om man bortser från:

# 1 att miljön var mer lik Geonosis.

# 2 apor jagade och fångade in människor med nät.

 

Men annars var det en fullt normal dröm. Min analys av drömmen då.. Jag gillar ju Star Wars, så miljöförändringen är inte helt orimlig. Vad gäller aporna, så har Max varje morgon i fyra dagar nynnat på "Dr. Zeus", som verkar vara en trolig källa.

 

En annan teori bakom de ovanligt konstiga drömmarna är helt enkelt en effekt av den amerikanska hostmedicinen innehållande bland annat 10 % alkohol och många andra skumma ingredienser som säkerligen inte är tillåtet i svenska, receptfria läkemedel. Jag tackar mor för smugglingen från staterna. Jag slipper vakna av hosta mitt i natten och däckar som en klubbad säl inom tre minuter och sover oavbrutet. Tack mamma.

 

 

Vi var på bio igår. Mot alla odds. Jag är mitt uppe i en förkylning med en rethosta som är mer uttjatad än antalet selfies på nätet med tjejer som av någon anledning har en liten del av sin främre topp instoppad i byxan medan resten hänger utanför. Slutar aldrig förundras över 2000-talets trender.

 

Bio var det, ja: nu menar jag inte att skryta över vilka perfekta biobesökare vi är. Det vet ni som känner oss redan. Vi smaskar inte, fipplar inte med plastpåsar, pratar inte under filmen och så vidare. Vi tar hänsyn till medbesökare, precis som vi uppmanas göra innan filmen sätter igång. "Hänsyn till de andra när jag har konstant rethosta... Det här kan bli intressant" var väl min första tanke. Lyckligtvis räckte knappt en liter vatten för att hålla mig tyst under hela filmen.

 

Andra, friska människor i biografen hade däremot svårt att hålla tyst och jag såg i ögonvrån hur Max ögon blev svarta. "Intressant som sagt" tänkte jag vidare. "Spänning i filmen och eventuell slagsmål i salongen".

 

Det är en sak om någon råkar nysa, eller råkar sätta i halsen. Men att prassla i godispåsen samtidigt som man högt slänger ut en onödig kommentar som "åh.. hajar.." med munnen full med vingummin, då har man gått över gränsen.

 

Kanske är Max och jag udda och extremt kräsna. Eller så är vi ett par av få kvar med vett. Vad tycker ni?

 

Vi snackade i alla fall om att en dag bygga en egen biograf i vårt nästa hem när vi lämnat Blekinge. Swanson är upptaget. Kanske använder vi något med Aslan.. Den expanderande kattrenden har jag ingenting emot faktiskt.