Det fasansfulla väntrummet
Alla har vi varit hos doktorn. Vi har varit på plats enligt bestämd tid, men alltid fått vänta mellan 10-20 minuter längre tills läkaren bestämt sig för att sluta retas och tillslut ropa efter namnet på sin nästa patient. Liksom många andra kan jag inte låta bli att undra hur många utav dem, som jag omges av i väntrummet, som bär på något smittsamt. Det är sådana tankar som får mig att agera svenskt och sätta mig så långt ifrån alla andra som möjligt. Finns det bara en sittplats kvar bredvid någon svettig fabror som nyser sig i handflatan istället för i armvecket, som det ska göras, så står jag hellre och undviker att vidröra något. Veckorevyn från 2011 är nog besudlad sedan en längre tid tillbaka. Förr, innan jag skaffade en smartphone, skickade jag random sms för att fördriva tiden istället för att chansa med fläckiga tidningar.
Numera behöver jag inte längre göra sådant, då jag är ägare av en smartphone sedan snart två månader tillbaka och det är ypperligt när man sitter i ett väntrum eller åker kollektivt och tåget är sent som vanligt.
9gag är kul, men jag kunde ändå inte låta bli att istället behålla telefonen i väskan och se mig omkring - förhoppningsvis diskret - på alla nästintill panikslagna fruntimmer i det där väntrummet. Alla vet varför alla andra är där, och det tycks vara någonting med tanken att känna sig som en kalkon på Tacksägelsedagen, som får kvinnor att se ned på golvet och hålla hårt om armstödet med sina darrande händer. Tillsynes var jag den enda som faktiskt satt rakryggad. Jag skrattade till och med lite för mig själv då jag hade gårkvällens Family Guy-avsnitt i huvudet. Sådant kan spelas i repris i huvudet två, tre gånger och jag skrattar lika mycket för det.
Nåväl, ingen märkte nog det. Jag stirrade inte, utan kunde bara inte låta bli att uppmärksamma den tysta panik-andan som genomsyrade väntrummets alla patienter. Deras oergonomiska sittställning tvingade ned nacken och dolde ansiktena, men jag föreställer mig att de såg lika rädda ut som min väninnas man, när han kom hem igår och upptäckte att jag satt i deras soffa och passade barnet medan frun var hos barnmorskan (jag tolkar den minen som om han varken visste att frun var borta eller jag var hemma hos dem). Chocken och den kortvariga två sekunders-rädslan i ögonen, innan förvandlingen till enbart chockerande igenkännande, är nog samma blick kvinnorna i väntrummet hade, fast av betydligt mer långvarande rädsla förstås.
Kommentarer
Trackback
