Netflixfantast eller besatt?
Som student påverkas nog de flesta på ett eller annat sätt, lite eller mycket, på gott och/eller ont. Orsakerna bakom det förändrade beteendet och nya fokusinriktningen kan vara många; inflytande från klasskompisar, rubbad copingförmågan till följd av otaliga paper, tentamen, med flera.
Hyfsat tidigt inpå universitetet började en väninna påvisa symtom på pk-viruset, då hennes skratt successivt omvandlades till "ah meh..." vid oanständiga skämt eller uttalanden. Sommaren innan hennes examen konstaterades pk-viruset, med ett positivt provsvar. Med största sannolikhet rörde det sig om hennes omgivning, där majoriteten av klasskompisarna bar på viruset, varpå hennes chanser att klara sig från smittan, var små.
En annan väninna förvandlades istället till en mycket huslig sambo, som städade riktigt noga, istället för att plugga, när en tenta närmade sig. Det sägs att hon aldrig varit särskilt huslig innan dess. Dock vill jag påstå att hon är rätt huslig i dagsläget, fastän hon är färdig med studierna; för inte så längesedan, bjöd hon mig på Felix pyttipanna. Hon gjorde det helt själv, medan jag satt på golvet, med en av hennes hundar i knät, och beskådade hennes kulinariska egenskaper.
När jag började läsa på högskolan funderade jag på om jag skulle förändras lite eller förvandlas helt till någon slags envis dummerjöns. Såhär, in på tredje terminen, anar jag vissa förändringar beträffande prioritering;
TV har mer eller mindre bytts ut mot Netflix. "Mer flexibelt och bra att ha, så slipper TV:ns tider påverka mina studietimmar", tänkte jag, med ursäkten att jag kan styra Netflix. Den mörka hemligheten, som jag egentligen har svårt att erkänna högt, är att Netflix styr mig.
Ett beroende av serier, sådana jag inte brydde mig det minsta om förut, har börjat utvecklas. Allt började i somras, under USA-vistelsen, när några släktingar introducerade "Stranger Things" för oss. Max intresse växte minst lika mycket som mitt. Han såg på mig, med en blick som jag kunde tyda mycket väl, där ingen talan var nödvändig. Jag log och nickade, som för att ge den slutgiltiga rösten till ett eget Netflix-konto. På knappt en månad har vi betat av alla avsnitt av "Breaking Bad". Nu är vi inne i andra säsongen av "Better Call Saul". Utöver bloggen (som sakteligen förtvinar) prioriterer jag Netflix-serier även över mina deckare i bokhyllan och tidskrävande maträtter, som jag en gång i tiden tyckte om att ge mig in på. Netlix och chill, är fina grejer att unna sig efter skola och jobb.
Det sjukliga beteendet är vardagsmat, och mina drömmar består numera av en blandad kompott av seriekaraktärer och medicintentor, bland andra där jag mutar Walter White, för att hjälpa mig att fuska. Enligt drömlogiken är csn mycket pengar, som Walter kan efterlämna sin familj, som då inte behöver oroa sig över ekonomin, och jag behöver inte oroa mig för att bli underkänd. Win-win.
Med det sagt, är jag inte samma TV-lojala individ som förr, när jag precis började högskolan. Någon reaktion har helt klart inträffat. Om jag däremot kan skylla på "högskoleeffekten", är jag tveksam över.
Kommentarer
Trackback
