Min smutsiga nalle och smurfövergrepp
Bloggen lever, om än så bara knappt. En mycket god vän i grannlandet Norge föreslog ett återupptagande av bloggen, som sedan 2017 hamnat i skuggan av studier och Netflix-stream. Vid ett fåtal tillfällen, har jag öppnat upp bloggen i syfte att visa - eller bevisa något för att styrka min teori - som dyker upp i ett samtalsämne. Hursomhelst, var jag övertygad om att bloggandet skulle rinna ut i sanden, tillfreds med vardagen och brydde mig föga om bloggen - tills jag insåg att jag inte längre kom ihåg lösenordet till den. Då rådde - och prioriterades - åtgärder för att lista ut det promt. Likt ett barn som åter får upp ögonen för en leksak, som han eller hon på senare tid avvisat, i samma ögonblick som en annan unge lyfter upp den. Bloggen är min utslitna, smutsiga nalle som jag klamrar mig fast vid än idag (tydligen).
Utöver min sjuksköterskelegitimation och tjänstgöring på sjukan, är det inte mycket som har förändrats sedan föregående blogguppdatering. Jag har även lärt mig att dricka ljummet/kallt kaffe (vilket förvisso hänger ihop med min nya profession, ty så fort jag hällt upp en varm kopp larmar en patient eller så ringer en anhörig), temperaturen kvittar, så länge jag får min dagliga dos koffein.
Måhända att Netflix upptar ett par timmar om dagen än, men den tjänsten ligger numera på en tredje plats, efter böckerna och experiment i köket. I experimentväg har pasta (för vem gillar inte pasta?) utgjort 95 %, men jag har även bakat såväl småkakor som tårtor. Tårtorna, som har bakats till babyshowers, har jag improviserat ihop från första äggknäckningen till sista dekoren. Estetiken tåls att övas på, men huvudsaken har varit att samtliga varit ätbara. Diskhögen som följt var oändlig, men till skillnad från mina karamellfärgade händer, var bevisen i bunkarna och matberedaren lättare att undanröja. Efter senaste tårtbaket, såg det ut som om jag antastat en smurf.
