Storlekens betydelse efter elva år ihop
Idag är det vår elvaårsdag, och jag minns vår första träff som om den vore igår. Samtidigt är det som om vi känt varandra.. ja, för alltid. Av de här elva år, har vi bott under samma tak i tio år, och med det följer stunder av utmaningar, men så även starkare känslor. På många sätt formar par varandra, liksom utvecklar en god kännedom om den andra. Kännedomen om de små saker som ingen annan känner till, sådana som utmärker partnern till just sin egen partner. En slags telepatisk kommunikation börjar ta form. Den tysta, ändock tydliga kommunikationen oss partner emellan kommer väl till pass i stunder då vi må finna oss i samma sjuka, dömande eller provocerande tanke bland främlingar eller lättkränkta PK-individer till bekanta, eller om vi helt enkelt vill runda av någonstans, och planerar – telepatiskt – lika vattentäta som godtagbara ursäkter till att avvika.
Vi har stöttat och motiverat varandra i såväl nya, spännande kapitel, som i svåra tider. Även så med våra fobier. I mitt fall, har spindlar (och getingar, men hatet som jag hyser dem, liksom den reaktion jag får till följd av det, kräver avsevärt längre tid för att kunna hantera och slutligen bemästra) varit en fobi som Max stöttat mig med, i stort sett sedan de första veckorna ihop. På den tiden, stod jag knappt ut med blott vetskapen att vi hade en spindel lika liten som en punkt i typsnitt Arial Rounded MT Bold med storlek 14 på andra sidan lägenheten. Dess existens i vårt hem var skräckinjagande nog. Sedan dess har jag lärt mig acceptera punktsmå spindlar, men även större spindlar, vars många (äckliga) ben är märkbart synliga. Typiska ”källarspindlar" har jag svårt för än idag, men om jag får säga det själv, har jag blivit mycket bättre på att hantera dem – oavsett storlek.
