WOW
Första dagen på det nya jobbet klev jag in i ett kontor bestående av 90-talister, där den äldsta bland dem är född -93. Fastän äldst i det kontoret, finns många medarbetare på våningen med en yrkeserfarenhet inom sjuksköterskeprofessionen på uppskattningsvis 20-30 år. Med det sagt, vill jag hävda att jag hör till kategorin bland de yngre anställda (även om jag i själva verket inte är fullt uppdaterad med det nya som ungdomarna hittar på idag).
Häromdagen fick jag höra talats om ett nytt begrepp, bedömt myntat av ynglingar; glamping. Om jag förstått det rätt, är det som en glamourös variant av camping, mer likt ett hotell – fast i tält. En vacker dag ska jag och några vänner campa old school. Även om ”vanlig” camping säkerligen är utmanande för en stadsmänniska som jag själv, skall campingen ske utan lyx och glamour.
Glamping är nog bara ett av många framtida begrepp som väntar. Även om jag ibland känner mig äldre när jag inte hänger med nya begrepp och senaste musiken, kan jag med glädje säga att jag tvivelsutan är den unga av oss i hushållet. Sambon frågade nämligen hur man stavar till ”wow” tidigare. Jag vet inte riktigt hur jag ska respondera på det, annat än… wow…
Som att göra slut
För lite mer än ett år sedan bekantade jag mig med en annan, och fick ett bra intryck; "logisk och trevlig". Emellertid föredrog jag min befintliga ännu och ville inte förändra något med livet. Lite visste jag då, att jag skulle utveckla ett större intresse och fatta tycke för den andra. En oväntad känsla, lik kärlek uppstod. Initialt höll jag det för mig själv och förnekade allt. Jag intalade mig själv om att jag inte tänkte klart och förväxlade mina känslor till annat än de faktiska. För varje påminnelse om den andra, blev det dock svårare att släppa tanken varpå jag senare fylldes av viss skam. Var jag verkligen villig att offra det fina (förvisso inte perfekt, men inget är väl enbart en dans på rosor?) jag har, för att ge mig in i något nytt och främmande? Jag övervägde för- och nackdelar. Risker och möjligheter. En något förträngd längtan ledde till enstaka drömmar. Jag vaknade dels lättad och belåten med verkligheten som den är, dels besviken, för i drömmarna var jag som hög av glädje och stortrivdes med den andra. Jag försökte ta mitt förnuft till fånga. Var den andra ens intresserad av mig eller var det önsketänkande? Min befintliga har trots allt bidragit till en slags trygghet och vissa delar gillar jag ännu. Vilken väg vore den bästa att ta?
Efter mycket om och men ansökte jag till den utannonserade tjänsten till den andra arbetsplatsen (då lika osäker på vilken arbetsgivare jag skulle välja, om jag ens blev erbjuden jobbet) och anförtrodde mig till en person om det här, långt innan jag berättade för sambon eller någon annan. Jag blev kallad till intervju, och kort därefter blev jag erbjuden tjänsten. Fastän jag inte hade börjat på den andra arbetsplatsen än, kändes det som om jag bedragit min befintliga arbetsgivare. Innan jag tog det sista steget mot den nya, berättade jag om mina känslor och framtida planer för chefen. Det fanns inget smärtfritt sätt att förklara situationen på. Det är inte du, det är jag, vore en alltför klyschig replik, men jag var rak på ett så finkänsligt sätt jag kunde. Tiden med den första arbetsplatsen har varit givande, och bytet med följande förändringar kommer säkerligen att kännas konstigt i början. Ändå känns det som om jag fattade rätt beslut genom att välja den andra.
Jag ville lämna avdelningen på ett så professionellt sätt som möjligt (vilket var svårt, ty morgonens sista timme av skuttande och konstanta leende gick inte att förbise trots munskyddet). I enlighet med svensk tradition, hade jag med fika anpassat efter dagens intoleranser och eventuella dieter; en blandad kompott av gluten- och laktosfri, frukt till de som vägrar socker, men till större delen vanlig fika för allätaren tillika livsnjutaren. Vid 06-tiden spelades ” I Want To Break Free” med Queen och kort därefter även ”Final Countdown” med Europe. Ett sista farväl följdes av en inledningsvis sansad hållning och takt från avdelningen, som övergick till en ivrig spurt i raketfart (snabbare än den före semestern) nedför trapporna och ut från Blekingesjukhuset. Jag såg mig inte om, nu blickar jag framåt.
Ikväll firar vi. Måhända att Nyckeln till frihet blir kvällens film, dagen till ära.
Hur sex värderas
Vi har nått en punkt i livet, då vi inte längre står ut med vad som helst. Fastän centralt läge, är det inte värt besväret med grannar som har gråttävling med sin bebis, än mindre att i trapphuset försöka tränga sig förbi ett gäng som – att döma på tonläget och hetsigt gestikulerande – bråkar. Med det sagt, har vi sedan i våras letat hus och hunnit med en och annan visning.
Det senaste huset ligger i Rödeby. Till min förskräckelse deltog fler spekulanter än på någon annan visning hittills. Nåväl, budgivningen har inte skenat iväg fullständigt. Än. Huset är rätt lik vår stil, varvid det var lätt att föreställa oss i det, trots folket runt omkring som tassade runt och släpade sina fötter (vissa helt barfota, med förhårdnader som kunde liknas vid yttersulan på fotbollsskor) på det nyligen moppade golv som sannolikt glänste innan visningen började. Till skillnad från majoriteten, som av någon anledning kände på texturen av gardiner och orkidéblad som för att låta den avgöra huruvida de var villiga att buda på huset eller ej, höll vi oss till de viktiga detaljerna. När vi var nära nog folket för att kunna fastställa vad de hade ätit tidigare under dagen, beslutade vi oss för att ta avstånd och granska fasaden samt spana in krypgrunden, som herrn lämpligt nog rymde i. Han bad tidigt om att få ta sig upp till vinden, vilket mäklaren - fastän tillsynes rädd för att få vindtrappstegen rätt i huvudet - gick med på, eftersom att eventuell provision vägde över risken. Det var nästintill fascinerande att se hur all tid och rum stod som stilla och folket samlades runt den nytillkomna trappstegen i trä, som alldeles nyss var blott en öppen yta som gränsade mellan hall och vardagsrum. Jag kom att tänka på djurdokumentärer, där hyenor får syn på lejonens byte i hopp att komma nära nog för att ta för sig. Mycket riktigt var djuren – förlåt, folket – snabba med att ligga hack i häl efter min karl uppför stegen till vinden.
Vi är realister. Huset i Rödeby må kanske inte bli vårt, men sommaren är inte över. Mycket tyder att det kommer ett flertal hus på marknaden efter semestertiderna. En del hela utan renoveringsbehov, andra halvdana fuskbyggen. Somliga inom rimlig prisklass, vissa för över sex miljoner (med anledning till utsikt och om en jacuzzi eller robotgräsklippare ingår i husköpet). Trots att vi planerar att lämna centrala Ronneby, är tålamod en nödvändighet i väntan på rätt hus. Den som väntar på något gott…
