Lik en prinsessa
Igår var en helig dag och den firades därav. Tillsynes hade herrn och jag dukat upp framför TV:n för minst fem personer, men i rådande beslutsångest gällande filmsnacks, blev det allt istället för att behöva utesluta och kompromissa. Måhända att den mäktiga vinjetten och många storslagna scener, spreds genom våra papperstunna väggar med basen, men ljudet tycks ha uppskattats, då varken grannar eller Securitas ringde på dörren.
Fastklistrad framför skärmen och fängslad av George Lucas mästerverk, njöt jag av inte enbart varje scen, utan även av den ljuva avsaknaden av dumma frågor, smaskande och prasslande som annars förekommer i en biograf (eller i hemmet bland visst umgänge). Tystnaden oss två emellan bröts en gång dock. Noteras bör, är att det var helt och hållet befogat, då vi i samma ögonblick insåg något: stundtals påminner Leia om en vän, med undantag för håret och klädstilen som gällde för längesedan i en galax långt borta. Aldrig förr har jag tänkt på likheten i deras ansiktsdrag, men nu när det är upptäckt föreligger en risk att jag ibland kommer att se henne när Leila framträder i scener. Ifall det gäller så även omvänt; att jag kommer att se Leia när vännen och jag ses igen, får tiden utvisa.
Kommentarer
Trackback
