Kamp-flyktrespons
Distansering – somliga är bättre på det än andra. Fastän rådande pandemi leder till en sådan uppmaning, har främmande svenskar länge försökt att undvika varandra i bästa möjliga mån genom att hålla ett visst avstånd. Det gäller såväl främlingar i affärer som sina egna grannar i samma trappuppgång. Promenader kan också bli luriga, om inte gemene svensk utförligt planerar och utvärderar varje steg och riktning för sig. Ett slarvfel kan annars få förödande konsekvenser i form av att vägarna korsas med någon annan – och förbi gränsen av bekvämlighetszonen, till den grad då svensken överväger huruvida han eller hon ska växla någon form av artighetsfras med den andre, nicka lagom subtilt fast vänligt eller stanna upp för att ”knyta skorna”. I tider som de här, är folk desto mer rädda att stöta på varandra inom ett visst avstånd.
Häromdagen var jag ute på en kort runda för ett jobbrelaterat ärende. Det hade regnat större delen av morgonen, men det fina med jobbet är friheten, som gjorde att jag anpassade min dag efter väder, och tog tillfälle i akt att bege mig utåt när det rådde uppehåll. Många resonerade, liksom jag, att en promenad i solen är trevligare än i regnet. Med det sagt, vistades alla möjliga typer av människor utomhus samtidigt, allt från unga mobilzombies med gamnacke till hurtiga pensionärer med stavgång och moderna tights med en något för figurnära passform som tog längre tid att försvinna ur min näthinna än jag hade önskat.
När jag korsade övergångsstället på tillbakavägen uppmärksammade jag två fruntimmer i ungefär min ålder på andra sidan trottoaren, gående mot samma riktning som jag skulle till. De kacklade på lika snabbt som de bestämt flaxade fram och tillbaka med sina reflexupplysta armar. När de fick syn på mig och upptäckte att jag snart var blott tre meter ifrån dem, reagerade de likt en katt gör när den får syn på kattburen (som bara dyker upp när det – enligt deras logik - föreligger fara) genom att försöka fly. Till skillnad från en katt däremot, vare sig sprang dem eller gömde sig i något oåtkomligt gömställe. Deras kvicka, duvlika ryck med huvudena indikerade på att de ville hålla koll bakåt vilket även avslöjade en viss rädsla att hamna för nära. En detalj som kan vara värd att nämna, är att de här kvinnorna var avsevärt kortare (bedömt 1,55 cm) än vad jag var (cirka 180 cm i mina nya läderstövlar med hög klack).
När jag noterade kontrasten av våra kroppslängder insåg jag lika snabbt som de reagerade, att de kämpade på förgäves. Att dra ned på tempot var inte aktuellt utan att det skulle framstå som om jag lurt förföljde de två stackarna. Nämnde jag att håret blåste åt alla håll och kanter samt att jag bar solglasögon då? För den accessoaren ihop med vilt viftande hår kan ha dramatiserat deras potentiella upplevelse av att bli förföljd, eller jagad, då de inte kunde se om det bakom de mörkgröna glasen dolde sig oskyldigt blåa eller ondskefulla svarta ögon. Vid ett par tillfällen var jag i höjd med dem, gissningsvis för att deras korta ben hade fått nog med mjölksyra av att tävla (eller fly, som sagt) ifrån mig. Jag kan bara föreställa mig all energi som måste gått åt för att hinna ifatt mig på nytt och bibehålla ett tempo som överstiger min normala lugna takt som inte har någon utmattande effekt på mina lite längre ben. Jag funderade på att öppna truten och uttrycka mig fåordigt med en gnutta humor och samtidigt inge dem en trygghet i att jag inte var farlig. I samma veva som jag vände mig mot dem, upptäckte jag skuggan av mig jämte dem och kunde inte undgå från att visualisera Kramer och Mickey x 2 i den. Jag fick avbryta planen, bita mig i tungan och istället passera dem innan jag brast i skratt.
Hursomhelst så var det en härlig promenad och regnet föll återigen från de återkommande gråa moln knappt en minut efter att jag anlände kontoret. Frågan är om Mickey 1 & 2 klarade sig undan det ruggiga värdet?
