Om blickar kunde döda
Den senaste husvisningen tog plats i den by som vi till och från har övervägt att dumpa för att istället flytta åt öst, till en mer lovande stad. Närheten till jobbet som ett resultat av den flytten hade inte heller skadat. Emellertid, var det någonting med huset i byn mitt beläget i det här lilla länet som fängslade oss, varpå vi deltog i visningen. Till vår glädje, verkade få hysa lika stort intresse som vi. Majoriteten försvann kvickt när de fick veta vad som behövde åtgärdas inom en snar framtid, bedömt kort efter inflytt - eller till och med före. Folk som avvek tidigt tänker uppenbarligen såsom vi en gång i tiden gjorde. Efter över ett halvårs husletande, kom vi dock till underfund med att det perfekta huset inte existerar, och att ingen vid köp av ett begagnat hus kan undkomma någon form av åtgärd, vare sig det är av nödvändigt eller estetiskt slag. Med det, hade vi lagt upp en budget, utifrån diverse renoveringsbehov och bestämde en fast summa att buda på baserat på den särskilda renoveringsutgiften som just det huset skulle medföra.
Huset genererade en hemma-känsla. Inom fem minuter, hade jag mentalt inrett det med våra möbler och krims krams. Sedan hände något, en olustig och kall känsla uppstod, som trots det även brände, i samma veva som en mörk skugga svepte förbi i periferin. Den skuggan bekräftades vara två individer, ett par möjligen några år yngre än oss. De var ute i trädgården medan vi infann oss köket. Medan hennes karl låtsades granska fasaden, blängde hon ilsket mot oss, som för att utmana oss. Tvivelsutan, hyste även de ett intresse för huset och insåg, samtidigt som vi gjorde, att det skulle bli en kamp mellan två färska rivaler. Vi hade bara avskytt varandra i ett par sekunder, icke desto mindre var avskyn ett faktum och striden var inledd från det ögonblicket.
Vi är givetvis med i rådande budgivning. Fastän samtliga spekulanter benämns som ”Budgivare 1”, ”Budgivare 2” etc., så var det här paret utmärkande bland deltagarna i budgivningen, ty dem har alltid budat knappt minuten efter oss. Det har funnits andra budgivare, men de drog sig ur för längesedan. Nu står det mellan oss och våra fiender, även kallad Budgivare 2. Vi är snart inom vår budgetgräns, men i takt med en mix av påtaglig desperation och tilltagande avsky, vill jag fortsätta att buda även förbi vår gräns. Inte för att göra det dyrare för oss, utan snarare för att provocera rival-paret. Om vi förlorar, har vi åtminstone pressat dem till att betala mer för huset än vad vi bedömer det vara värt. Det är lite i nivå med förskolan, men jag är åtminstone mogen nog att bekänna mitt barnsliga beteende i stunder som de här. Om jag berövas ett objekt som jag innerligt vill ha, ska den andra sota genom att få betala ett högt pris – bokstavligt talat.
