När demens inte är roligt längre
Max kom hem 18.00 igår kväll, helt slutkörd efter en lång dag på jobbet. Jag gick runt i skrotkläder och slarvigt uppsatt hår, då jag hade storstädat hela dagen. Det första Max frågar mig är: "Skulle inte vi på middag?"
Jag: Skulle vi?
Max: Hos André och Jenny. Eller är det imorgon?
Jag: Ingen aning.
Så jag fick ringa Jenny och dubbelkolla. Vi hade diskuterat det för över en vecka sedan, men mitt minne var uppenbarligen inte det bästa.
Jenny: Hej!
Jag: Hej! Du, var det ikväll vi skulle till er?
Jenny: Ja, har inte André sagt till Max?
Jag: Nej, men, när ska vi va hos er?
Jenny: 18.30. Om sju minuter.
Jag: Ofan! Okej vi ses snart!
Vi var rekordsnabba den kvällen. Duschen, sminkningen och håret tog en kvart. Ni som känner mig vet att en halvtimme till att fixa mig inför middag är nästintill omöjligt. Men under lagom mycket stress är inget omöjligt! Snäll som Jenny är sa hon att vi kunde komma över närsom.
Måste säga att det var en tröst att Emma och Johan bara kom ca två minuter innan oss.
Hjorthöjden är lite ghetto och må suga getballe, men vi har nära och bra till de bästa grannarna. Extra bra när man är lite sen dessutom!
