Sara Smith

Katter och kvinnor har en sak gemensamt; De hatar varandra. En del Shedevils kan ibland komma att fungera hyfsat bra ihop, men oftast väser de bakom ryggen på varandra och går till anfall helt utan en vettig förklaring. Oftast slutar det förr eller senare i en catfight.

 

Vår första katt Findus blev ursinnig när min syster och jag fick varsin robotkatt i julklapp. En sådan där fulsöt liten pryl i silver metallic som jamade och gick fram till en när man klappade händerna. Findus morrade och höll sig i vårt sovrum på våningsängen och vägrade se robotkatterna igen.

 

Igår kväll fick Aslan syn på en mindre trevlig handduk i ena garderoben. Han väste och böjde på ryggen när han såg "Svensk Tiger"-handduken. Trots den mindre positiva reaktionen slets handduken inte sönder. Aslan trotsade den och hoppade in på hyllan ovanför. För att visa vem som bestämmer.

 

En tre kvarts promenad i ösregn tidigare var ett mycket klokt beslut. Not. Försökte spela duktig och vara en sådan person som säger att det aldrig är för dåligt väder för motion, bara dålig klädsel. Skitsnack.

 

En varm dusch och kaffekoppar senare är jag någorlunda varm igen. Jag har tagit på mig min krämfärgade poncho/kofta och känner mig allmänt som en vandrande fransk bakelse.

 

Utöver det mysiga ombytet spelas just nu "Happy Xmas (War Is Over)". Inte för att jag längtar till jul redan, den råkar bara finnas med på The John Lennon Collection cd:n. Ingen granne som klagat. Än.

 

Fredag igen och helgen inleds med god mat och tysk öl. Trots en sovmorgon till 9.00 imorse känner jag mig tröttare än på länge. Redan. Kanske beror det på dagens möte angående anställning nummer fem. Nej, jag skojar inte. Det är bara en tidsfråga tills jag en vacker dag dyker upp på arbetsplats A med arbetskläder som tillhör arbetsplats B.

 

Mötets slut var inte anledning nog att åka tillbaks till Ronneby. Inte när butikerna fortfarande hade öppet och vädret ändå var hyfsat. Vi gick runt i Karlskrona "city", jag fyndade en kavaj, Max granskade färg och mönster på skor och bälten. Vi träffade även Darth Vader. Han gick omkring på första plan i Kronan galleria och visslade. Hörde han till "Modell För En Dag" eventet vid entrén, eller var han bara en stolt nörd som frivilligt och genom maskeraden spred den glada nyheten om att tv 6 återigen visar alla Star Wars filmer snart. I rätt fel ordning som sagt. OM jag ska kolla?

 

I've been expecting you, my Love.

Max är ute efter ny bil - hör och häpna - ingen Alfa Romeo. I dagsläget lutar det sig mot en Skoda. Vilken är ännu inte bestämd. För att få mer klarhet efter provkörningen streamade han på olika recensioner om en av bilarna.

 

Utöver alla funktioner och praktisk inredning uppmärksammade Max kvinnans klädstil. Han tycker hela utstyrseln är stilren och det faktum att färgen på stövlarna, bältet samt armklockan matchade, är en utomordentlig självklarhet. "Kolla, där har vi stil! Här i Sverige är det fan omöjligt att kunna hitta matchande delar av bra kvalitet."

 

Det är något med hennes stil som jag inte kan låta bli att lägga märke till. Tänkte först låta er gissa fram till vad, men kan inte låta bli att hålla mig; Hon klär sig som en kvinnlig Max. Tänk på det. Ja, ni som känner honom i alla fall. Ni andra kan återgå till det viktiga ni höll på med innan.

 

Efter en heldag i Varberg igår kom vi hem klockan 1.16. Helt okej tid tycker jag, men det var trots allt Max som tog sig an chaufförrollen medan jag lutade mig tillbaka i passagerarsätet, eftersom jag blev bjuden på vin hos några bekanta. Man vill ju inte vara oartig och tacka nej.

 

Stundtals kändes det som om vi befann oss i Chile. Det var riktigt varmt trots att balkongsdörren stod öppen (kan ju varit vinet som värmde), det serverades massor av himmelskt god mat, och jag satt som ett frågetecken vid särskilda ögonblick. Det är enstaka ord kvar som jag inte förstår än. Det där löftet att kunna tala flytande spanska till hösten kan komma att skjutas till årsskiftet. Möjligtvis våren.

 

Innan hemfärden plockade alla fram sina kameror för gruppfoton. Jag fick hålla mig från skratt när jag fick se hur de fotona blev. Det var inte direkt "Where's Waldo" med en ljushyad blondin samlad med solbruna chilenare.

 

Får jag tag på ett kort lägger jag ut den på direkten. Tills dess ska jag fördriva tiden med bakning och nedräkning till morgondagens avsnitt av Homeland. Då Max och Johan letar efter Bambis vänner fram till mörker ikväll så kan det sluta med att hela lägenheten blir full av bullar, kakor och kladdkaka. Men vad gör en begränsad framkomlighet när man har fika som varar veckan ut?

Latheten, som sakta smyger upp under en oändligt lång rad timanställningar, visar tydliga tecken när man äntligen jobbar två dagar i rad. I onsdags var jag på intervju, ovetande om anställningsformen. Självklart hoppades jag på heltid för att sedan kunna slopa de tre övriga timjobben. Icke. Nu har jag fyra timanställningar. Det är ju.. bra.

 

De behövde personal omgående, så jag började igår. Trivs, men längtade samtidigt hem vid korta tillfällen. För att kunna sova ut, eller ta en fika i stan med vänner. Imorse var det inte lättare att stiga upp. I synnerhet med tanke på att Max var ledig.

 

Min lata sida dog dock i eftermiddags, i samband med att vi hade ett stopp på en våning i samma byggnad som en av mina andra arbetsplatser. Det finns bara en enda hiss i hela byggnaden. "Tänk om personalen från det där jobbet ser mig arbeta åt dem här..!" På något märkligt sätt kändes det som om jag var otrogen. Fast mellan arbetsgivare. För de känner inte till varandra. Vad de vet så är jag bara vikarie åt EN arbetsplats. Deras egen.

 

Nåväl jag blev inte påkommen och dagen gick fort i slutändan. Nu är helgen här, vi är båda lediga och avnjuter Sveriges kommade nationalrätt; gyrospizza.

 

Trevlig helg gott folk!

Ljuva konditoridofter, hett Zoegas kaffe och kattkel är en bra start på dagen. Visst jag har fått en och annan klo i benen och Aslan har redan lyckats nysa två gånger, ypperligt nog i samma ögonblick han vänt på huvudet för att se upp mot mig.

 

Antingen kan det vara ren slump eller protest från igår kväll när han hölls utelåst från köket i cirka en timme medan Max slog in Bambi inför frysförvaringen.

 

Vad det än beror på så är Aslan fast besluten om att hålla kvar mig i soffan. Trots att jag inom kort måste tillbaks till tvättstugan.

 

För bara någon dag sedan upptäckte jag något vackert och oemotståndligt. De tog mig med storm, av all dess skönhet och det pirrade i hela kroppen. Ack som jag föll för paret vid första anblick. Jag visste inte hur, eller om jag skulle lyckas hålla mig. Icke desto mindre hur jag skulle samla på mig kraften att tala om det för Max. Hur skulle han reagera? Ovissheten om hans kommande respons tyngde mig inte alltför länge. För där jag stod i ett slags lyckorus och beskådade paret. Och de talade till mig. Vi hör ihop. På ett tveklöst oförutsägbart, ändock fantastiskt sätt, är det hela rätt.

 

Jag erkände min åtrå för Max, han blev tyst ett par sekunder. Sedan såg han mig djupt in i ögonen och sade; "Vad väntar du på - ta dem innan det är försent!"

 

Han stöttade mig och bekräftade att det inte var en synd. Inte till det kanonpriset. Så jag klickade på "Lägg i shoppingbag". Nu väntar jag, i all ivrighet och längtan efter de finaste stövlarna jag sett på länge. Modellen finns inte längre med på bilden, ty numera ser jag mig själv bära dem.

 

Det värmer gott av kaffet och doftar himmelskt från Contan. Trots att jag byggt upp ett slags immun mot frestelserna utanför vardagsrummet överväger jag periodvis om inte jag kanske borde springa ner och köpa hem lite ändå. Se det som vardagslyx, eller motivationsförtäring till de fortsatta framtidsplanerna jag hållit på med hela veckan.

 

Planerna har fått veckan att rulla i en väldans fart. Igår kunde jag svära på att det bara var tisdag. Vad hände? Tidiga demenstecken eller symptom av kronologisk missbedömning utifrån en rutinlös timanställning?

 

Nåväl. Nu är Jenny Strömstedts katt med i nyhetsmorgon, vilket betyder att min tid framför datorn är över. För stunden.